Innan man lärt sig att man ska dö har man inte lärt sig någonting. Det är något att minnas, bearbeta och förhålla sig till, oavsett hur man ser på tillvaron i övrigt.
Ett av de mest grundläggande dragen inom alla traditionella kulturer är medvetenheten om döden. Att förstå att man inte kommer att kunna fortsätta existera och verka i evighet, och att den ström av intryck och impulser vi kallar medvetande en dag kommer att upphöra är en central komponent inom det vi kallar Traditionen. Avsaknaden av denna fundamentala insikt är också en av vår nuvarande kulturs mest uppenbara sjukdomar. Skräcken inför, för att inte säga förnekandet av, döden är Västvärldens senildemens.
Tillämpandet av en groteskt sekulariserad version av den kristna läran om ”det eviga livet” är en avvikelse som förmodligen saknar historiskt motstycke. Vi vet att vi inte kommer att leva för evigt på denna jord, men istället för att acceptera denna självklarhet som uppenbar för vi krig mot den.
De flesta ideologier som uppstått de senaste tvåhundra åren har, i linje härmed, allvarliga problem med tanken på livets slut. Vare sig det handlar om det liberala konsumtionssamhällets dövande av eländet genom oavbrutna inköp av dynga, socialismens och kommunismens verklighetsfrånvända vanföreställning om en värdslig himmel eller den ideologiska ”nynazismens” idé om att leva vidare genom gener, och gener enbart, är det uppenbart att något saknas. Liberalen vet att hans X-box inte kan bota de sjukdomar han kommer att drabbas av på ålderns höst, och något liknande kan sägas för samtliga övriga abstrakta bilder av verkligheten.
Något saknas. Något som alla kulturer och civilisationer alltid haft – en uppfattning om att livet har en mening, och att döden är en både självklar och nödvändig del av denna mening. När denna sida av saken blivit oklar blir ”verkligheten” plötsligt överdriven till sin karaktär – dagliga incidenter helt utan relevans får en genomslagskraft de inte förtjänar. ”Vad gör det om hundra år, när allt kommer omkring” sjunger dvärgarna på Julafton. Det är värt att komma ihåg när det börjar kännas jobbigt.
Det är från denna utgångspunkt vi kan ta oss bortom alla ideologier och börja få en bild av vad som är viktigt. Så länge vi lever är det vår plikt att förverkliga det vi tror på, och kämpa för det vi vet, eller åtminstone tror, är riktigt. Sedan tar det slut på allvar, och då är det bäst att man vet med sig att man gjort sitt bästa utifrån de förutsättningar man haft. Inte krupit eller förnedrat sig för att få råd med ett TV-spel, men inte heller utnyttjat de möjligheter man fått till att skada andra och orsaka skit bara för att man kan eller för att man blivit lurad. Man ska göra vad man kan, på riktigt, och stå pall inför all smörja som ofelbart följer på principfasthet och moral i ett samhälle som i dagsläget faktiskt står för raka motsatsen till dessa begrepp.
När man förstår hur ofullständig människan är, men vilken ofantlig potential hon har, det är först då det börjar likna något. När man inser och accepterar att tillvaron kan vara slut i natt – genom hjärnblödning, slumpmässigt våld eller nästan vad som helst – men ändå fortsätter leva och göra det man måste. Då har man övervunnit, eller åtminstone börjat övervinna, det slaveri livet innebär.
Att leva utan att säga det man vet är sant är att inte leva alls, och att försöka bota döden genom bortförklaringar är att lura sig själv. Alltså är det utan macho-pretentioner jag vill fästa uppmärksamheten vid det som påstås vara den första raden i den franska Främlingslegionens credo: Vive la mort!
Om skribenten: Solguru
