Spännande rön ur en statlig utredning kastar nytt ljus på ojämställdheten i vårt samhälle. Men också på de storartade vetenskapliga och intellektuella framsteg som gjorts vid bekämpandet av denna ojämställdhet. En av de viktigaste orsakerna till mäns dominans på chefspositioner har avslöjats: förträngd homosexualitet.
Efter att ha läst ingressen tror nog en och annan att ännu en av mina satirer är på ingång. No such luck. En statlig utredning – SOU 2003:16 – ger en inblick i den svenska statsapparatens mekanismer de flesta av oss nog skulle sova bättre om vi slapp. Dess ålder saknar betydelse – den är fortfarande del av flera svenska universitetsutbildningar, och i värsta fall också relevant för statligt beslutsfattande. Ämnet är, enkelt uttryckt, manlig överrepresentation bland chefer och i styrelser, och de olika strukturer som ligger bakom denna.
Några seriösa förklaringar, eller någon relevant förklaring av vad problemet överhuvudtaget skulle vara med detta, uteblir givetvis. Istället får vi ta del av den sedvanliga röran av kritisk teori och därtill hörande ideologiska utvikningar. Den absolut bästa delen, som ligger till grund för ovanstående rubrik, kommer mellan sidorna 110 och 116. Där får vi veta att en huvudsaklig orsak till manlig överrepresentation är något som kallas för ”homosocialitet”.
Här redovisas ett ”forskningsmaterial” som hävdar och utgår ifrån att homosexualitet är en central faktor vid manligt umgänge på chefsnivå, och vid tillsättandet av nya chefspositioner. En godbit:
Kanter kallar de processer som resulterar i att kvinnor utesluts från ledande poster för ”homosexuell reproduktion” medan hon refererar till ”homosocial reproduktion” för att karaktärisera de sätt på vilka vissa chefer väljs ut och särskiljs i förhållande till deras förmåga att möta vissa sociala kriterier.
Att använda begreppet ”homosexuell” i sammanhanget är dock inte helt vetenskapligt korrekt, och mycket riktigt finns det också kritik och nyformuleringar:
För att fånga en särskild typ av intimitet i formella heterosexuella sammanhang som framstår som icke-sexuella, men som icke desto mindre innefattar ett potentiellt erotiskt begär, föredrar Roper begreppet homosocialt begär som lånats av Sedgwick (1985). Bird (1996) förtydligar dock att homosocialt begär inte är öppet homosexuellt, utan tvärtom är homofobi ett starkt inslag i samspelet mellan heterosexuella män.
Det vetenskapliga stödet är övertygande – bland annat tar man upp sådana saker som att vissa chefer ”öppet” tillkännager den homosociala urvalsprocessen med sådana rena våldsbögformuleringar som att ”personkemin ska stämma” och till och med att det ”ska kännas rätt”. Vilken annan tolkning än en förträngd vilja att penetrera, eller åtminstone smeka, sin nye medarbetare eller efterträdare kan dras av dessa otvetydiga bevis? Den kritiska teorins Freudomarxistiska insikt i människosjälen är förvisso ett mäktigt vapen!
Det hela är så världsfrånvänt och otroligt att det inte riktigt går att föra någon verklig diskussion kring det; misären fortsätter sida upp och sida ner. Att den egentliga poängen är att ge ett vetenskapens skimmer åt en ressentimentsbetingad härskarteknik behöver man inte vara särskilt utbildad inom någonting för att begripa. ”Du tror att du är tuff och mäktig, men du är bög.” ”Osäkerheten” hos chefer pekas ut, begreppet maskulinitet ”dekonstrueras”. Som läsare börjar man associera till Arne Ankas klassiska fråga om man lever i ett land eller i ett skämt.
Det upprörande är hur som helst inte att den här typen av nonsens skrivs. Läsningen är egentligen renaste underhållning, och det sorgliga i författarens brist på minsta tendens till stringens, vetenskaplighet eller ens grundläggande självinsikt överskuggas raskt av den rena lyteskomiken. Vad som däremot är upprörande är att den här typen av pseudoforskning förekommer, egentligen dominerar, i en utredning som ska ligga till grund för statens politik, och som används på förment seriösa svenska utbildningar. Det gör att skrattet fastnar i halsen, och en obehaglig känsla börjar smyga sig på. Människor som lever i en fullständig fantasivärld, och endast intresserar sig för hur man ska kunna tvinga ned denna i halsen på andra, är inte lämpade att skriva statliga utredningar.
Om skribenten: Solguru
