Antalet kvinnor som engagerar sig i identitära och genuint högerorienterade sammanhang ökar. Det är förstås positivt, men långt ifrån tillräckligt. Som vanligt finns det fler än en att skylla på.
Att andelen kvinnor är fortsatt låg inom den så kallade radikalhögern är ett välkänt faktum. Den officiella förklaringen är givetvis att ”kvinnosynen” är huvudorsaken; att själva stödet för traditionella könsroller i sig självt verkar frånstötande på det svaga könet. Denna förklaring är lindrigt sagt enfaldig, och givetvis i sig nästan uteslutande propaganda. Det ligger dock lite i tanken, vilket jag ska återkomma till.
Lite motiverad misogyni
Först kan det trots allt vara värt att i sann högerextrem anda skylla på kvinnorna själva. Om det är något historien visar, är det att kvinnor överlag är synnerligen lojala mot den rådande makten och den rådande ordningen. I många fall har detta varit positivt – kvinnliga protester räddade mycket av kyrkan i Frankrike under revolutionen, en kyrka som åtminstone i vissa områden annars skulle ha förintats fullständigt av män uppfyllda av korrupt och abstrakt ideologi. Det traditionellt jordnära – kopplingen till verkligheten som ett relationsbetingat och reellt vara i nuet – hade här en positiv verkan.
I dagsläget är förhållandet dock det motsatta – i och med att det abnorma normaliserats, och feminismens debila hat mot all mänsklig kvalitet (både manlig och kvinnlig) etablerat sig som norm och trygghetssystem, tenderar kvinnor att söka tillflykt i just denna förfuskade version av verkligheten. Den kvinnliga tendensen att prioritera det konkreta, det ”mänskliga”, relationer människor emellan och det ”egna”, blir därför, istället för den enorma resurs den skulle kunna utgöra, en belastning och en begränsning. Den orientering mot det emotionella, solidariska och mänskliga – och mot det rådande – som historiskt sett kunnat verka som en nödvändig begränsning av manlighetens ofta konstruktiva, men stundom rysligt malplacerade, förmåga att transcendera egna förhållanden och hänge sig åt en idé, har slagit bakut och istället börjat försvara just en osund tillämpning av felaktiga abstraktioner på samhällslivet.
Genom att skambelägga viljan att ha barn och stabilitet i en familj, på ett sätt som gått så långt att män utan större problem kan få blivande mödrar att inte bara göra abort, utan till och med tolka det som ett uttryck för egen frihet, har man oskadliggjort den reaktionära och konservativa sidan av kvinnan. Den halva av befolkningen som ofta kunnat verka som en i positiv mening begränsande kraft gentemot det manliga, har istället förvandlats till sin egen raka motsats. Livgiverskan har blivit livets fiende.
Manlig självkritik från höger
Men från vårt håll – från vad man i dagsläget skulle kunna kalla den manliga högerns håll – kan man inte heller bara sitta och misogynt peka finger. De krafter och ideologier som skapat den nuvarande sitsen har inte byggt uteslutande på lösan sand, utan också kunnat stödja sig på faktiska manliga beteenden. Exempelvis kvinnomisshandel i sig har sällan varit särskilt uppskattat ens i extremt patriarkala kulturer (i antikens Rom var det överlag socialt tabu att bära hand på sin hustru, trots att husfadern i juridisk mening hade fullständig diskretion rörande hennes och alla andra hushållets medlemmars liv och död), men det hindrar inte att dess förekomst har varit ett utmärkt vapen för de som försökt angripa traditionella könsroller. Mäns ofta bristande kontroll över den egna sexualiteten var också en stark katalysator för den allra tidigaste ”kvinnorörelsen” (där rättighetstänkandet oftast begränsade sig till rätten att slippa ligga med sin man närhelst han blev på humör).
Inom den så kallade reaktionen har vi ofta haft problem med att urskilja den sunda antifeminismen – den som stödjer traditionella könsroller, kompromisslöst förkastar alla former av jämställdhetstänkande, och samtidigt värderar bägge könen högt på deras egna villkor. Den antifeminism som skapar och upprätthåller positiva normer, roller och ideal för bägge könen, och grundlägger en atmosfär av respekt och distinkta sfärer. Istället har det funnits en tendens att vända sig till vad som helst som avviker från exempelvis feminismens normer – sexualliberalism med inslag av antingen kvinnoförakt eller till och med purliberalt trams om att saker och ting blir bäst om var och en existerar för sig (här kommer försvar av prostitution in i bilden, där man kan börja fråga ”vad det skulle vara för fel på att en människa säljer sin kropp – det är ju ändå hennes/hans ägodel”).
Ideologiska ursäkter
I värsta fall blir produkten av ideologiskapandet bara en tam ursäkt för egna brister – man försvarar porr och promiskuitet med traditionalistiska eller andra argument, trots att det för envar är pinsamt uppenbart att det är egna beteendemönster eller drifter som är det verkliga motivet. I värsta fall har ett förråat, driftsorienterat synsätt lett till direkta övergrepp och vidriga förhållanden för de kvinnor som faktiskt valt att engagera sig för att ändra saker och ting. Ett svineri som vi rimligen borde ha kunnat lämna åt de hycklande velourmän vars dekonstruktion av den egna könsrollen har gjort dem emotionellt instabila, och benägna att misshandla sina bättre hälfter i högre utsträckning än någonsin någon gammaldags patriark. Oacceptabla förhållanden har skapats på sina håll, tyvärr stundom mot en åtminstone halvdant ideologisk kuliss.
Poängen jag eftersträvar här är inte någon sorts puritansk moralism – att någon ser på porr eller ”ligger runt” lite i ungdomen är ingen katastrof som diskvalificerar honom från just någonting, men det är heller inget man ska försöka göra ideologi av i en situation där sexualiteten korrumperats och kommit att dominera samhällslivet på ett vanvettigt sätt. Att förstå det är ett första steg mot att överhuvudtaget ha en möjlighet att nå ut till kvinnor – både unga och äldre.
Vad göra?
Den sista frågan är lite av ett moment 22. Bristen på kvinnor gör, att det blir svårt att hitta ett kvinnligt tilltal. I sak är våra förutsättningar utmärkta – i princip all kultur som existerat i väst och i världen, allt det som kvinnor framgångsrikt åstadkommit, alla förhållanden under vilka enskilda och grupper av kvinnor blomstrat, tillhör oss. Det enda våra meningsmotståndare har är en destruktivt navelskådande hatideologi som går ut på att jaga ”ojämställdhet” och förklara för kvinnor att de är skyldiga att omforma sitt hemliv till statistisk konformitet under ledning av psykiskt sjuka extremister. Vi har familjen, vi har kärleken till barnen, vi har modern, hustrun, älskarinnan och systern. De har ”krossa kärnfamiljen” och patetiskt runtdansande i parader på stan. Vi har religionen – hur den än förstås, tryggheten och det förgångna, prästinnan, nunnan och hantverkerskan. De har en framtid i vilken alla identiteter förgås i en värdelös malstorm av knullande, konsumerande och runtflyttande. Detta måste vi bli bättre på att förmedla, och förhoppningsvis kan tjejerna som redan landat i rätt läger hjälpa till.
I takt med att fler kvinnor förstår var deras verkliga intressen – både som kön och som individer – ligger, kommer mycket av det här att lösa sig av sig själv. Det går inte att låtsas att ett plus ett är åtta hur länge som helst. Ändå är detta något att fundera på för högerradikala män av alla inriktningar: oavsett hur mycket vi kan skylla på ”samhället” har vi gjort en hel del galet själva. Innan vi städat rejält i egen farstu kan vi heller inte kräva att allt för många fler av damerna ska komma på besök – och kanske stanna.
Om skribenten: Solguru
