I Svenska Dagbladet förs i dagarna en liten debatt om den svenska högern, tro det den som törs. Senast ut är Johan Norberg, som släpper loss hela batteriet till försvar för en i alla avseenden vänstervriden, men marknadsfixerad, ”höger”.

Erik Wallrup har skrivit en försiktig krönika som efterlyser en ”tänkande höger”, i vilken han bland annat nämner Ernst Jünger. Att en reaktion följer är inte överraskande, och tyvärr är det inte heller överraskande att det inte är den hysteriska vänstern som står för kritiken, utan en tvättäkta liberal. Det är Johan Norberg som sarkastiskt meddelar att ”vi är förstås fel sorts intellektuella”. Det är fascinerande läsning; att se vad det svenska utbildningssystemet och debattklimatet ger upphov till för elände.

Johan Norberg är förstås inte någon intressant eller viktig person. Hans liberalism är av ett märke som varje något så när bildad människa har svårt att tro kan existera. Det handlar om samma gamla tramsiga, och från alla tänkbara synvinklar vederlagda, föreställningar: i luften hängande individer som räddas av marknadskrafter och kreativt avtalar sig fram genom historien – möjligen begränsade av ”irrationella” föreställningar. Han gillar inte Heidegger, för han är nazist. Han gillar inte Jünger för… Ja, någon sorts guilt by association går säkert att tillämpa även där, jag bryr mig faktiskt inte. Det är trött och tråkigt.

I frihetsfabriken
Norbergs viktigaste ambition i tillvaron tycks vara att visa att han är ideologiskt kompatibel med allt marxister, feminister och allmänna galningar tror på och tycker – så länge de inte lägger sig i den ideologiskt neutrala frihetsfabrik som utgörs av den fria marknaden och dess abstrakta rättigheter. Han är ”progressiv” och har inget gemensamt med konservatismen. Hans definitioner av ideologierna tycks vara hämtade ur någon sorts samhällskunskapsbok för gymnasiet; att gå igenom exakt var och hur han har fel känns bara överflödigt.

Den som förnekar kulturella, traditionella, genetiska och sociala realiteter till förmån för en förment objektiv och fri atom är antingen ohederlig eller fullständigt okunnig – om allt. När Norberg menar att det finns en intellektuell höger i Sverige – för vilken han själv skulle vara en representant – är det svårt att tro att han inte bara skrattar hela vägen till banken. Det hela går från dåligt till lyteskomiskt när han beskriver sin hållning till tillvaron som att det handlar om att ”låta det som spontant växer fram ha sin gilla gång” (som om det funnes särskilt mycket spontant med Franska Revolutionen, det svenska könsnivelleringsprojektet eller invandringen). Så varför ens bry sig?

Värdelösa värderingar
Precis som den liberala kritiken av vänstern sedan länge reducerats till kontroversiella synpunkter i stil med att Stalin var dum och att män inte är djur, är Norbergs implicita kritik av någon sorts diffus nazi-konservativ höger givetvis ointressant för vem som helst med ens rudimentär kunskap om vad högern egentligen innebär och står för. Precis som inga liberala värderingar räddar barn från att skickas till genusdagis och få sina liv och könsidentiteter grundligt sönderexperimenterade, har de heller inte mycket att sätta emot en genuin höger. De är helt enkelt naiva, barnsliga och grundligt felaktiga.

Alltså: att Norbergs egna åsikter inte ens är lite värda att ta på allvar, utan bara handlar om en uppenbart inkorrekt antropologi skräddarsydd för att passa chica ekonomstudenter och (för all del) massiva ekonomiska egenintressen på högre nivå, borde rimligen innebära att man kan strunta i honom.

Själva kruxet
Problemet är att han agerar målvakt åt den svenska kulturmarxismen genom att försöka kväva till och med tämligen harmlösa krav på åtminstone någon form av seriösa högerperpektiv (för en sak har han rätt i: han hör inte hemma i högern, utan är en subversiv och destruktiv betjänt åt helt andra föreställningar och intressen). Så länge ”konservativa” och högerorienterade människor slåss med väderkvarnar och diskuterar med ideologiskt infantila liberaler, som i allt väsentligt bara rapar utspädda versioner av de mer uttalat vanvettiga idéer som produceras längre till vänster, blir det svårt att få ordning på det tilltagande (”spontant framväxande?”) kaoset.

Om Norberg och gänget är ”fel typ av intellektuella” vet jag inte. Något fel är det, i alla fall.

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.