Kurdo Baksi skrivit en bok om den framlidne Expo-redaktören Stieg Larsson, och därvid trampat rejält i klaveret. Upprördheten är stor, och han anklagas för att hitta på. Frågan är om han verkligen ljuger, eller om han bara råkat säga som det är.
Kurdo Baksis bok ”Min vän Stieg Larsson” har rönt en del uppmärksamhet, och tycks innehålla en hel del snaskiga godbitar. Det är gruppvåldtäkter och ångest, men även storartad arbetskapacitet och kamp med livets som insats. På en punkt anses dock den antirasistiske kurdnationalisten ha gjort bort sig, och det rejält.
Slarvigt nationalhelgon
Han menar att exploitation-författaren med ett hjärta av guld, sveriges nya sekulära nationalhelgon, slarvat i sin journalistiska gärning. Brustit i sin objektivitet, fuskat med källor, intervjuat sig själv. Att på detta sätt kniva Larssons karkass i ryggen, till på köpet i en bok vars närmast explicita syfte är att inhösta pengar och kändisskap på människans bortgång och efterföljande stjärnstatus, kan aldrig falla väl ut. Även undertecknad, vars inställning till Larssons livsgärning med förföljelse av oliktänkande och engagemang för mordiska gerillor världen över inte är himlastormande positiv, får nästan dålig smak i munnen.
Man kan då bara föreställa sig hur Larssons forna allierade ska reagera. Rättelse: det behöver man alls inte bara föreställa sig, för precis detta finns det ett roligt inslag på SVT:s kulturnyheter om, och det är dess innehåll som nu sprider sig som svininfluensa genom övriga medier (föga överraskande genom just TT:s försorg, apropos att intervjua sig själv).
Rasande livskamrater och Aschberg till attack
Larssons ”livskamrat” rasar och säger att Baksi hittar på, Robert Aschberg menar att Stieg var så försiktig så med sina källor, Kenneth Ahlborn förklarar att ”så går det inte till på TT”.
Med tanke på hur jag känner inför Kurdo Baksi vill jag nästan tro dem. Det här handlar om en uttalad kurdisk nationalist, som ser det som sin uppgift att till varje pris angripa svenskars etniska identitet (för hans gärning har mycket lite att göra med att bekämpa ”rasistiskt våld”, och handlar mer eller mindre uttalat om att utplåna svenskars upplevelse av att existera), som dessutom alltid har slagit mig som oförlåtligt trögtänkt, förvirrad och inkonsekvent.
Hans kritiker ger dessutom ett vederhäftigt intryck, vad man än tycker om dem i övrigt. ”Livskamraten” menar att Baksi inte vet vad han talar om, Ahlborn mässar på ett förtroendeingivande och objektivt vis, Aschberg är kraftfullt självutlämnande och menar att om någon var det han själv som var journalistiskt slarvig och tyckte: ”häng ut dem”. Tyvärr får det sunda förnuftet råda över mina personliga antipatier här. Om det inte är mina antipatier mot ”livskamrater” och Aschberg som tagit överhanden, det vill säga.
Bortgjord
Baksi har helt enkelt gjort bort sig, inte genom att ljuga, utan genom att säga som det är. Han förstår inte riktigt att svenskt mediaklimat fortfarande lever på att det finns en allmän konsensus om att det handlar om objektivitet – att ”antirasismens” genomsyrande av alla samhällets institutioner måste ges ett seriositetens skimmer. Då håller det inte att trotskistiska gamla kommunister håller på och intervjuar sig själva till artiklar för nyhetsbyråer och driver en rakbladsvass propagandalinje mitt i nyhetssveriges hjärta. Rättare sagt: det håller inte att hycklande kurdnationalister helt oförhappandes avslöjar det under pågående kanonisering.
Baksi vill så väl – han vill resonera kring frågan: ”var går gränsen mellan opinionsbildande [och] journalistik, var går gränsen för neutralitet, relevans och så vidare”. Den trotskism och vidare nysocialism hans vän Stieg Larsson var så förtrogen med har dock länge vetat att det är just den typen av ting man inte ska resonera kring. Tvärtom ska man förneka neutralitet och objektivitet, förkasta dem som uttryck för ”maktutövning”, och sedan själv utöva just makt genom att mena sig representera dem i det offentliga rummet.
Grundkurs i medial maktutövning
Bara så blir en tidning som Expo uppfattad som objektiv och seriös, bara så kan man bedriva opinionsbildning även i de förment ”råa” data som förmedlas genom nyhetsbyråerna. Bara så kan man få folk att ta inkonsekvenser och galenskaper för givna. Givetvis är det här inte något unikt för Stieg Larsson, utan genomgripande för hela den ruttna journalistkår som härjat och härjar i samtliga svenska medier – och dessutom en förutsättning för Baksis egen politiska linje. Han tycks göra misstaget att tro att hans idéer håller för kritisk granskning och dominerar på grund av rationell debatt och ”demokratisk dialog”. Hans mer sofistikerade ideologiska kollegor vet att makten över diskursen är allt och argument nästan inget – ett vanligt förhållande inte minst när man har fel – och därför blir de av uppenbara orsaker upprörda när han skiter i vardagsrummmet.
Nu torde Baksi bli förlåten, förr eller senare, eftersom både den antirasistiska vänstern och mediasverige måste ha åtminstone några invandrare i sina led för att inte framstå som riktigt lika tragikomiska som de är. Förhoppningsvis har han då lärt sig att inte prata när de stora pojkarna och flickorna jobbar, och att sluta störa helgonförklaringen av ”sin vän” Stieg Larsson.
Om skribenten: Solguru
