Omröstningen i Schweiz leder till de sedvanliga vågorna av upphetsade kommentarer. Det är rasism, det är islamofobi och det är uttryck för intolerans. Läser man lite mellan raderna kan man dock se en del obehagliga tendenser som känns igen från annat håll.

Schweiz röstar för att förbjuda ytterligare minaretbyggen och världen ”rasar” – detta om vi med världen menar den sedvanliga minoriteten av proffstyckare, politruker och mediala gnällspikar. Demokratibegreppet har som bekant sedan länge kommit att innebära allt utom faktiskt folkstyre, och det är givetvis i detta ljus man måste betrakta medias och ”bloggosfärs” reaktioner på folkomröstningen. Seriösa analyser lyser med sin frånvaro, och från alla håll och kanter hörs samma trötta mässande. ”Rasism”. ”Islamofobi”. ”Okunskap”. ”Rädsla”. Alla fyra begreppen är inte bara tråkiga, utan borde hållas utanför hela diskussionen från första början – möjligen med undantag för det fjärde (för att det inte bara kan vara motiverat att tala om rädsla, utan faktiskt att vara rädd).

Begreppsförvirring
”Rasism” har i det här fallet inte mycket med saken att göra, det förefaller faktiskt som om merparten av motståndet grundar sig på en (i och för sig fullständigt missriktad) tro på en möjlig integration. SVP:s Oskar Freysinger säger uttryckligen: ”Muslimerna får gärna komma hit, men bör anpassa sig efter våra regler och normer.” I den utsträckning det är så man har resonerat är det naturligtvis beklagligt – de så kallade ”integrationsproblemen” i Europa löses inte genom förbud mot religiösa symboler, utan genom ett stopp för den skenande invandringen. Det är inte bra om den frågan försvinner och går över i ett tal om ”värderingar” som inte ligger den politiskt korrekta självhatarelitens långt efter.

”Islamofobi” är ett ord vars användning borde begränsas betydligt även den – om någon tycker eller tror något felaktigt kan man påpeka vari det felaktiga består; stämplar som bara har som mål att kväva diskussion klarar vi oss utmärkt utan. Att folk som är skeptiska eller till och med irrationellt fientliga mot Islam skulle vara ”okunnigare” än de som nu vrålar om religionsfrihet (väl att märka utan att ha minsta intresse för den i andra sammanhang) är förstås också nonsens. De flesta ”islamofober” kan en hel del om islam, möjligen är man selektiv i sin bedömning, men knappast värre än de tokstollar som lyckas bygga ihop ett reservationslöst stöd för islam med sina egna föreställningar om jämställdhet, socialism eller helt enkelt liberalism.

Moderata och extremister
Pressrapporteringen från historien innehåller en och annan riktigt underlig vändning. Inte minst är den schweiziske imamen Youssef Ibrams uttalanden anmärkningsvärda. Först låter han förstås mena att kanske ”är läxan att vi bättre måste förklara att islam inte är lika med terrorism och extremism”. I nästa andetag påpekar han dock att han ”inte [blir] förvånad om al Qaida tar fram slagord mot Schweiz”. Han stödjer alltså sin åsikt, vilken i det här fallet troligen är att beslutet ska nonchaleras av makthavarna, på precis samma grupper av ”extremister” han menar sig ta avstånd från.

Detta är en gammal och obehaglig taktik man måste se upp med – och då syftar jag inte främst eller enbart på när muslimer använder den. Varje minoritet – religiös, etnisk eller politisk kan komma att tendera att kräva obegränsad tolerans, och om nödvändigt ”jämlikhet” upp till den punkt där det inte längre är gynnsamt för den egna saken. Att man ”tar avstånd” från extremister i det läget är självklart, men frågan är i vilken utsträckning avståndstagandet kan tas på allvar. Den svenska vänstern och antirasismen har jobbat med just denna typ av metoder, i mindre skala, i decennier. Man har sett mellan fingrarna medan små men högljudda grupper av vänsterextrema våldverkare fått störa demonstrationer, misshandla individer och straffa ut folk för deras åsikters skull, samtidigt som det huvudsakliga etablissemanget inom media och, vanligen, även i Rosenbad har ”tagit avstånd” och menat att det handlat om ”fel metoder”.

Kontentan har blivit det semitotalitära klimat som råder inom snart sagt alla kulturella fält i Sverige idag. Genom att göra det hela till en fråga om ”metoder för att bekämpa intolerans”, istället för en fråga om vilka värderingar och idéer vi egentligen ska ha i vårt samhälle, har man lyckats få bort frågan kring vad den reella makten och dess drängar egentligen pysslar med själva. Visserligen ska den militanta antifascismen inte överskattas härvidlag – media och universitetsvärld spelar givetvis en större roll – men vänsterterrorn har fyllt en viktig funktion för makten.

Taktik
I takt med att Islam växer som etnisk organisationsform (för det är en gång för alla det saken handlar om i dagsläget i Europa, om än för många olika etniska grupper), är det ganska sannolikt att man kommer att försöka använda ungefär samma tillvägagångssätt. Ta avstånd från de ”extrema yttringarna”, samtidigt som det omgivande samhället förväntas anpassa sin politik, och sitt förhållningssätt som individer, just efter de risker som samma extremister skapar. Och slutmålet är, vare sig man är ”extremist” eller inte, en gång för alla att underkuva dar al-Harb, ”världen av krig”, och inlemma den i dar al-Islam, såvida man inte helt enkelt avfallit från Islams grundläggande principer. Därvid är det faktiskt riktigt att säga att våld och krig inte är det primära medlet för Islams spridande – det är, liksom för de flesta ideologier, ett medel man normalt inte tar till förrän det betraktas som nödvändigt eller ofrånkomligt (vilket det givetvis inte är i en situation där Europa helt tappat livsviljan, och befolkningen ersätts eftersom med individer som torde vara mottagligare för Islams budskap). Men våldsanvändningen som den ”extrema minoriteten” ägnar sig åt, blir en politisk realitet att förhålla sig till, och detta faktum är något som även metodologiskt moderatare krafter kommer att använda sig av.

Utvecklingen skulle kunna bli densamma som när antifascistisk våldsutövning blir anledning att försöka förbjuda ”högerextremister” att demonstrera, fast på en global skala. Och otroligt mycket mer skrämmande, eftersom det blir uppenbart att tvångsmedel och smutskastning inte alls bara är reserverade för några nazister, utan faktiskt kommer att användas mot alla som opponerar sig mot den nuvarande politiken. Till och med en majoritet i ett land.

Om det till syvende och sist blir de avdankade sextioåttorna med arvtagare som fortsätter släpa med oss på sin menlösa kollektivtrafikresa mot ett allt sämre samhälle, eller om islam rent faktiskt lyckas organisera sig så pass väl att man på lite längre sikt blir den dominerande politiska och andliga kraften i Europa kan vi tills vidare låta vara osagt. Inget av alternativen känns dock särskilt tilltalande.

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.