Idag blir det en lite kåserande reflektion. Finns det någon fler som känner igen sig i att det ljugs något oerhört numera?
Ett märkligt fenomen jag börjat se allt mer av i detta informationstidevarv är att folk tycks ljuga mer än någonsin förr. Och då syftar jag inte på media och politiker – det blir lite trött att tjata om samma saker hela tiden – utan folk till mans. Stup i kvarten stöter man på människor som hittar på de mest befängda historier – ibland till synes helt utan orsak. Vad ännu märkligare är, i många sammanhang tycks det vara halvt om halvt accepterat. Något man får räkna med, ”han är så’n”.
Jag vet egentligen inte om det är värt att dra några långtgående kulturkritiska växlar på det här, även om det ligger nära till hands. Det har förstås sannolikt alltid förekommit. Gubben X:son med sina rövarhistorier, för att nu inte tala om den där ungen som alltid överdrev och hittade på allt möjligt. Kanske är det inte vanligare idag än för tjugo år sedan, eller femtio. Kanske är det bara att jag börjat uppmärksamma fenomenet, och därför ser det överallt. Ändå tycker jag mig märka av fler och fler mytomaner och skrytmånsar än någonsin förr, även i vardagslivet. Oavsett vilket så är det ett satans otyg – lögnaktighet är ett olidligt personlighetsdrag.
Nu menar jag inte i första hand överdrifter som gör att något man åstadkommit framstår som lite större eller bättre än det är (sådant ägnar sig de flesta åt), eller ens de slöa lögner man tar till för att slippa prata i telefon med, eller hälsa på, någon man inte riktigt orkar med. Det är inte direkt rakryggat beteende, men vita lögner och smärre överdrifter kan nog de flesta beslås med åtminstone någon gång. Däremot har jag ingen som helst förståelse för de nästan episka lögnkonstruktioner vissa – märkligt nog ofta människor som i övrigt kan vara trevliga, intelligenta och till och med pålitliga – envisas med att prångla ur sig.
Den vanligaste formen är förstås skryt, vilket i sig aldrig är vare sig trevligt eller imponerande för svenska öron, men som knappast blir bättre när det är falskt. Är det dessutom så uppenbart orimligt att ingen människa med något så när fungerande tankeprocesser kan tro på det, blir det obegripligt varför det framförs. Ska man ta det som en förolämpning? Tror han att jag är så dum att jag tror på det här? Är han själv dum? Jag hoppas någonstans att jag bara har haft otur och stött på för många typer av det här slaget, och att de flesta som läser det här helt enkelt undrar vilka jag umgås med. Men det har hänt i så pass många sammanhang att jag faktiskt måste få fråga läsarna av den här bloggen om de känner igen sig. Gör ni det?
På nätet florerar lögnarna flitigt, men då är det lättare att förstå. Många tar inte sin tillvaro på det anonyma informationshavet särskilt allvarligt (se på ett forum som Flashback, och då i synnerhet kändistrådarna, för att få ett hum). Det obehagliga är att det tycks finnas lika många som agerar likadant ute i samhället, och i alla tänkbara umgängeskretsar. Det spelar mycket liten roll om det är en snitsigt blonderad innetjej som nyflyttat till Stockholm, eller en överspänd kille från någon subkultur. Det är frestande att tänka sig att en del bär med sitt beteende på internet ut i verkliga världen, och att de kanske faktiskt förlorat lite av verklighetsuppfattningen (spontant kommer jag att tänka på de tragiska människor som menar sig ha ”flickvänner” på internet, som de faktiskt aldrig har träffat eller ens avser att träffa).
Kanske är det så att de här personerna har underminerat själva sin relation till den faktiska världen, och därmed inte riktigt ljuger, utan bara ger uttryck för bristande kontakt med tillvaron. Det är i så fall kanske ännu mer tragiskt, och tyvärr mer än sannolikt. Ett massivt argument för att flytta så mycket som möjligt av det sociala livet bort från internet, och sluta hålla på som kärringar med ålderskomplex som ständigt ursäktar unga människors dataspelande och isolation med att ”det är nya tider” och ”ungdomens vanor har alltid skrämt den äldre generationen”.
Fenomenet finns i vilket fall överallt, och jag stöter på det lite för ofta för att det ska vara riktigt bekvämt. Många gånger har det rört sig om så skickliga lögnare att jag inte fått reda på att det handlat om rena påhitt förrän långt senare, från trovärdigare källor. Vad än konstigare är: ibland är det helt omöjligt att förstå varför personen ljuger överhuvudtaget – det förekommer att folk finner på totalt ointressanta historier, som senare av en eller annan slumpmässig orsak avslöjas som helt fabricerade. Då har man passerat från det förkastliga men begripliga (skryt och lögner för att framhäva sig själv eller vinna fördelar) till det rent idiotiska. Och undertecknad begriper det inte.
Nå, slutpoängen med det här kåserande stilbrottet är ganska enkelt: håller du på och ljuger till höger och vänster, så lägg av med det. Det är för de flesta lätt, och alltid värt det. Hör du inte till den gruppen vill jag däremot gärna veta om du känner igen dig.
Om skribenten: Solguru
