Solguru avslutar idag sviten om cirkusen kring Sverigedemokraterna genom att ta en titt på de två mest befängda inläggen i debatten, och föra ett kort resonemang utifrån ett av dem.
Fler än tre inlägg om Jimmy Åkesson, SD och medias reaktioner på dem tänker jag inte producera, så det här får bli det avslutande. I grund och botten är det förstås onödigt att beröra saken alls – tänkande människor är inte överraskade av den mediala hysterin, om än kanske lite lätt förvånade över intensiteten. Icke tänkande människor är förstås redan igång med att ”bekämpa rasismen” lite hårdare än vanligt, tills någon lämplig dokukändis visar brösten i TV nästa gång och tar med sig det folkliga engagemanget dit. Det är inte så mycket mer att orera om, men jag tänker göra det i alla fall.
Förste man till rakning: Hedi Bel Habib
Till att börja med tänkte jag att vi helt enkelt skulle ta och luta oss tillbaka, och betrakta två komiska skräckexempel. Här kan vi se hur lågt nivån hunnit sjunka i debatten – hittills. Föga förvånande kommer bägge de av följande berörda byfånarna från universitetsvärlden.
Det absolut roligaste inlägget, som faktiskt fick även en härdad cyniker som undertecknad att sätta morgonkaffet i halsen under högljudda skrattattacker, måste vara Hedi Bel Habib’s storverk Även samerna är med på SD:s lista över oönskade ”raser”. Observera till att börja med citationstecknet kring ”raser” – som om begreppet någonsin använts av Sverigedemokraterna. Sedan kommer en synnerligen skruvad historia där Sverigedemokraternas uppfattning om att ett etniskt homogent Sverige är omöjligt, på något sätt tolkas om till att de vill deportera samerna. Det är magnifik humor – storartad komik. Dessvärre är herr Habib tydligen fil. dr. i antropologi och psykologi, så för all världens universitet är det väl snarare en tragedi det handlar om. Läs och njut, i alla fall, ett gott skratt har ingen dött av.
Praktisk filosof lever upp till ämnets rykte
En professor i låtsasämnet praktisk filosofi väljer att hålla sig till mer konventionella klichéer. SD och islamister mer lika än olika heter Per Bauhns tröttsamma utläggning, som trots farsartade inslag inte är lika rolig som Habibs. Bland hans slutsatser och argument finner vi bland annat tankekrumbukten, att eftersom en extremt marginaliserad grupp ”nazister” demonstrerat tillsammans med Mohamed Omar och ett antal exiliranier, syns ett tydligt exempel på hur extremistgrupper hänger ihop. Denna väv av samband syns även när dylika grupper bekämpar varandra. Hur ska vi extremister kunna undgå att ”bekräfta” varandra och alla andra som inte bor i Bauhns demokratiska universitetsbubbla? Och vad har det hela att göra med Sverigedemokraterna, som definitivt inte demonstrerat med några islamonazister, och inte med den bästa och rödaste vilja i världen kan beskrivas som ”extremister”?
Det övriga resonemanget är så okunnigt att det nästan är imponerande – på vilket sätt de kommunister, Shah-sympatisörer och Folkets Mujahedin-anhängare som demonstrerade mot Omar ”försvarade demokratins värden där och då mot islamistisk intolerans” övergår i alla fall mitt förstånd. Den gode professorn avslutar med att ”all identitetspolitik är fördummande”, vilket får en att undra vilken politik han själv ägnat sig åt, och får bli utgångspunkten för resten av den här texten.
Politik är identitetspolitik, punkt slut.
Vad folk som Bauhn inte begriper, är att det inte finns någon politik som inte är ”identitetspolitik” – det finns mer eller mindre effektiva identiteter och mer eller mindre effektiva sätt att göra politik av dem. Alla som ägnar sig åt politik gör det utefter vissa bestämda intressen, efter vissa bestämda mönster. Visserligen kan en identitet göras mer eller mindre avhängig övergripande principer – men om de principerna fullständigt förnekar den omgivande verkligheten blir de till slut odugliga, lögnaktiga och förvirrade. Det enda som skiljer etnisk identitetspolitik från Bauhns egna politiska skriverier är att etnopolitik tar hänsyn till, eller försöker ta hänsyn till, oerhört mycket mer av människan än en rent abstrakt individ som inte existerar, aldrig har existerat och aldrig kan existera. Bauhns individ saknar språk, kulturmönster, utseende och med andra gemensamma drag och intressen. Etnopolitikens individ är en individ som finns på riktigt – som vid sidan av personliga intressen också har kollektiva intressen utöver att förinta andra människors kollektiva identiteter.
Bauhn tror på att hans uppfattning om ”demokratins principer” och ”individer” på något sätt är universell och kan ersätta alla andra aspekter av mänskligt handlande (att allt avvikande rent konkret måste underordnas hans egna idéer, eller utplånas, låtsas han inte om, förstås). Han tror att ett pseudoreligiöst mässande om tolerans och individer i sig kan upphäva andra identiteter och motsättningar, och begriper inte att hur man talar, hur man hälsar, hur man rör sig, hur man ser ut och vilken bakgrund man har, har överlägset mycket större betydelse för möjligheten att få kollektiv av typen samhällen, nationer eller för den delen kamratkretsar att fungera. Han tror på allvar att han representerar en objektiv kultur, isolerad från hela den sociala verkligheten, och att juridiska former och ”rättigheter” är fundamentet på vilket mänskligheten vilar. Marxister må vara primitiva med sina enfaktorsförklaringar, men de begriper i alla fall att det inte räcker med att kalla en lampa för en spik för att det ska gå att snickra ihop brädor med den.
Andras okunskap är egen styrka
Bauhn fattar inte att hans förakt för vissa ”extremister” och fullständiga okunskap om andra, är en del i ett identitetsmönster i sig. Hade han haft åtminstone någon intellektuell hederlighet och/eller kapacitet hade han förstås begripit att hans egen artikel – där han buntar ihop sverigedemokrater, islamister och nazister i en salig röra – i sig skapar ett ”vi och dem”. Med den skillnaden att det ”vi” Bauhn tillhör är fiktivt – en ideologisk konstruktion utmärkt av vissa dogmatiska utsagor och sociala koder, ett ”vi” vilket ytterst få människor egentligen tillhör (vem kan egentligen totalt nonchalera alla andra, och på så vis uppnå frigörelse från” fördomar” och ”vi- och dem-tänkande?). Det går liksom inte in att han representerar vissa ideologiska intressen, som strider markant mot många (om inte alla) andras, och att det inte räcker med att hänga sig fast vid ett universalistiskt självbedrägeri för att komma undan detta.
Fördelen är förstås att den ideologi och kultur Bauhn representerar har förlorat all förmåga till självkritik – på samma sätt som vänstern fortsätter analysera samhällets ”maktstrukturer” utan att ens snegla på den massiva statliga-massmediala antirasismen som ens en minimal faktor för maktutövning och ideologiproduktion, blir filosofiprofessorer som försöker uttala sig i Mänsklighetens och Demokratins namn till slut bara trötta parodier på sig själva. Och det är först när det blir uppenbart vi kan börja ställa de riktiga frågorna, och komma med de riktiga svaren.
Litet tillägg (16:45): Eftersom jag lovat att inte skriva fler inlägg om den här saken lägger jag helt enkelt till den här notisen i slutet av detta. Här har jag nämligen upptäckt att man kan få se ett TV-inslag som visar exakt hur långt idioterna vi har vid makten i det här landet är beredda att gå för att säkerställa att nästa generation blir lika befängd som den föregående – politisk uppfostran för småbarn. Politiskt Inkorrekt har även tagit fram lite information om vilka kändisar som figurerar i sändningen. Imponerande att få med både Anas Khalifa och Yassin Ali i ett och samma propagandareportage när målet är att motverka smutskastning av Islam. SVT får hoppas att svenska barn inte hängt med i den svenska nyhetsströmmen på sistone.
Om skribenten: Solguru
