Idag avslutar Solguru sin serie om Mäster Eckehart med ett resonemang kring hans tänkandes praktiska sida, i nutiden. Andlighetens politiska roll tas upp, och mynnar ut i frågan om individens förhållande till läran. Inte minst hur man kan hantera lidande, ett viktigt ämne hos Eckehart, diskuteras.
Att läsa Mäster Eckehart och förstå hans ord är i mycket nog för att legitimera själva läsningen. Enbart ur studiet av hans predikningar och traktat får man som individ så pass mycket att det kanske egentligen är onödigt att ytterligare motivera varför man ska läsa honom. Dessutom hyser jag på grund av min traditionalistiskt orienterade ideologiska bakgrund ett ganska starkt motstånd mot att härleda det ”lägre ur det högre”, och motivera Gudsbegrepp eller andlig utveckling som en funktion av egoistiska eller politiska överväganden. Risken för korruption blir nämligen överhängande – om nationalsocialismens Tyska Kyrka är en historisk anomali, har den sin minst lika missledda motsvarighet hos exempelvis dagens befrielseteologer och projekt i stil med socialdemokratins Broderskapsrörelse, vars irrläror expanderar som kräftsvulster över stora delar av världen. Det andliga blir här någon sorts alibi för en i grunden anti-religiös humanism – ekonomisk jämlikhet och mänsklig bekvämlighet har blivit avgudar. Även att diskutera religion som någon sorts individuellt behovstillfredsställande funktion kan sluta mycket illa – jämför New Age-rörelsens skamlösa smörgårdsbordsorienterade pervertering av snart sagt varje vishets- och tankesystem världens kulturer någonsin uppbringat.
Ändå är det just det jag tänker göra – diskutera Eckehart utifrån vilken roll han kan spela i både politiskt och individuellt liv – och jag hoppas jag kan undvika fallgroparna. Det blir förstås mycket en fråga om religion överlag, till att börja med i alla fall.
Det oföränderligas roll
Politiskt har andlighet en fördel framför alla försök att härleda principer ur kontrakt, dialog, socialisering eller empiri: den skapar en fast bas. Under förutsättning att man genom en troshandling accepterar principen att existensen – medvetande och materia – strömmar ur en gemensam, permanent och oföränderlig källa vars förverkligande är det yttersta målet för både människa och skapelse, upphävs flera av modernitetens allra mest oförsonliga motsättningar. Kontrasten mellan fri vilja och determinism, avgrunden mellan ”vara” och ”böra” – överhuvudtaget läks flera sår som piskats upp i Europas kött av modernitetens apostlar. Det behöver inte med nödvändighet medföra någon ”fanatism”, eller innebära att man tvärsäkert uttalar sig om vad som helst utifrån en serie dogmer (fundamentalism överlag är en korruption av traditionell andlighet, vilket om inte annat teknokratiska och reduktionistiska monsterideologier som Wahabismen visar), men det skapar en enhet som är synnerligen fruktbar för politisk handling utifrån någon typ av fasta principer.
En person jag aldrig tidigare citerat i mina skriverier, och knappast lär citera igen, är National Alliance’ bortgångne grundare Dr. William Pierce. För den som följt med på den här bloggen är min inställning till denne person knappast svåra att räkna ut – i varje fall när det kommer till hans publicistiska gärning. Hans The Turner Diaries utgör fortfarande med sina groteska folkmordsfantasier ett av de effektivaste vapnen mot europeisk etnisk medvetenhet, och flera av de musikaliska alster som strömmat ur hans Resistance Records är närmast parodiska i sitt oförsonliga hat mot snart sagt allt som rör sig. Men Pierce var inte en dum människa, han var högt utbildad och utan tvivel väl bevandrad inom både filosofi och vetenskapsteori (här uppdelade för tydlighetens skull, innan någon besserwisser påpekar det uppenbart felaktiga i den formuleringen).
”As eternity transcends tomorrow”
Just eftersom Pierce’ idéer är klart formulerade, är de fullt möjliga att diskutera och analysera, utan att ytterligare moralisera över hans politiska och kulturella gärning. 1978 höll han ett retoriskt laddat tal som rubricerades Our Cause. I det diskuterar han bristen på faktisk övertygelse, på förmåga, inom den amerikanska konservatismen. Han menar att konservativa överlag förlorat möjligheten att legitimera sina åsikter, och tagit dem så för givna att de inte kunnat försvara sig mot det allt aggressivare angreppet på västerländsk kultur (som Pierce förstod som en ren fråga om ”judisk aggression”, vilket tack och lov faller utanför den här artikeln). Som en lösning på detta problem anför han:
”We must understand that the truth for which we stand transcends all the problems of the present. Finding our way once again to the one true path transcends all questions of economics, of politics, and ultimately even of race, just as eternity transcends tomorrow.”
Pierce insåg problemet med att verka i ett modernt/postmodernt rum, där inga värderingar kunde göras avhängiga faktiska principer. Hans lösning blev att försöka ”förgudliga” kosmos, att på hegelianskt manér mena att universum och livet utvecklas mot ”allt högre nivåer av självmedvetenhet”, och att det politiska målet för vita människor måste vara att förgudliga sig själva genom bland annat eugenik.
Personligen har jag mycket lite till övers för slutsatsen och den ”kosmoteism” Pierce grundade. Syftet är givetvis att åstadkomma en religiös ”känsla” inom ett genomsekulariserat kosmos och anpassa en religion efter naturvetenskaplig ideologi. Problemet är att det för det första är vetenskapligt nonsens att livet utvecklas till ”högre” former – det handlar om anpassning genom urval som lika gärna skulle kunna gå åt motsatt håll, om man ens kan tala om riktning i sammanhanget – och för det andra att detta inte räcker för att skapa någon genuin religiös upplevelse. Till det kommer att hans försök att grunda religionen på ”eternity” förstått som evig tid inte heller är rimligt – tiden är inte ”evig”. Den är tvärtom begränsad, oavsett vilken världsbild man vänder sig till. Den har en början och ett slut (vilket är fallet även inom cykliska världsbilder, om än på ett annat sätt). Evighet måste sökas utanför tiden, om alls. Det hindrar inte att Pierce var medveten om problemet man står inför i den moderna världen om man försöker åstadkomma några som helst förändringar. Och att han i det ovanstående citatet har alldeles och bokstavligt rätt.
Verklighetens relativitet
Jag har tidigare antytt lite om vad upplevelsen och principen att ”vara medveten om evigheten” kan innebära, och då kritiserats för att vara naiv eller att inte fästa nog uppmärksamhet vid vad som händer i världen omkring oss. Att uppmärksamma, eller till och med fokusera på, ett mystiskt hinsides (även om det samexisterar och inte enbart eller främst ligger bortom döden) antas kunna hota det politiska projektet – relativisera verkligheten mot något obegripligt och obevisbart, och kastrera viljan att handla. Förhållandet är emellertid det rakt motsatta.
Medvetenhet om att inget som händer i världen är en katastrof – att allt enbart är relativt till en verklighet som till sitt väsen är permanent och fri från varje förändring – utgör inte på något sätt en begränsning. Tvärtom eliminerar en sådan medvetenhet desperation. Den gör det möjligt att agera utan pessimism och ångest, och att aldrig låta sig nerslås av de förhållanden man ser omkring sig. För det handlar givetvis inte om att allt är oviktigt eller illusioriskt i någon vulgärbuddhistisk mening – världen är viktig i förhållande till sig själv, och lika väl som jag som individ har en oförsonlig ambition och avsikt att tills vidare fortsätta leva och skratta trots att min död inte innebär världens undergång, har jag ett starkt intresse av att hålla min familj och mitt folk vid liv. Ett ansvar för naturen, och till viss del även för planetens övriga invånare. Men liksom dödsångest oskadliggör individen, lamslår skräcken för att vara på väg att förlora någon sorts mellanfolkligt gladiatorspel på liv och död tusentals människor som borde kunna engagera sig produktivt. Skräcken och känslan av den materiella och politiska sfärens absoluta väsen passiviserar, eller leder till ofruktsamma och inte sällan oförsvarbara handlingar.
Den politiska ”funktionen” hos ett andligt orienterat synsätt, hur det än utformas, blir alltså att sätta den politiska aktiviteten i ett meningsfullt sammanhang som går bortom själva det individuella egot och dess politiska projekt, liksom (värre) utopistiska fantasier om ett kommande materiellt lyckorike, som ”måste” komma förr eller senare, och vars uteblivande är en katastrof av paralyserande proportioner. Med detta har vi landat i det personliga – som är grunden för det politiska.
Den enskilda människan och hennes värld
Eckehart utgår från en kristen tradition, och kan naturligtvis inte utan vidare isoleras från den. För merparten av mina läsare – till viss del även mig själv – är detta den mest svåråtkomliga sidan av honom. Till denna kan man dock lägga en förståelse av hans verk som mer allmänt, förhatligt som det må vara för många kristna: Eckeharts Gudsförståelse är faktiskt till stor del fullt möjlig att ta till sig även utanför den kristna traditionen (härvid skulle man kunna nämna Eckeharts separation mellan Gud och Gudom, se exempelvis Nolite Timere Eos… i Predikningar I, Artos, 1984, för att inte tala om de mångtaliga paralleller som kan dras till snart sagt alla större österländska och västerländska traditioner). Om det sedan är tillräckligt är en senare diskussion – det är i varje fall en början. Slutligen kan man också diskutera det rent psykologiska värdet av Eckeharts lära, vilket jag, även om Guénon och Evola torde rotera i sin grav respektive glaciär, också tänker göra.
Den rent andliga rikedom som finns i Eckeharts texter är i sig mycket omfattande, och hart när omöjlig att sammanfatta. Ska man försöka finna något fundamentalt i Eckeharts beskrivning av hur människan kan förhålla sig till världen andligt torde det vara strävan efter vara – att se det permanenta, tidlösa och eviga i allt, och uppfatta allt övergående, föränderligt och dödligt som sekundärt och underordnat:
”Det ringaste man lär känna i Gud, ja, lärde man känna blott en blomma på det sättet, som den har ett vara i Gud, det vore ädlare än hela världen. Att känna det allra ringaste som är i Gud och har ett vara är bättre än att känna en ängel.”
Anden och det skapade
Naturen som symbol för och manifestation av det Absoluta återkommer på flera ställen hos Eckehart, vilket kan förefalla märkligt. Till skillnad från exempelvis Thomas är han överlag som tidigare visats betydligt mer intresserad av människans inre än av skapelsen. Men Eckehart är inte gnostiker – han hyser inget förakt mot den skapade världen, utan ser den som imperfekt, inte ond. Det gör att han inte har några problem med att förespråka den mystiska upplevelsen även i själva det materiella – dualismen mellan medvetande och materia är en relativ dualism, och inte något existentiellt yttersta faktum. Det heliga finns i både naturen och i människans verk och goda gärningar; Guds överordning är inte fråga om någon egentlig separation (även om den ibland beskrivs så – som Eckehart tydliggör gång på gång blir allt tal om vad det Absoluta – Gudomen – egentligen symboliskt och otillräckligt).
Så medan Eckehart menar att det gudomliga i första hand kan och ska sökas inom människan, i självet bortom sinnesupplevelse, tanke och känsla, är han alls inte främmande för Guds närvaro i skapelsen. Mångfalden och materien är problematisk och kan leda fel, om man tillåter den att förblinda den grundläggande känslan av enighet, men den är inte ond eller felaktig i sig själv. Den mystiska enheten med Gud kompletteras med det konkreta upplevandet av det heliga i det skapade, som när det betraktas med rätt ögon blir genomskinligt och ett fönster till det oföränderliga, som utgör den första och ytterst enda förutsättningen för dess existens.
Psykologiska effekter
På en rent psykologisk nivå är det kanske intressantast att studera Eckeharts syn på lidandet. Hans lösning på detta problem torde utgöra hans mest radikala föreställning, åtminstone för nutidsmänniskan. Hans första synpunkt på lidandets problem och hur det gestaltar sig tar avstamp i Gud, men stödjer sig också på antik tradition: ”Seneca, en hednisk mästare, frågar: Vad är den bästa trösten i lidande och svårigheter? och han svarar: Det är att människan finner sig i allt som om hon hade önskat det och bett om det; ty du skulle ju också ha önskat det, om du vetat att allt sker ur Guds, med Guds och i Guds vilja. En hednisk mästare säger: Hertig och överste Fader och Herre i den höga Himmelen, jag är beredd till allt vad du vill; giv mig viljan att vilja enligt din vilja.” (Predikningar I, s 83)
I detta avseende följer Eckehart också kristen tradition i bekant mening: ”En människa förlorar ett öga: skulle hon nu inte ha velat förlora detta öga för tusen eller sextusen mark eller mera, så har hon helt visst hos och i Gud erhållit gottgörelse för just detta motvärde, för vilket hon inte skulle ha velat lida skadan eller motgången.” (Predikningar I, s 86)
Samtidigt är det viktigt att förstå Eckeharts bild av människan som ytterst näraliggande Gud i sig själv – det är alltså inte fråga om att överlåta ansvaret för verkligheten på någon annan, helt separat ”person”, utan den Gud på vilken man förtröstar finns i lika delar i människan själv – ”i hjärtat” – som i någon transcendent sfär. Därvid kommer också en uppfattning om lidandets orsaker som minner mycket om traditioner de flesta kanske inte skulle associera till kristendomen: ”Nu säger jag vidare att allt lidande kommer av kärlek till det som motgången har tagit ifrån mig. Om jag nu lider av yttre motgångar, är detta ett säkert tecken på att jag älskar yttre ting och alltså i verkligheten älskar lidande och misströstan. Vad är det då för underligt med att jag råkar ut för lidande, när jag älskar och söker lidande och misströstan?” (Predikningar I, s 79)
Begäret som lidandets upphov
I detta sammanhang kan Eckeharts ord förstås synnerligen profant, närmast pop-psykologiskt, alldeles självklart sanna. När fysiska behov och fysiologiska lustkänslor går från att vara praktiska nödvändigheter och blir, inte bara medel, utan mål för människan, kommer olusten och de negativa konsekvenserna som ett brev på posten. Behoven tillfredsställs inte, utan mångdubblas, och eftersom själva strävan efter behovstillfredsställelse i sig själv förutsätter att begäret ständigt stärks, försätter man sig själv i ett beroendetillstånd gentemot objekten för lusten. Detta beroendetillstånd kännetecknas dels av konstant brist – vore det inte så skulle det inte längre vara fråga om behov – och dels av den ständiga risken att bristtillståndet ska förvärras genom att man fråntas det man redan lyckats uppnå. I alla dessa avseenden är lidande självförvållat. Uppenbara exempel som alkohol- eller narkotikamissbruk är i sammanhanget närmast underordnade – detsamma gäller för nästan alla världsliga bestyr människan ägnar sig åt om de görs till självändamål.
Till detta kan man lägga att även ”opåkallat” lidande, om sådant nu existerar, förvärras mångdubbelt om man väljer att uppfatta lidandet som abnormt – som något som inte borde finnas till. Jämför bara att sparka tån i ett bord och låta irritationen gå över så fort som möjligt, mot att svärande slå till närmaste kökslucka (och eventuellt, inte sällan faktiskt, göra illa sig mer och dessutom förstöra saker i sin omgivning). För Eckehart har man alltså som människa inte rätt – vare sig inför Gud eller inför sig själv – att förvärra sitt personliga lidande genom misströstan. Det innebär inte att man ska avstå från att göra gott i världen, eller att man måste slå ifrån sig livets goda av någon sorts princip (se förra delen av denna serie för mer diskussion av detta ämne). Vad det däremot – lindrigt sagt radikalt – innebär är att egot inte har någon som helst rättighet att ondgöra sig över sitt fysiska och psykiska lidande som något abnormt och väsenfrämmande, något som måste elimineras för att det inte ska störa ett eftersträvat ”njutande”. Lidandet härdar – skräcken inför döden, till och med allvarliga skador och sjukdomar, kan bli viktiga lärdomar, om man lär sig att acceptera dem som ofrånkomligheter – Gudagivna i bokstavlig, eller åtminstone symbolisk, mening. ”En god människa skall aldrig klaga över motgångar och lidande; hon skall blott så mycket mera beklaga att hon klagar och förnimmer klagan och lidande inom sig.” (Predikningar I, s 82)
Själva poängen
Den, visserligen utifrån resonemanget oväsentliga, bonusen med detta synsätt är att det rent faktiskt reducerar den individuella människans lidande. Att övervinna ångest, obehag, hat, bitterhet eller helt enkelt yttre motgångar, förutsätter att man accepterar dem som ofrånkomliga realiteter, som gåvor av ett lite svårbegripligare slag. Bara så kan man besegra dem och ta sig ut ur det fängelse de annars lätt kan komma att utgöra.
Avsaknad av ressentiment mot skaparen, skapelsen och/eller andra människor begränsar lidande till en obekvämlighet, till något man kan skaka av sig. Det öppnar för oförgiftat upplevande av verkligheten, oförgiftad tanke och oförgiftad handling. Och den som är oförmögen att ta till sig Eckeharts ord om Gud, om metafysik eller om andlighet, vill jag åtminstone anbefalla att ta till sig denna fundamentala sanning. Håller ni inte med om min syn på ett andligt förhållningssätt och en tro på vara i kontrast mot föränderligheten som politiskt nödvändigt, fundera då på om inte Eckehart, och jag, åtminstone har en poäng när det gäller synen på plåga. Lidande är inte ett problem i sig för den som lider, om man inte väljer att låta det vara ett problem. Det är givetvis ingen lätt lärdom – tvärtom är det en uppfattning som prövas och inte sällan smulas sönder när påfrestningarna blir för stora. Men lyckas man bevara den, om så bara delvis, ofullkomligt och tillfälligt, har man enbart gott av det. På alla nivåer, i alla sammanhang.
Och tar ni inte med er något annat från den här artikelserien, ta med er det.
Om skribenten: Solguru
