Solguru skriver idag något om makt som begrepp, och hur det används av de tankeskolor och grupperingar som tycks se nedmonterandet av alltifrån könsroller till västvärlden som ett självändamål. Och hur detta bruk verkar vara del av ett växande misslyckande.
Makt är ett synnerligen svårdefinierat begrepp, men ändå för många en självklar term. Att ”motverka maktstrukturer” är för många inflytelserika, eller rent statliga, grupper i den moderna västvärlden ett moraliskt imperativ – en utgångspunkt för snart sagt alla former av aktivitet och tänkande. Hatade fenomen (företrädesvis heterosexualitet, europeisk identitet och könsroller) jämställs med makt, och makt jämställs med förtryck. I grunden är det här förstås en nästan helt godtycklig, och dessutom irrationell, tankeprocess. För att förstå de i grunden förvirrade tankar som ligger bakom den, kan man börja med att diskutera lite kring vad makt egentligen är.
Att definiera maktbegreppet
Tar vi en titt på de lexikala definitionerna ser vi snart en nästan oöverskådlig mängd förklaringar och användningsområden för begreppet. Av visst intresse är den definition som menar att makt handlar om förmåga – punkt slut. Det är en bred och tydlig förklaring av vad makt i grunden handlar om i det konkreta samhällslivet – möjligheten att handla överhuvudtaget. Närliggande är till exempel ”förhållandet att någon använder sina förmågor”. Andra definitioner är mer kuriösa – SAOB talar om en bygdemålsfärgad innebörd som syftar till flytningar från livmodern (som, för 90-talsnostalgiker, tydligen även gör en skillnad mellan ”den vita makten” och ”den röda makten”).
För våra syften är det förstås makten som mellanmänskligt fenomen som är intressantast. Den definition som ligger närmast vänsterns och andra självutnämnda befriares kommer i SAOB på elfte plats (flera placeringar efter flytningarna): (herra)välde, bestämmanderätt; förhållande(t) att vara mäktig, att vara den styrande, ledande, bestämmande, att hava stort inflytande ; våld, tvång. Som teoretisk modell för att diskutera samhällsförhållanden har detta synsätt dock inte varit tillräckligt under ifrågasättandet av västerländsk och/eller traditionell kultur och värderingar. Här har man istället ofta vidgat maktbegreppet mycket långt (och lämnat SAOB långt bakom sig). Focault menar, i Nietzsches efterföljd, att i stort sett allt är makt. Varje relation innehåller makt, varje förståelse av världen definieras av makt. Denna definition är förstås möjligen riktig – alla våra relationer till varandra innehåller element av påverkan, och den är av förståeliga skäl nästan aldrig renodlat ömsesidig och jämlik. Den som övertalar, om än aldrig så demokratiskt, utövar en form av makt, till och med när han använder den striktaste logik. Vilken perception man har av verkligheten och hur man behandlar den innehåller förstås också element av förförståelse, vid sidan av de ”råa” sinnesintrycken, och denna förförståelse är definierad av hur vi påverkats av vår omgivning – dess makt.
Om makt är allt, vad är då allt?
Nackdelen med en sådan definition – att makt är allt och vad som helst – är förstås att det gör begreppet meningslöst. Om Makt = Allt, så finns ju egentligen ingen anledning att särskilja begreppen längre. En feministisk kritik som riktats mot Focault är också att ett så vitt maktbegrepp upplöser den egna förståelsen av en ”könsmaktsordning”, och gör det svårare att moraliskt fördöma förtryck (något Focault i och för sig inte ansåg sig ha några problem med, men det är en helt annan femma). Denna typ av diskussion förekommer i oändliga variationer inom de olika ideologier och miljöer som arbetar för att ”befria” människan genom att förstöra de ”förtrycksstrukturer” som håller henne fången. Premisserna förblir dock desamma.
Kontentan blir alltså att man kan förstå makt på många nivåer, men att det kan vara svårt att sammanfoga många av dem inom en och samma tankevärld. Förstår man ”makt” som något självklart – som den sociala, språkliga och fysiska kraft som tar sig uttryck i hela den värdsliga existensen blir ”förtryck” antingen ett nonsensbegrepp, eller ett som måste definieras smalt och tydligt på ett sätt som lämpar sig illa för det kulturmarxistiska eller postmoderna angreppet på den västerländska kulturen. Om man, som exempelvis identitär, finner det fullt möjligt att ta avstånd från oprovocerat våld mot andra folkslag, eller för den delen mot kvinnor, utan att för den sakens skull förinta sin egen och alla andras identiteter och traditioner, är man till mycket liten nytta för den kamp mot ”förtryck” som egentligen handlar om helt andra saker. Inte minst mental missanpassning till verkligheten och irrationell avsky mot allt som uppfattas som traditionellt och begränsande gentemot något utopiskt individualistiskt eller kollektivt ideal.
PK-diskursens bild av förtryck
För folk i gemen torde skillnaden mellan makt överlag och förtryck förefalla uppenbar – om man tvingar någon att göra något mot dennes uttryckliga vilja har man utövat påtaglig makt, om detta tvång var opåkallat eller moraliskt bristfälligt har man utövat förtryck. Denna bild är förstås våldsamt förenklad, och rör sig långt ”nedanför” det ovan diskuterade, men äger ändå viss riktighet. Illegitimt tvång är den enda definition av förtryck som kan stå på egna ben. För exempelvis genusvetare och postkoloniala analytiker som vill bekämpa den heterosexuelle, vite mannen och dennes ”könsförtryck” eller ”rasism” är förstås en sådan definition helt och hållet otillräcklig – här är det tvärtom i dagsläget nästan enbart medvetna val och viljor man vill bekämpa eller förändra – förtryck är något som uppstår ur människors tro på sina egna val. Man menar att maktförhållanden och förtrycksstrukturer reproduceras hos ”offren” i lika hög grad som hos ”förövarna”, och att det därför i stort sett är irrelevant vad individer vill och inte vill, gör och inte gör, i relation till det större befrielseprojektet.
Därför spelar det i stort sett ingen roll för exempelvis feminismen om kvinnor vill eller inte vill vara hemma med sina barn i högre utsträckning än männen – om de inte vill men måste är det förtryck, om de vill är det också förtryck. I det senare fallet har dock kvinnorna ifråga ”internaliserat” förtrycket – de manipuleras av ”könsmaktsordningen” till att vilja det de vill, och deras vilja är ett närmast starkare bevis för patriarkatets makt och förtryck än exempelvis konkret ”diskriminering”. Som exemplet från diskussionen kring Focault också visar gäller precis samma ensidighet även på en högre teoretisk nivå – man är intresserad av att bibehålla sin förförståelse av verkligheten och agera utifrån den, vare sig en mer logisk teori eller enskilda människors värderingar får någonsin rubba den ”moraliska” grunden för ideologiproduktionen.
Detsamma gäller diskussionen om etniska motsättningar – vissa förutfattade meningar (ständig vit överordning, koloniala kvarlevor i tankevärld och samhällsstruktur, o.s.v.) definierar ett slags metamakt, som existerar helt oberoende av observerbara förhållanden eller teoretisk diskussion (den senare talar om hur en implicit förkastlig rasism tar sig uttryck, och kan variera i det oändliga, utan att vare sig förkastligheten eller rasismen någonsin ifrågasätts). En vit människa som angriper en svart är vit rasism, en svart människa som angriper en vit är också vit rasism – antingen genom att den vita maktstrukturen påfört den svarte en negativ stereotyp identitet som denne ”reproducerar” utan egen förskyllan, eller helt enkelt genom att den svarte ”gör motstånd mot rasism”. Aktörerna har blivit osynliga – verkligheten är bara en imperfekt illustration av de egna påhitten. PK-diskursens maktbegrepp framstår till slut som en grotesk parodi på Platons idévärld, utan att någon av dess företrädare tycks se något problem med det.
Läxor att lära
Det hela är ganska typiskt för de olika tankeskolor som på allvar menar att könsskillnader och ”rasism” skulle vara de stora problemen i Europa och världen i dagsläget. Det är också viktigt att komma ihåg om man kommer i kontakt med de ”högre” formerna av genusvetenskap och postkolonialism; de som gör anspråk på vetenskaplig legitimitet. Här kan man återfinna diskussioner om vad makt som begrepp innebär, som till sitt innehåll är extremt komplexa och får ovanstående förenklade utläggningar att framstå som hejdlösa generaliseringar. Ändå tycks denna ”forskning” alltid landa i samma sterila, politiserade och innehållslösa rum – de förutfattade meningar på vilka den grundas tycks förbli monumentalt opåverkade av analyserna och diskussionerna.
Det här är resultatet av att den radikala modernismen gjort kardinaldygd av principlösheten, och att det fåtal principer den trots allt inte kan undvara numera bara kan hämta sin näring från en godtycklig moralism. Den kritiska metodens förnekelse av först religionen, sedan den objektiva vetenskapen och slutligen till och med sin egen begreppsvärld, har gjort att man både har svårt att formulera egna alternativ, och att analysera verkligheten på ett relevant sätt. Att göra det förutsätter nämligen för det första att man utgår från axiomatiska principer som har ett något så när permanent innehåll, och att man begriper att verkligheten har vissa faktiska egenskaper, som man har att förhålla sig till om man vill förstå eller påverka den. Allt är helt enkelt inte ”endast” makt – ytterst få saker är ”endast” någonting alls. I linje med detta skulle jag vilja påstå att det jag framlagt ovan är en delförklaring till varför etablissemangets – varför inte säga maktens? – diskurs, trots sin ekonomiska och politiska hegemoni allt mer börjar framstå som en parodi på sig själv. Dess radikalaste falanger har stagnerat, dess huvudfåra är till brädden fylld med klichéer och dogmatiskt navelskådande av en och samma ”värdegrund”, allt längre bort från det som faktiskt pågår i samhället.
Det är också en läxa för de av oss som fortfarande använder förnuft, intuition och observation till att förstå och påverka samhället utifrån traditionella och identitära värderingar. Den allt mer fossilartade diskursen i Sverige och västvärlden är ytterst ett uttryck för en världsbild som förblivit enfaldig, fördomsfull och simplistisk i sin syn på verkligheten, men oändligt komplex och förvirrad i sin begreppsvärld. Maktbegreppets roll hos subversiva ideologiska strömningar är bara ett exempel på detta. Att istället utgå från tydliga och sunda traditionella principer, men vara öppen för världens oändliga mångtydighet, torde vara ett betydligt bättre alternativ till denna – om uttrycket tillåts – degeneration.
Om skribenten: Solguru
