I och med attentatet mot Nils-Eric Hennix har Solguru haft orsak att bläddra lite i den gamla klassikern ”Om Dumheten”. Det handlar om ett essäliknande försök att definiera begreppet ”dumhet”, utgivet 1915 av Norstedts. Innehållet är lindrigt sagt underhållande – och bitvis mycket aktuellt.
Boken är inte helt lätt att få tag i, men finns på ett antal välsorterade antikvariat. Den är författad av en inte helt okänd Dr. Leopold Löwenfeld, och har ursprungstiteln ”Über die Dumheit”. Judiska psykoanalytiker har som bekant under normala omständigheter inte någon framträdande plats på dessa sidor, men kvalitet är alltid kvalitet. Innehållet är för övrigt till viss del av den arten att det antagligen skulle vara straffbart att publicera idag, men det är inte därför vi är här. I och med att jag igår slutligen läste om attentatet mot Nils-Eric Hennix känns det nämligen som om åtminstone ett citat, ur kapitlet ”Dumheten i politiken”, kommer väl till pass. Det handlar om en kärnfull beskrivning av den ideologi som ligger till grund för den här typen av ”direkta aktioner” (oavsett vad de själva kan tänkas kalla sig, eller vilka förebilder de stöder sig på). Så här säger Löwenfeld:
”Jämte de olika staternas politiska partier, vilka i sina program dock torde kunna visa några förnuftiga punkter, existerar ett internationellt parti, anarkisterna, vars strävanden ha en påtagligt vansinnig karaktär. [..] Åsikten, att någon stat eller någon annan sammanslutning i längden kan bestå utan lagar, är så förnuftsvidrig att den begripligt nog blott kunnat vinna få anhängare. Denna omständighet har ingivit Netschajew den vanvettiga idén att anbefalla ’handlingens propaganda’. Genom ohyggliga förbrytelser skulle allas uppmärksamhet riktas på anarkismen, vars skräck skulle utbredas bland regenter och förmögna. Denna mening fann, som den närmaste tiden visade, gynnsam jordmån i många belastade individers hjärnor och förde till en rad förskräckliga dåd. Många psykiatrici – i synnerhet Krafft-Ebing och Lombroso – ha huvudsakligen på grund härav betraktat anarkismen som utslag av en sinnessjukdom, och förnekas kan icke, att anarkismens förkämpar, och i synnerhet förbrytarna bland anarkisterna, oftast äro psykiskt abnorma individer med intellektuella och ännu mer etiska defekter.”
En hyfsat vederhäftig artikel om attentatet finns här. Dess diametrala motsats finns här (bara jag som känner doften av triumf – varför skulle man annars lägga nyheten under en rubrik om att man lyckats stoppa nazister att hyra lokal?).
Man kan ha åsikter om Hennix – konstigt vore det annars. Men har man inte samtidigt starkare åsikter om den typ av kretiner som anser sig ha rätt att bete sig på det här viset på grund av någon debil, ”politisk” vision är man en hycklare. Som på tiden när det begav sig hade gjort sig förtjänt av ett helt eget kapitel i Löwenfelds bok.
Om skribenten: Solguru
