Judar har inte diskuterats mycket på den här bloggen, och detta trendbrott är inte någon trendsättare. Givet det nuvarande världs- och debattklimatet är det ändå värt att slösa några ord på frågan.
Diskussion kring staten Israel och dess förbrytelser är inte nämnvärt tabu i Sverige. Enstaka skribenter avfärdar kategoriskt sådan kritik som ”antisemitism”, men de är förhållandevis få (om man jämför med ett land som USA, exempelvis). När diskussionen rör sig en millimeter bortom Israels politik gentemot palestinierna, ändras dock förhållande snabbt. Om det bara är ett fåtal skribenter som menar att det är problematiskt att kritisera Israel för rasistisk behandling av palestinier eller krigsförbrytelser, är det betydligt fler som anser det problematiskt att söka förklaringar till detta inom den judiska traditionen. I de fall där något dylikt får ske måste diskussionen i vilket fall stanna innanför Israels gränser. För utanför Israel, före Israel, där är alla judar offer. Alltid.
I
För duktiga bombliberaler är frågan mycket enkel – där är Israel helt enkelt kulmen på den Stora Berättelsen om judar som evigt förföljda. Det lyckliga slutet om man så vill – de som underkastats tusentals år av förtryck reser sig slutligen upp och slår ner sin förtryckare. Att ”förtryckaren” numera är ett medellöst folk som drivits från sitt land genom terror är därvid sekundärt. Tidigare förtryckare har inkluderat medellösa bönder i öststaterna, och instabila senmedeltida regimer, så det är egentligen bara en fortsättning av samma sak.
Vänsterns matematik är lite svårare – som statsbildning med stöd av USA och (i lägre utsträckning) Europa kan Israel kritiseras ohämmat, eftersom statsbildningen därvid i någon mening är västerländsk (och därmed rasistisk, patriarkal och imperialistisk). ”Judar” däremot, är fortfarande definitionsmässigt fridlysta och undantagna all kritik. Det är förstås ett ohållbart dubbeltänk för den som är intresserad av konskevens, men vänstern är duktig på precis den sortens paradoxala resonemang. På något sätt blev ett stort stycke organiserad judenhet genom staten Israels bildande, eller åtminstone i samband därmed, fientlig, arrogant och överlägsen mot andra folkslag, från att ingen del av den någonsin varit det alls.
Man behöver inte vara något geni för att förstå att det judiska folket genom historien knappast har överlevt enbart genom att vara offer – det har inga folkslag gjort. Ändå finns det en märklig brist på diskussion av exempelvis dynamiken mellan judar och europeer – det talas om förföljelser och antisemitiska fantasier som varit enda orsak till dem, trots att vem som helst begriper att det inte fungerar på det viset någon annanstans än i dålig film. Om du säger till mig att du blivit utslängd från krogen utan anledning en gång tror jag dig. Har du blivit utslängd från tjugo krogar på en vecka börjar jag misstänka att du åtminstone haft något med saken att göra själv.
II
Risken är uppenbar att man urartar om man ger sig in på det här fältet. För många ”antisemiter” som diskuterar judendomens roll i Europa är plötsligt varenda pogrom, varje yttrande av ogillande gentemot judar, någon sorts romantiskt motstånd mot en kolossal och monolitisk Jude. Det är begripligt att den som vänder sig mot våld på etniska grunder ogillar den vändningen, och det är begripligt att man som jude får svårt att känna igen sig i verklighetsbeskrivningen. Det repressiva debattklimatet kring frågan är dock ingen vidare medicin mot den typen av excessser. Tvärtom: det blir på något sätt mindre angeläget att ifrågasätta dum och vulgär antisemitism, när man omges av en dum och vulgär eurofobi, inte sällan upprätthållen av, om inte judar, så åtminstone samma personer som framhåller judar som ett ständigt utsatt kollektiv (vilket, i likhet med andra minoriteter med kollektiva moraliska poänger att kvittera ut förvandlas till individer så fort någon eller några av dem gör sig skyldiga till något negativt).
Det finns för högerradikaler goda orsaker till att undvika paranoia kring ”judefrågan”. Letar man bara efter en förklaring till all världens problem hittar man den, och att hitta den hos en enstaka grupp är reduktionism av sämsta märke. Det hindrar dock inte att det är oacceptabelt att frågan om judendomens etniska självdefinition och relation till det omgivande samhället inte diskuteras ur något annat perspektiv än som en sedelärande berättelse, där ”vi” är skurkar och ”de” antingen är offer eller inte finns. Att det är oacceptabelt att folk sitter i fängelse för att ha ifrågasatt ett historiskt fenomen – frågan om de har helt fel eller åtminstone har en synnerligen tendensiös och rent romantisk bild av förhållandena i tredje riket har inte ens med saken att göra. Ska det vara olagligt att ha fel och skönmåla usla företeelser får vi spärra in halva befolkningen, om det ens räcker.
Det är inte för mycket att begära att man i ett samhälle som menar sig bygga på dialog och diskussion måste kunna prata också om sådant som känns jobbigt, och framförallt kunna prata om det allra mesta utan att riskera att hamna i fängelse.
Oavsett vilka tår man trampar på.
Om skribenten: Solguru
