Islam blir mer och mer av ett hett debattämne – på motpol, i ”bloggosfären” och i sedvanligt kringskuren form stundtals till och med i konventionella massmedia. En längre text om Islam och identitarismens förhållande till den förefaller därför påkallat.
Vågorna kring Mohamed Omars intervju med Oskorei har i mycket ebbat ut på Motpol, och undertecknad har överlag avstått från att delta. Vad diskussionen, när den inte var barnslig och onyanserad, utmynnade i var dock en hel serie frågeställningar kring Islam, och hur vi ska förhålla oss till fenomenet ifråga. Överlag tycks det finnas två huvudsakliga linjer, där det ena är att religionen Islam är en ”fiende” som måste ”bekämpas på alla sätt”. Där åsidosätts all kritik av konsumtionskulturen, amerikanismen, staten Israel och egentligen till och med mångkulturen. Man framställer Islam, inte som en religion, utan som en ond ideologi som hotar att förtära allt i sin väg.
En annan variant, vanligen omfattad av radikalare och konsekventare ”högerextremister”, är att etniskt medvetna europeer ska söka allianser med radikala muslimer. Man menar här att kampen mot globalisering och ”världssionism” är en gemensam nämnare som skapar gemensamma intressen, och att de grundläggande etniska intressena här sammanfaller. En något mer sympatisk variant av den här tanken är den traditionalistiska – den som pekar på historiska, andliga och etiska kontaktytor mellan Islam och Västvärldens för-revolutionära ideologi och världsbild. Samtliga dessa linjer är i min mening missriktade, men en omfattande kritik är ett projekt som nästan skulle ligga på boknivå. Alltså ska jag bara framhålla några enkla sakförhållanden kring Islam och muslimska folkgrupper, medan jag återkopplar denna diskussion till frågorna ovan. Jag är väl medveten om att det finns åtskilligt mer att säga om Islam – mysticism, teologi, rättslära och alternativa ekonomiska lösningar är bara några ting som vore relevanta att diskutera. Nu handlar det dock om Islam i sin relation till sin omvärld, och om vilken relation vi bör ha till Islam.
Sufistisk mystiker
I
Vad gäller den löjligt naiva inställning till Islam och muslimsk invandring som totaldominerar svensk debatt finns det inte så överdrivet mycket att säga – de flesta av mina läsare torde ha ganska starka åsikter i vilket fall. Några ord kan man lägga på saken, för att definiera min position i den debatten. Den svenska föreställningen om Islam och muslimer som ”religiösa” på ett jämförbart sätt som kristna inom svenska kyrkan är överlag förstås helt felaktig. Försök hitta en muslimsk blogg som argumenterar för allmän tolerans för homosexualitet, och se vad jag menar (det kommer säkert att gå, men det kommer att ta tid). Vad väsentligare är: muslimer överlag betraktar Islam som en enhet. Den separation mellan ”moderat” och ”extrem” Islam som finns hos svenska akademiker och enskilda assimilerade muslimer är ett tankespöke. Merparten av alla muslimer är naturligtvis kritiska mot mordiska tokstollar, men ytterst är det ändå mer en metodologisk fråga än en fråga om väsenskillnad.
Islam är visserligen definitivt en religion, och som sådan en religion med förtjänster, men den har också en politisk sida som går bortom diskussioner om sharialagar och moskébyggen. Till den hör inte minst trossatsen som fastställer att hela den värld som inte är under muslimsk överhöghet är dar al-Harb (krigets område), medan det Islamiska samfundet Ummahn och territorier under dess överhöghet är dar al-Islam (underkastelsens område). Att världen bör stå under muslimsk överhöghet är inte något unikt för Osama bin Laden – det är en trossats, och det är en trossats som är förankrad i breda folklager. Även bland dem som motsätter sig terrorism och helst ser detta ske genom fredlig migration och mission.
II
För att då gå in på de olika synsätt på Islam som finns i identitära och nationalistiska kretsar kan vi börja med det första. Eventuella poänger åsido kan jag bara säga att man snarast måste bort från 12-åringskritiken av ”Islam” som ett homogent monster. Denna kritik är stupid, tyvärr, det är bara så. Ingen människa som varit en kvart i något annat muslimskt land än möjligen Saudiarabien, läst en halv Sufier eller studerat någonting om religionen på allvar kan köpa den mardrömsbild som många bloggare och skribenter målar upp av den muslimska världen. Resonemangen föder också problem när man ska nå de hundratusentals svenskar som har kontakt med muslimer som inte hugger händerna av folk eller misshandlar sina fruar – går man ut med ensidig propaganda som bygger på påståendet att ”de” minsann gör si eller så, faller ju det hela på sin egen otillämpbarhet i människors vardag. För stora delar av världens muslimska befolkning är sharia en fråga om hur man bör inrätta helt andra saker än rättsväsendet (jfr sharia-banker, vilket onekligen är ett ganska sympatiskt koncept, vad man än tycker om Islam), och konceptet jihad har för en betydande andel muslimer mer att göra med den inre kampen mot synd än med självmordsbomber och erövringskrig.
Men detta är definitivt inget försvar för muslimsk invandring, utan precis tvärtom. Det enfaldiga påståendet att Islam ”inte är någon religion, utan en odemokratisk ideologi som fascism, nazism och kommunism” är naturligtvis ganska nära nonsens, men det finns en viss kärna av sanning i det. För Islam som expanderande fenomen i Europa är inte en fråga om en ”religion” i första hand, i varje fall inte ur ett europeiskt perspektiv. Det handlar om att europa sakta koloniseras av etniska grupper med en från de västerländska världfolken väsenskild självuppfattning – en självuppfattning som är grundad i det utseendemässiga, det kulturella, det moraliska, det språkliga och det religiösa. Givet mängden som vid det här laget kommit över Europas och Sveriges gränser är det tveksamt om någon grad av assimilation av den typ som eftersträvades före 1975 ens skulle kunnat komma till stånd och skapa fortsatt relativ kulturell enhet i de europeiska staterna. Beslutet om att införa mångkultur 1975 garanterade givetvis total enklavisering och segregering.
III
Poängen är hur som helst att religionen bara är en del av frågan, och inte en särskilt stor del. Den har symbolvärde – när tillräckligt många europeer bytts ut i ett bostadsområde, när rasligt motiverat våld mot svenskar, fransmän eller britter börjat dyka upp med viss regelbundenhet i området, någonstans där byggs moskén. Då blir den också, i varje fall ur den tidigare majoritetsbefolkningens perspektiv, en symbol för att en bit av landet numera tillhör andra grupper än den egna, grupper av vilka en stor del är muslimer. Men det är inte själva huvudfrågan; om de folkgrupper som nu identifierar sig som muslimer vore duktiga sekularister med alla amerikanska kanaler på TV:n och en egen träskkultur med frigjorda lesbiska som dansade på gatorna, skulle det ÄNDÅ inte göra samexistensen i Sverige särskilt mycket lättare. Kultur, tradition, språk och faktiskt helt enkelt utseende skulle räcka utmärkt för att spä på de etniska motsättningarna, och ligga till fortsatt grund för konflikt. Svenskar skulle fortsätta att bytas ut i sitt eget land – och det är något man missar helt om man spenderar all sin tid på att jämföra Islams föreställningar mot någon global-universell politiskt korrekt måttstock och gissla den för kvinnosyn, homofobi och krigsvilja.
Mohamed Omar -nybliven islamist
IV
För att då övergå till de lite mer positiva bilder av Islam som framkommit i olika sammanhang, finns det även här en del kritik att framföra. På samma sätt som Islams ”mörka sidor” inte på något sätt är själva huvudproblemet med Islams närvaro i Europa, är dess positiva sidor (av vilka det finns ganska många) dock absolut heller inte någon LÖSNING på motsättningar mellan muslimer och europeer. Inte heller finns det allt för stora möjligheter att koordinera kritik av och motstånd mot den världsordning som etablerats och håller Europa i sitt nuvarande skick på ett meningsfullt sätt. En historisk koppling via det ariska persien skapar ingen autentisk kulturell eller politisk enhet mellan muslimska folkgrupper och europeer. Inte heller nu existerande andliga eller intellektuella likheter kan på något väsentligt sätt upplösa de myriader av problem som arabisk och afrikansk invandring orsakat och kommer att fortsätta orsaka i Sverige. Vi kan naturligtvis erkänna att Ahmadinejad har en hel del poänger när han kritiserar Israel och USA – det vore konstigt att inte göra det (för att inte tala om hur barnsligt det vore – som att gå iväg medan någon talar istället för att bemöta det…). Vi kan även betrakta hur människor från muslimska länder har en betydligt starkare känsla för att ta ansvar för sina släktingar, för varandra, och inte minst för sin tro och för sina länder, vilket är något vi helt och hållet tycks ha slutat med. Avslutningsvis kan och ska vi klargöra att vi respekterar och stödjer muslimers rätt till sina egna hemländer, och frihet från den Israelisk-Amerikanska krigsmaskinens trakassier och ockupationer. Men därifrån är det långt till att börja bilda någon ”enhetsfront” med islamistiska extremister, eller borde åtminstone vara.
Ur ett traditionalistiskt perspektiv är det, innan man börjar tala om ariopersiska rötter och muslimers (utan tvivel ofta föredömliga) sinne för familjesammanhållning och motstånd mot modernismens hyperindividualism, ganska viktigt att komma ihåg att radikal Islam, och politisk Islam överlag, är synnerligen modernistisk på de allra flesta sätt. Den har mer gemensamt med protestantism, puritanism och i vissa avseenden till och med sekulärhumanism än med exempelvis europeisk katolsk, romersk eller nordisk tradition (för att nu inte tala om de faktiska indo-europeiska inslag från persisk tradition som Oskorei helt riktigt påpekat är och har varit utbredda inom traditionell Islam). Till detta kommer det uppenbara att likheter inte nödvändigtvis har något att göra med samförstånd och kompabilitet.
V
Att se analogier och kanske till och med inspireras är inte detsamma som att något större gemensamt intresse nödvändigtvis finns. Radikala muslimer (åtminstone de ledande sådana, givet utbildningssituationen i fattigare muslimska länder) tillhör som sagt nästan undantagslöst de allra mest modernistiska elementen i sina samhällen – de utbildar sig naturvetenskapligt, bekämpar lokala (etniska) traditioner som uppfattas som ”vidskepliga” och har en religionssyn med en transcendent-principiell Gud vars främsta funktion är moralisk, och ibland rent politisk, snarare än andlig. Islamismen påminner i dessa avseenden ganska mycket om inte minst den amerikanska protestantismen och dess manifestationer i civilreligion, puritanism och utvaldhetstänkande (fast det är det tänkta ”kalifatet” och Ummahn som står i fokus, i stället för den amerikanska staten). Finns det någon som tycker att dessa (och det finns fler) gemensamheter verkar ha skapat särskilt djupgående vänskapsband mellan den radikala islamismen och den nordamerikanska stormakten par excellence? Det handlar om analogier – med sin rot i snarlika förhållanden – men inte om några samförståndsskapande principer.
Om man överger den rent andligt-ideologiska dimensionen och istället funderar i identitära termer kan vi förstås lägga till följande brasklapp: att för att överhuvudtaget kunna diskutera ett samarbete med någon del av Islam, skulle förutsättas att muslimer accepterade etnopluralism som princip, och övergav idén om att omvandla Europa till ett muslimskt område (oavsett om detta menas ske med ”fredliga” eller andra medel). Där finns det säkert många traditionalistiska och moderata muslimer som skulle kunna köpa idén – men radikala islamister skulle enbart köpa den tanken som ett taktiskt grepp, aldrig som ett faktum. De är, för att jämföra med ”oss”, motsvarigheten till dem som sitter och läser Turner Diaries och fantiserar om att utrota samtliga andra folkslag, fast de ”nöjer sig” med alla andra kulturer och religioner. Detta faktum räcker i sig, oavsett de rent moraliska problemen med att kasta allt för mycket stöd på grupper och organisationer som ser mord på civila som oproblematiska, för att avskräcka från något ”samarbete” med islamistiska grupper.
Franska muslimer i upplopp
VI
En minoritet av alla muslimer är visserligen ”islamister” enligt ovanstående schema, i varje fall globalt, även om rotlösheten i mångkulturens västvärld har börjat ge upphov till en helt ny typ av Euroislamism, vilken i sin tur föder problem på andra håll. Hur som helst finns få orsaker till något ”samarbete”, även om man givetvis kan föra dialog och diskussion, precis som med vilken politisk eller etnisk grupp som helst som är redo att göra det. Att Oskorei pratar med Mohamed Omar, som för det första har betydligt mer bakom pannbenet än det kan verka, och dessutom är en synnerligen skön omväxling i det hjärndöda konsensusklimat svensk debatt ändå är, finns det inget ont att säga om.
”Muslimer” överlag är dock fortfarande ett etniskt problem i Europa – en företeelse som tillräckligt utbredd kommer att riskera att slita sönder våra samhällen. Men om alla araber började blota eller gå i kyrkan på söndagar imorgon skulle det ha en synnerligen begränsad inverkan på situationen, vilket återknyter till det vi pratat om från början. Om det är fel att tänka sig något samarbete med muslimer som må ha en ganska riktig uppfattning om världens problem, men en för oss synnerligen främmande lösning, är det inte heller rätt att förfalla till att fastna i religionsfrågan, och ännu värre att fastna i den genom att ägna sig åt dum-medial hetspropaganda. Att försöka rida på mediahype om enstaka fall av hedersvåld eller gormande hävda att det är förtryckande att uppfostra barn till att bli religiösa är kontraproduktivt. Samma argument som används för att motverka aspekter av muslimsk kultur kommer nämligen att användas (eller, för att var exaktare, har redan använts till döddagar) för att motverka allt någon av oss överhuvudtaget eftersträvar – vare sig det rör andliga frågor eller politiska åsikter. Det är inte en produktiv diskurs att försöka plocka poäng i, i varje fall inte på ett principiellt plan; då kan man lika gärna göra som Sverigedemokraterna och börja applådera Israel.
Om skribenten: Solguru
