Att hålla sig till saken när man pratar om något är viktigt, och kanske ännu viktigare när man tänker på något. För många är det dock precis tvärtom – för att slippa tänka på sina egna brister väljer man att byta spår fullständigt.
I
När folk pratar om en sak, bör man hålla sig till den saken. Det hör till god ton, och är en förutsättning för ett konstruktivt samtal. Det finns ett flertal så kallade ”argumentationsfel” som tar upp brott mot denna regel, där det vanligaste kallas ad hominem – att ge sig på personen man diskuterar med istället för frågan. Det anses allmänt vara ett fult sätt att vinna argumentationen, och är i varje fall ologiskt. I politiska sammanhang ser vi lite nu och då ett annat beteende, som har mer att göra med att undkomma vissa typer av påståenden än med verklig argumentation. Det handlar om ämnesbytet.
Den här metoden har som sagt inte mycket att göra med vanliga argumentationsfel, och handlar mer om att skydda sina egna åsikter genom att undvika ifrågasättanden. För att kunna använda metoden måste man antingen ha hyfsad kontroll över diskussionens ramar, eller vara beredd att när som helst sluta lyssna på den man pratar med. När metoden används medialt är det för att undvika att prata om jobbiga ämnen. Ofta döljer man också att det är fråga om ett ämnesbyte genom att låtsas att det handlar om verkliga orsakssamband.
I Sverige har exempelvis frågan om invandrares brottslighet i stort sett aldrig diskuterats förutsättningslöst offentligt, och aldrig som ett problem i sig. Minsta antydan om att vissa typer av kriminella beteenden sammanhänger med en viss etnicitet bemöts, om inte med totalt förnekande, så i alla fall med ett ”ja, men”. Sedan följer hela den vanliga apologin, som aldrig handlar om brottsoffer eller situationen i svenska förorter, utan om ekonomisk eftersatthet, diskriminering och hela batteriet av ”förklaringsmodeller” vars effektivitet när det kommer till att lösa problem av den här typen är och alltid varit obefintlig. Det är precis som om frågan skulle försvinna om man pratar om något annat – något högtflygande ”strukturellt” som kan åtgärdas någon gång i framtiden. Bara vi får borgerlig/socialdemokratisk regering nästa gång. Bara ”vi” slutar vara ”intoleranta”. Vad som helst kan duga, bara det inte finns här och nu och kan tillämpas på något sätt. Det centrala är att sluta tala om brottslingarna och brotten, och istället flytta över fokus på den svenska befolkningen och det svenska samhället. Det är ett illa dolt ämnesbyte.
II
I analysen av konflikter skönjer man ganska snabbt samma tendens, inte minst i den mellan Israel och Palestina. Detta torde vara den konflikt där bägge sidor av sympatisörer är mest extrema i sin ovilja att stanna vid ursprungsfrågan överhuvudtaget, om man så bara frågar en enkel fråga. Under ett kort samtal med en ung kvinnlig palestinavän som stödde den palestinska motståndskampen (vilket jag får säga mig göra också), frågade jag om hon inte kunde se det problematiska med självmordsbomber riktade mot civila. Jag kommer inte ihåg om hon ens orkade inleda med ett ”ja, men” innan hon började presentera en lista på israeliska övergrepp jag redan kände till, men att försöka återgå till ursprungsämnet var förstås dödfött. Så kallade ”Israelvänner” brukar vanligen vara snäppet värre på den här punkten – vem som än försökte ifrågasätta förra Gazainvasionen med sina över tusen döda palestinier torde ha fått höra en ändlös tirad om Hamas antisemitism, och ändlösa raketangrepp mot oskyldiga (om än i stort sett helt oskadda) judar. Minsta lilla fundering kring om det verkligen blir helt acceptabelt att spränga ihjäl sextonhundra personer och slå sönder infrastrukturen för några miljoner människor på grund av antisemitism och vad som i praktiken närmast kan beskrivas som fyrverkeripjäser uteblev. En annan populär variant var naturligtvis det vanliga: debatten är ensidig i Sverige, Israelvänner får inte komma till tals på samma sätt som palestinavänner. Det kanske stämmer, men det har liksom inte med saken att göra.
I politisk och historisk diskussion hamnar man ofta i samma sits. Fråga någon om Englands terrorbombningar vid slutet av andra världskriget, och de kommer att mumla om att nog allt berodde på viss förståelig hämndlystnad mot tyskarna, trots att Englands strategi att bomba både militära mål och civilbefolkning var fastslagen långt före krigsutbrottet (urspungligen var tanken att slippa sända marktrupp överhuvudtaget, och bryta fiendens motstånd enbart genom bombningar). I vissa fall har det hela övergått i rent dubbeltänk – fundera lite på den då och då uppblossande diskussionen kring Finlands samarbete med Tyskland i kriget mot Sovjetunionen. Sällan ifrågasätts de västallierades uttryckliga allians med Stalin – under alla förhållanden en värre folkmördare än Hitler. Och skulle man ta upp den saken kan man vara ganska säker på att ämnet snabbt skulle glida iväg mot att handla om tyska koncentrationsläger och judeförföljelser, snarare än om KOMINTERNs massiva terror- och svältapparat. ”Varför samarbetade man med Europas värste folkmördare genom tiderna?” ”Ja, men…”
Offer för Katynmassakern. ”Ja, men…”
III
Nu råder det förstås verkligen ingen brist på den här typen av tänkande på den nationalistiska kanten. Hitlerromantiken lever och frodas hos vissa, och minsta ifrågasättande av tysk behandling av olika folkgrupper orsakar omedelbart ryggradsbetingade utläggningar om judarnas roll bakom kommunismen och på Wall-Street. Alternativt kan frågorna börja ställas om man ”gått på massmediernas propaganda, som syftar till att baktala Hitler”. Ordinarie massmedia har en barnslig bild av Andra Världskriget som någon sorts hjältemodig kamp mot ondskan (vilket är märkligt, eftersom det annars brukar heta att ”krig har inga vinnare, bara förlorare”), men man kan hitta lika överdrivna, inte sällan mer överdrivna, varianter på andra sidan. Jag vet inte av någon folkpartist med Winston Churchill på väggen. Förutsättningen för att förhålla sig på detta ensidiga sätt till ett krig är att man nonchalerar allt den sida man sympatiserar med gjort fel, och fokuserar enbart på allt den andra sidan gjort fel..
Historia är dock historia och har egentligen mindre med saken att göra. Men ämnesbytandet dyker upp igen i mycket senare politisk aktivism, och det är där det verkliga problemet börjar skymta. En gruppering som saknar självkritik är en synnerligen farlig gruppering, eftersom den i förlängningen kan göra vad som helst, inte minst förlora de väsentliga målen ur sikte. Tolerans mot asocialt och brutalt beteende är den politiska ”extremismens” värsta fiende och största problem, och för att slippa ta tag i den biten har ämnesbytet varit en populär metod i åtskilliga fall. För något tag sedan skrev jag om en familj syndikalister som fått bensin i brevlådan. Sedan dess har jag visserligen fått reda på att detta är ett ganska vanligt sätt att skaffa skyddade personuppgifter, men det förändrar inte något i princip. Märkliga och politiskt-strategiskt helt poänglösa våldshandlingar har präglat förhållandet mellan svensk vänster och höger ganska länge nu, och även om det rör sig om något hundratal personer på varje sida som aktivt ägnar sig åt det, tenderar diskussionen kring det att passa in i diskussionen ovan, med ungefär samma jargong. ”Kan man verkligen misshandla småtjejer” ”Kampen kan inte tyngas ner av moraliska hänsyn, de svinen har ju gjort så typ tusen gånger.” Det är ändå inte bra att misshandla småtjejer. Att försöka ursäkta sina egna vidriga handlingar med att jordens avskum ägnar sig åt dem är inte hållbart, och såvida man inte själv hör till samma kategori har man än en gång gjort sig skyldig till ämnesbyte.
IV
Därmed inte sagt att det finns många tillfälllen där det faktiskt finns en koppling mellan det man själv gör och det någon annan gör. Kommer någon fram och sparkar din gravida flickvän i magen står det dig helt och hållet fritt att skära halsen av honom där och då – jag kommer inte att anklaga dig för ”ämnesbyte”. Problemet är när någon misshandlar en person som menas tillhöra den ena eller andra falangen, och sedan motiverar det med att ”den sortens person” faktiskt misshandlat en vän, eller vad det nu kan vara. Det är ett beteende som ytterst sällan kan vara konstruktivt, och som främst tjänar till att alienera (och hjälpa till med rekryteringen till ”motståndarlaget”).
Ännu värre, faktiskt, är om man låter den här typen av tänkande leta sig in i ideologin – där kan man börja hamna i de motbjudande fantasier om folkmord och globala utrotningskampanjer mot diverse folkslag som med jämna mellanrum florerat på den ”yttersta högerkanten”. Givetvis understödda av att man pratar om något annat än själva fenomenet att slakta kvinnor och barn (alla som vill kan ta en andra titt i Turner Diaries och fascineras av att de olika massavrättningssekvenserna helt saknar beskrivningar av dödande av spädbarn). Gör man det har man förstås för det första gjort det omöjligt att nå framgång, och för det andra gjort det icke-önskvärt att man överhuvudtaget skulle nå framgång. Och det har skett genom att man bytt ämne.
V
Men trots att det är viktigt att ha just ämnesbytestänkande i bakhuvudet vid självkritik, är det förstås inte där det stora problemet för alla de nationalister och identitärer, som aldrig haft något intresse för några massakrer, ligger. Tvärtom är det hur denna metod används av de personer vi försöker nå ut till för att nonchalera våra synpunkter. Som en följd av inlärt beteende sker ämnesbytet som en pavlovsk reaktion, inte bara när någon annan kommer med ett påstående, utan till och med när man själv börjar tänka i fula banor.
Folk som ägnar sig åt att byta ämne – i huvudet eller i diskussioner – i tillräckligt hög utsträckning blir nästan omöjliga att nå fram till, eftersom det inte bara handlar om argumentation, utan om ett sätt att tänka, eller kanske snarare att inte tänka. Det handlar om att associera vissa förhållanden direkt till något som kan motverka att man börjar ifrågasätta hur man resonerar kring vissa frågor. Alla gör det i någon utsträckning, en del gör det mer än andra. Tricket för vår del, när vi väl gjort oss av med vår egen tendens att göra samma sak, blir att hitta vägar att få andra att lägga av. Och faktiskt lyssna på vad man säger.
Om skribenten: Solguru
