Efter ett par veckors välbehövligt uppehåll tänkte jag gå ut lätt med att ta en titt på vad som är på gång i nyhetsflödet. Eftersom drogtester på grammisgalan och nakenbilder på Mikael Persbrandt känns väl överväldigande, tar vi en titt på Israels senaste fasoner.
Den judiska staten har i dagarna satt igång en ovanligt entusiastisk masslakt i sin strävan att döda den folkvalda regeringsmakten på Gazaremsan, och tillhörande kvinnor och barn. Förevändningen denna gång är att Hamas har skjutit vad som, med tanke på effekten, tycks ha varit någon typ av nyårsraketer mot ”mellanösterns enda demokrati”, och att valtider stundar. Säga vad man vill om svenska val med sin floskulösa tramsretorik, men jag föredrar nog ändå ”Vård, skola, omsorg” respektive ”Utanförskapet” framför den sionistiska varianten, det måste jag tillstå.
Apologeterna är igång, förstås, och i vanlig ordning försvarar man den höga dödssiffran hos civila med att det inte kan undvikas i ett krig, och att Hamas skjutit massor av raketer (3278, för att vara exakt, vilket med tanke på hur få dödsfall som rapporterats säger en del om vad det handlar om). Att ens ta den diskussionen i det här sammanhanget känns poänglöst. Någonstans är det slöseri med tid att bena ut om, hur och varför det kanske är orimligt att bomba ihjäl sexhundra personer och slita sönder infrastrukturen för hundratusentals människor för att sätta stopp för ”attacker” som i effekt är jämförbara med Röda Arméfraktionens, om ens det.
Istället kan vi kika lite på vad som händer i Sverige i anslutning till det här. En enhetschef på migrationsverket har fått sparken för att han bloggat Israelvänligt. Ett typexempel på inbördeskriget mellan bombkåta, liberala demokratifetishister å ena sidan och vänsterextrema terroristapologeter å den andra. Tydligen är ”ensidigt stöd till Israel” ett problem för en handläggare vid migrationsverket (som om Israelstöd någonsin hindrat någon från att stödja massiv invandring till Västvärlden – det är i Israel man inte vill ha araber, i Sverige tycks det som bekant funka fint).
Lösningen på konflikten mellan Israel och Palestina är i princip enkel:
1) Inse det alla redan vet: lösningen är två stater. Ett folk = ett territorium. Överlag en schysst variant – funkar varje gång.
2) Inse att ingen av parterna är kapabel att lösa, eller ens väsentligen bidra till lösningen av, konflikten. Orsaken? Ingen av grupperna är att betrakta som civiliserad i egentlig mening. Visst, jag har sympati för palestinierna -absolut. Det kan inte vara trevligt att få den plats på jorden man bebott i många århundraden övertagen av främmande folk (något ingen av oss vet något om eller kommer att få uppleva, eller hur?). Någonstans förstår jag också att judarna ledsnar på att få raketer skjutna i huvudet dagarna i ända, även om de aldrig träffar. Överlag är det ganska begripligt varför konflikten fortsätter, yttersta orsaker åsido. När någon skjutit eller sprängt ens pappa är man inte så intresserad av vem som har rätt eller hur det ska kunna bli lugn och ro. Hur som haver borde de flesta vid det här laget begripa att Hamas aldrig kommer att driva ut judarna i havet, oavsett hur orättvis, brutal och vidrig den sionistiska stölden av Palestina var. Samtidigt måste man också inse att Israel är en inkompetent stat som inte är kapabel att lösa konflikten med mindre än att alla palestinier svälter (eller bombas) ihjäl.
Slutsats: tredje part måste tvinga fram en tvåstatslösning. Problemet med det är förstås att det inte finns någon ”tredje part” värd namnet. Israel brukar beskrivas som en amerikansk delstat, men man behöver inte kunna mycket om amerikansk utrikespolitik för att veta att förhållandet snarast är det omvända. Europa styrs av impotent självförnekande regeringar, och är smockfullt av 68-kärringar och fjortisvänster som främst stödjer palestinierna därför att de av princip måste stödja alla med en viss grad av pigment som spränger något. Ordinarie debattörer brukar komma dragande med FN som tänkbar tredje part, men den idén hör förstås hemma på skämtsidorna i någon porrtidning och inte i verkligheten.
I en perfekt värld skulle hela det forna proktetoratet Palestina ockuperas av lämplig aktör, bägge parterna avväpnas och en något så när rättvis – och permanent – tvåstatslösning etableras. Detta skulle dock förutsätta att man slutar betrakta Israel som ett ”västland”, som styrs av något så när normala politiska överväganden, och att man börjar se konflikten som det hopplösa stamkrig den egentligen är.
Det skulle dock i sin tur, som sagt, kräva en tredje part i egentlig mening. Och innan Europa skärper till sig lär vi få vänta på en sådan. Under tiden kommer stamkriget att fortsätta.
Om skribenten: Solguru
