Det stiftas ny lag i dagarna, och media och ”bloggosfären” är up in arms. Som vanligt verkar det helt sakna effekt, men själv börjar jag undra exakt hur katastrofal, eller ens viktig, lagen ifråga är.
När det nu drar mot andra advent diskuteras den så kallade IPRED-lagen intensivt och uppskruvat. Frågan har naturligtvis ett enormt symbolvärde för ett land där vi har vant oss vid att kunna ladda ner all film och all musik gratis, om vi inte kan eller vill betala. Men hur viktigt är det egentligen?
Lagen har en del halvt katastrofala sidor, det ska erkännas. Det är olyckligt att internationella storföretag assimileras med utövandet av svensk rättsutövning och får spaningsbefogenheter. Det är olyckligt att lagen, om den verkligen får den eftersträvade effekten att kraftigt begränsa den illegala nedladdningen sannolikt kommer att inverka negativt på svensk bredbandsutbyggnad (den svenska utbyggnaden av nätet skulle knappast ha varit möjlig utan den massiva illegala nedladdningen, som står för den absoluta merparten av all digital trafik i landet). Fullständigt barock är också den sjuka idén (som dock inte syns till i senaste lagförslaget) att den som döms efter att ha spridit en olaglig fil ska betala för att få sitt namn uthängt i tidningen
Samtidigt känner man någonstans att… So what?
Det oerhörda fokus en sådan här fråga får säger en del om hur mycket folk faktiskt verkar sitta framför datorerna nu – hur mycket den digitala låtsasvärlden börjat bli liktydig med den riktiga världen. Det är inte bra att svenska staten agerar lydhjon till det internationella kapitalet, men det är knappast första, eller sista, gången i vilket fall.
I princip tycker jag också att det är ett jävla otyg vi har lagt oss till med – den här föreställningen att kulturframställning kan och ska vara gratis. Jag gråter inte en droppe över att Hollywoodfilmmakare och stora, poänglösa skivbolag som producerar värdelös musik för folk att handla på köttmarknaden till blöder pengar. Samtidigt är det en synnerligen tråkig inställning att musiker, filmskapare och kulturproducenter inte ska kunna leva på, eller ens tjäna pengar på, sina verk. Det finns många symfonier som är värda betydligt mycket mer än järnmalm eller plastleksaker, många böcker och filmer som överträffar merparten av det materiella konsumtionsgodset flera gånger om. Att man automatiskt skulle ha rätt att lägga beslag på allt detta utan att ersätta skaparen är inte en rimlig hållning – det är ett uttryck för ett ganska obehagligt anarkistiskt synsätt där ”allting tillhör alla” – där kreativ och kulturell produktion anses mindre värd än Euroshopperpasta, och där den som skapar anses få alldeles tillräckligt betalt i och med ”glädjen att skapa”. I den mån IPRED-kritiker grundar sig i det här synsättet tycker jag att de kan hålla käften. Det är givetvis inget fel på att skapa och skriva gratis, men det är orimligt att påstå att det borde bli obligatoriskt. Alla har inte min ork.
Det finns alltså en del att säga för bägge sidor (säkerligen mycket mer än jag fått med här). Personligen kan jag väl sammanfatta min hållning med att det inte alls är fel att bekämpa piratnedladdningen, men att det är ganska rejält fel att låta företag ägna sig åt den bekämpningen.
Men åter till huvudpoängen, som inte är att diskutera lagen, utan ifrågsätta utrymmet densamma får. Med tanke på hur saker och ting urartar i andra avseenden i samhället nu kan jag tycka att det känns som en oproportionerlig och uppblåst debatt – ett slags masshysteri som håller borta väsentligare diskussioner ur offentligheten. En diskussion i stil med de eviga fikarumsgrälen om Idol-Monika och Fame Factory-Muhammed. Jag tror nämligen att de konkreta resultaten kommer att bli få, drabba få och överlag inte göra så stor skillnad. Däremot tjänar debatten utmärkt till att täcka över betydligt värre samhällsproblem. Och då menar jag inte att ”regeringen har misslyckats med jobben”.
Jag kan ha fel. Kanske kommer företagen att jaga småfildelare, trakassera dissidenter med förfalskade anklagelser de förra sedan inte vågar ta till domstol och på alla tänkbara sätt förstöra allt och arbeta mot en fasansfull kontrollstat. Jag tror dock inte det. Oroar man sig för kontrollstaten är det avlyssning och den mediala opinionsstyrningen man ska koncentrera sig på. Ska man tala om annalkande katastrofer för Sverige och västvärlden finns det andra, och betydligt större, problem än att gnidiga företag börjar trakassera folk som laddat ner deras skit. Sannolikt och förhoppningsvis kommer det inte att ge dem någon PR-boost eller försäljningsökning i vilket fall.
Annars finns det ju torrents.
Pirater är väl inte särskilt coolt längre ändå, sedan
de där Johnny Depp-filmerna gjorde dem mainstream…
Om skribenten: Solguru
