Denna vecka har jag haft ambitionen att diskutera frågor kring hat och identitet utifrån slagordet 0% hat 100% identitet, som till stor del sammanfattar ambitionen med motpol. Dagens inlägg tar upp den andra delen av ”slagordet”.
Vad är identitet? Hur är den viktig? Hur förhåller sig individens identitet till samhällets och kollektivets? Och hur kan man börja arbeta på att stärka både sin egen och det egna folkets identitet? Frågan kring vad identitet är, och hur man utgår från den i sitt dagliga liv och sina aktiviteter är förstås ganska knivig, eftersom den rör sig i utkanten av vad som överhuvudtaget kan definieras på ett något så när exakt sätt. Men vi gör ett försök.
I
Det som utgör basen för vad en individ är, är det i honom som är oföränderligt. Detta, och enbart detta, är det en människa är allt annat är attribut och egenskaper, eftersom det skulle kunna tas bort, utan att fundamentalt förändra det som utgör människan. I individens fall är alltså identitetens bas i första hand jagmedvetandet och upplevelsen av samband mellan det som varit, det som är och det som ska komma. Upplevelsen att ha ett medvetande, något som är ”jag själv”, och detta medvetandets kontinuitet i tid och rum, är det som gör att en människa på ett självklart sätt kan betraktas som en och samma människa. Om denna person sedan blir arg, ledsen, lär sig spanska, blir brännskadad, eller på annat sätt förändras, förblir han ändå i någon mening densamme. Han vet hur det var förr, han upplever hur det är, och han har en uppfattning om det som komma skall. En människa kan förstås förändras till oigenkännlighet lägga sig till med vidriga vanor, drabbas av svåra sjukdomar som förändrar hela hans sätt att tänka men han förblir ändå i grunden densamme tills hans medvetande förändrats så att det saknar allt samband med det som varit.
Vid sidan av medvetandets roll, som de flesta skulle säga är den viktigaste (ande och själ åsido i detta fall håller vi oss i en något så när sekulärfilosofisk miljö) finns förstås också kroppen och dess egenskaper. Till och med en människa som helt förlorat sitt minne, kanske till och med talförmågan, kommer att ha vissa saker gemensamt med den han var innan detta hände. Hans genetiska grunddrag kommer att fortsätta definiera honom på vissa sätt alltifrån humör till vissa vanor kan mycket väl komma att dyka upp på nytt eller finnas kvar, även efter att man så att säga ”nollställts” i mental och social mening. Det biologiska ger förutsättningar och impulser, som påverkar hur medvetandet tar sig uttryck. Det utgör också en bas på och genom vilken medvetandet verkar.
Både kropp och medvetande förändras långsamt man lär sig nya saker, man äter och bygger ny muskelvävnad. I stort sett alla celler i kroppen byts ut eftersom, men trots detta kvarstår de former och drag som gör att vi går att känna igen fysiskt (såvida vi inte skadas allvarligt). Om man byter ut både en människas kropp och hans medvetande, finns han inte mer. Han är död.
II
Identiteten får näring av sammanhang som är avsevärt mycket större än individen själv. Utan dessa sammanhang vore människan inte mycket mer än en apa med viss potential, om ens det. Språk, familj, släktband och omgivande kultur bidrar intensivt till att stärka och definiera människan. Och precis som individen, har dessa sammanhang i sig själva möjligheten att vara mer eller mindre permanenta. Det sunda samhället är inte bara en ansamling av individer som slumpmässigt och rovdjurslikt försöker manipulera och dra nytta av varandra på olika sätt. Det sunda samhället främjar, till och med har, identitet.
Precis som hos människan är det permanensen som utgör varje sammanhangs egentliga kärna, och som ger föränderligheten en mening. Det är regler som gör en fotbollsmatch meningsfull om de inte fanns, eller ändrades slumpmässigt, vore det hela bara en fråga om folk som slumpmässigt sprang runt och sparkade på en boll. Det som gör vårt språk fantastiskt är inte dess ”föränderlighet” denna är bara ett svar på nödvändigheter, en anpassning och en kompromiss. Den som tvivlar kan göra ett enkelt tankeexperiment:Â föreställ dig att tio personer beslutar sig för att under tio år använda exakt samma lexikon när de talar med varandra, och tio andra personer bestämmer sig för att individuellt uppfinna nya ord för allt varje gång de talar. Följden är uppenbar: den första gruppen kan (möjligen) uppleva en viss stagnation, och ”halka efter” en liten aning. Den andra gruppen kommer omedelbart att förlora all förmåga att överhuvudtaget kommunicera. Detsamma gäller etiska och moraliska principer om en grupp väljer att konsekvent leva efter vilken given traditionell moralkod som helst, och en annan väljer att låta varje individ improvisera helt, utan att ”döma,” behöver man inte mycket fantasi för att räkna ut var det skulle sluta (om någon menar att detta skulle fungera, beror det på att denne utgår från att människor intuitivt har en medfödd moral, som gör att de fattar korrekta beslut även utan styrning – detta förändrar inget i sak).
Vi lever i en tid där människor har svårt att förstå det här. De tror att man kan ”bryta ner förtryck” och ”befria” genom att upplösa och förstöra i grunden positiva fenomen. Permanensen identiteten har blivit farlig, särskilt i sina kollektiva former, även om alla egentligen vet att själva grunden för allt samhällsliv utgörs av just denna. Förändring romantiseras för sakens egen skull, och individen ska inte vara någon särskild, han ska vara en ”valmaskin” som tar sig runt i livet reglerad av de olika impulser av ekonomisk och sexuell art som sköljer över honom.
III
Det borde dock inte vara så – samhället kan vara mer än en kollektivistisk egotripp, befriad från inre sammanhang. Och när vi diskuterar hur ett sunt samhälle borde se ut, kan vi återgå till det vi sade om individen från början, bara lätt förändrat. Ett levande samhälle och ett levande folk präglas av självmedvetande och upplevelsen av samband mellan det som varit, det som är och det som ska komma. Genom gemensamma traditioner, ett gemensamt språk, gemensamma drag och en medvetenhet om att man har en gemensam framtid, även om varje invidid har olika roller att spela i detta, kan man skapa ett samhälle som åtminstone strävar efter att vara bra för dem som bor i det. Den patetiska huggsexa om fördelar, ”rättigheter” och resurser som präglar mångkulturen och klasskampen är ovärdig.
Alla samhällen förändras ingen förespråkar hermetiskt tillslutna gränser och någon sorts avelslaboratorium i syfte att omvandla alla människor till två meter långa, blonda viking-professorer med 280 i IQ som tar lika mycket i bänkpress. Kulturutbyte, kontakt länder emellan och till och med viss invandring ingår i alla kulturnationers aktiviteter, något annat vore märkligt. Men det som sker i vår del av världen nu, det som rent faktiskt hotar vår identitet, är inte en fråga om att ha ett utbyte mellan länder, utan om att byta ut oss i vårt eget land. Vi har redan fått veta att vi inte finns alla är svenskar. Lustigt nog är inte alla till exempel kurder eller somalier den typen av epitet förbehålls folk med annan bakgrund, människor som åtminstone än så länge till skillnad från oss anses ha rätt till sin identitet.
Vår historia anses onödig att ens lära ut i skolorna längre och våra traditioner är ”töntiga.” Vi är rasister när vi är otrevliga mot invandrare, men ännu mer rasister när de är otrevliga mot oss (eftersom ”undertryckta grupper” är helt oförmögna till självständig aktivitet, och bara handlar som en reaktion på vita rasisters provokationer). Vi finns inte, för framtiden är redan här med ”världsmedborgare” människor som har ”fötter, inte rötter.”
Själv tycker jag att jag finns, och jag vet att många håller med. Jag delar inte entusiasmen över vare sig mångkultur eller rotlösa fötter som ramlar runt över planeten i ansvarslös jakt på ekonomiska fördelar vare sig de är ”flyktingar” eller globala kapitalister. Jag tror på att vara den man är, och ta ansvar för de sina, både individuellt och kollektivt.
IV
Att som individ ge sig in på att försöka bevara och stärka en stark identitet, kopplad till etniska traditioner och ett liv som både strävar efter att förändra och förbättra sin omgivning, och efter att vara människovärdigt i sig själv, är förstås svårt. Ilska och frustration leder lätt till en känsla av äckel inför omgivningen, och gör det som borde vara ett konstruktivt och kärleksfullt arbete till en plågsam kamp mot en imbecill och otrevlig övermakt. Dessutom hotar det att förtära ens möjligheter att leva ett bra liv själv – man sparkas, utesluts ur facket, isoleras från det offentliga livet, och utsätts för systematiska (ibland till och med fysiska) förföljelser. Sådan är den, bolsjevismen, även när den blivit marknadsekonomisk. I slutänden får man dock gå balansgången på det sätt som passar en själv bäst. Att leva ett bra liv, skaffa barn och lära dem sunda värderingar kan vara väl så viktigt som någon ”aktivism” eller någon intellektuell blogg på internet med något tusental läsare.
För att anknyta till min föregående artikel kan jag bara uppmana till en sak: arbeta positivt, och stärk din identitet. Släktforska, ta reda på information om din hembygd och din omgivning, lär dig svensk och europeisk historia (och världshistoria för den delen det är inget fel på det heller), och fundera på hur du kan bli en bättre person själv. Jogga, styrketräna, läs en bok eller diskutera med vänner. Säg vad du tycker när du har möjlighet, och försök påverka folk bort från det allra dummaste tänkandet när du inte har möjlighet att gå rakt ut.
För det är exakt där det börjar – med den enskilde. En nation av individer med stark identitet, är en nation med stark identitet. Och det är dit vi ska komma, på ett eller annat sätt.
Om skribenten: Solguru
