Livets mening var länge entydig med dess knytande till en sakral princip. Det var ett tag sedan dock, dessvärre.
Något är ruttet i den sekulära staten. Det finns en desperation i människors ögon när de ser lyckliga ut. Medvetenheten att inget, verkligen inget, har någon fundamental mening, tär. Modernitetens antiapostlar vill gärna få det till att detta är en frihet en möjlighet. Utan band och tvång kan individen "förverkliga sig själv". Men den här individen, löskopplad från det heliga, sitt folk och sin historia, existerar inte. Han är ett sandkorn, en meningslöshet han är dust in the wind, utan Dylans buddhistiska undertoner. Han blinkar till i evigheten och försvinner ut i mörkret utan att lämnat det minsta spår, och han vet om det.
Livets mening brukade vara att besegra jagets begränsningar, och söka Honom det Absoluta det transcendenta. Vare sig det gjorts genom offer, bön, meditation, moraliskt leverne eller genom strid och kamp. Detta syfte var objektivt, och oberoende av både individuella känslor och abstrakta föreställningar. Sedan århundraden har denna tanke varit knuten till kristen monoteism, innan dess tog den sig andra uttryck. Principen var ändå densamma. Strävan efter transcendens, övervinnandet av verklighetens begränsningar och seger i ljusets namn. Den sanna slakten av den autentiska människan ägde rum när den sista ambitionen att förverkliga detta ägde rum, och människan blev, inte sin egen herre, utan sin egen dräng.
Man försöker fästa människans mening vid annat; "föra sina gener vidare", "leva ett gott liv", "göra gott för andra" listan är oändlig. Samtliga lika odugliga. Det som inte har någon funktion, har ingen funktion, och att fiktivt försöka fästa människans syfte och mål vid en vetenskaplig teori vars fundament handlar om att förutse och reglera vissa biologiska processer (och inte om någon objektiv-deskriptiv-absolut realitet, som vetenskapens naivare följeslagare ofta tror när de talar om "naturlagar") duger inte. Både att "hitta sin egen mening" och att tjäna en abstrakt princip är fundamentalt otillräckligt. Ett samhälle som framhåller dessa två vägar som goda alternativ är ett dåligt samhälle. Ett samhälle som inte erbjuder något annat är omänskligt.
Om skribenten: Solguru
