/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Table Normal”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”;}
Det moderna samhället vilar på lösan sand i sin brist på fundamentala värderingar. Ändå består det. De "radikala" alternativen lider av samma problem, men tycks överleva även de. En enorm självmotsägelse uppstår när modernitetens apostlar försöker försvara sådant de själva med knapp nöd ens tror på och plötsligt måste de stjäla sina argument från sina mest avskydda motståndare!
I.
Den 1:a oktober 1961 sade Fransisco Franco i ett tal till det rörelsens nationella råd som falangismen omvandlats till sedan 1945:
"De moderna staternas stora svaghet ligger i deras brist på doktrinärt innehåll, i att de har förkastat en fast föreställning om människan, livet och historien. Liberalismens största fel är dess förnekande av varje permanent kategori av sanning dess absoluta och radikala relativism ett felslut som, i en annan form, var uppenbart i de andra [fascistiska och nationalsocialistiska] européiska rörelser som gjorde "handling" till sitt enda krav och till överornad norm för sitt beteende."
(F. Franco Bahamonde, Discursos y menajes del Jefe del Estado (1960-1963) (Madrid, 1964), 320-21)
Detta uttalande kan, oavsett vad man tycker om Franco, på ett utmärkt sätt föra oss in på ett problem inte bara modernitetens statsbildningar, utan också dess ideologier, har.
Detta problem kan sammanfattas på följande sätt: det moderna och postmoderna tänkandet grundar sig inte i sanning, utan i föreställningar. Här kan man givetvis invända, att alla samhällen alltid grundas på föreställningar, att det aldrig går att veta vad som är sant, och på så vis försöka hävda en modernitetens epistemologiska överlägsenhet. Man menar alltså, enklare sagt, att till exempel demokratin är överlägsen traditionella ordningar, därför att den i någon mening är självmedveten den vet att dess värderingar inte är sanna, utan bara konstruerade. Därigenom skulle den alltså, på något sätt, vara överlägsen kulturer grundade i en bergfast tro eller övertygelse. En sorts samhällstänkandets Homo Sapiens Sapiens.
II.
Detta resonemang är ohållbart av två orsaker:
För det första för att det är paradoxalt. Alla system och människor har en axiomatisk övertygelse, och naturligtvis är också föreställningen att alla andra kulturer genom historien "haft fel" på grund av att de haft religiösa eller politiska principer de tagit för givna, i sig ett uttryck för just ett axiom, och en "bergfast tro" som inte är möjlig att bevisa. Oavsett om man menar att verklighetens, och därmed samhällets, absoluta grund är empiriska data, individens verklighetsuppfattning eller Gud, så måste man för att kunna ha den uppfattningen först välja att ta till sig något man väljer att betrakta som absolut sant, utan att ha någon bevisbar eller "rationell" grund för det. Det gäller till och med om man i någon sorts intellektuell autism förnekar allt detta görs ändå utifrån tanken att "inget kan bevisas" (i sig obevisbart), och utifrån tanken att detta faktum är en orsak att vara absolut skeptisk, en idé som i sin tur kräver en hel serie föreställningar och argument för att kunna upprätthållas.
För det andra, allvarligare: det är ohållbart för att det kväver sökandet efter sanning. Och då menar jag inte sökandet efter vetenskapliga teorier och applikationer (vilka i sig själva till stor del är relativa), utan just sanning förstått som ontologiska, etiska och samhälleliga principer vilka är knutna till verklighet, inte godtycklighet. Om man accepterar relativism som huvudsaklig samhällsnorm (och med andra ord uppställer iden om det relativa som absolut ideal återigen kommer vi till det paradoxala) köper man sig en nihilistisk frihet att agera hur som helst man medger att man inte tror på det man står för, men hävdar ändå sin egen rätt att sprida det som teori, som praktik, som lag.
Häri ligger också grunden till många av vårt samhälles mest problematiska inslag. Talar man kritiskt med en postmodernt skolad feminist eller "postsocialist" (eller för den delen med en tillräckligt skolad liberal) kommer du bara att höra begrepp som "rättvisa", "jämlikhet" och "frihet" under en ganska begränsad period och upp till en viss punkt i diskussionen. Det är ju nämligen så, att om man redan förnekat Gud, biologin och traditionen (inklusive familjenormer, könsroller, vanor, social etikett osv) som normerande, och överlåtit hela bedömningen av vad som är rätt och fel till individen, kan man inte, i varje fall inte logiskt, plötsligt hävda att ett rent konstruerat ideal som "jämlikhet" skulle ha något objektivt värde. I varje fall inte något högre sådant än något annat. Med andra ord, om man skulle använda radikalernas egen kritik av "gamla föreställningar" konsekvent och rättvist mot deras egna åsikter, skulle de vara lika oförmögna att fortplanta sina värderingar som de anser att "reaktionärer" borde vara. Det här begriper de mer utbildade av våra subversiva ”tänkare”, och det är ett intressant fenomen att se hur de förvandlas från frihetsivrare till, om man ska hänfalla åt deras eget missbruk av termer, "konservativa" och till och med "fascister" i takt med att man driver ifrågasättandet av deras mer ytliga frasmakeri längre och längre.
Plötsligt kan man få höra sådant som att "visst, jämlikhet är ju inte något objektivt gudagivet, men nu måste ju faktiskt samhället vila på någon form av gemensamma värderingar" och att "nu har vi ju kommit överens om att ha en viss samhällsutveckling, och då är det klart att man måste foga sig i det". Än extremare, man hävdar med glädje till och med sin rätt att utöva makt i kraft av sin kapacitet att göra det. Man behöver inte vara allt för ideologiskt bevandrad för att förstå vad detta innebär man stödjer med andra ord sina normer på samhällelig makt, och därmed ytterst på våldsmakt. Inte bara i praktisk mening, alltså att "våld kan vara nödvändigt för att försvara det sanna" (en föreställning man gärna har mage att fördöma exempelvis kyrkan för att ha haft), utan i rent etisk-ideologisk mening: de ser sina värderingar som sanna främst eller uteslutande för att de har makten att påtvinga andra dem. Med andra ord hänger de sig först och främst åt något de själva i sina angrepp på konservatismen alltid är noga med att påpeka är felaktigt att motivera det rådande med sig självt ("nu är det bara så"), och förväxla vara med böra, för att tala med David Hume. Därefter åberopar de en princip som man ofta, med mer eller mindre rätta, brukar skylla "fascismen" för att följa nämligen principen om den starkes rätt. Där landar nämligen alltid varje relativist som överhuvudtaget menar att hans principer borde tillämpas generellt i samhället. För om det enda som upprätthåller deras validitet är hans egen vilja, med vilken annan rätt än den egna våldsmakten kan han då påtvinga andra sin uppfattning eller livsstil?
Så snart ”kampen mot normer” blivit norm, fungerar
den precis som det ”förtryck” som krossats, fast sämre.
Den här tjejen fattade aldrig det.
III.
Med andra ord: tror man inte på några andra principer än dem individer själva hittat på, och samtidigt arbetar för att sprida sina åsikter, innebär det att man tar sig rätten att tvinga på andra sina egna påhitt. Detta är en viktig och uppenbar orsak till att moderna statsbildningar, oavsett vilken ideologisk färg de haft, mördat, förstört eller detaljreglerat sina medborgare LÅNGT värre än några av de "reaktionära" styrelseskick och religiösa institutioner som fanns före dem. Teknologin må ha förvärrat situationen i första världskrigets skyttegravar, men egalitarismens och kollektivismens fotsoldater grävde dem och låg i dem. Andra världskriget kan skyllas på Hitler, Stalin eller Churchill, men det var föreställningen om ett universellt, gudalöst, människoskapat lyckorike efter människogjorda ideologiska principer som slutligen satte eld på världen. Samma futila vanföreställning som idag animerar både feminister och amerikanska angreppskrig.
Franco hade med andra ord fel alla stater, samhällen och samfund vilar på doktrinära normer, som griper in i människors liv, också dagens, och så måste det alltid vara. Frågan är bara om dessa normer ska vara uppbyggliga, etiska, andliga och i sista rummet sanna, eller degenererade, egocentriska, makthungriga och i sista rummet moderna.
Om skribenten: Solguru
