Motpol, liksom alla andra sammanhang där genuint kontroversiella frågor dryftas, anklagas förstås ofta för att vara ett "nytt sätt för fascismen att uttrycka sig på". Det är dags att fundera lite på vad det egentligen skulle innebära, och hur det ligger till rent i sak.
I.
En ganska tjatig fråga som ofta kommer upp i anslutning till projekt som motpol är frågan om en "högerextremismens förändring". Det talas om att "skinheadsen bytt bomberjackan mot kavaj" och har en "ny taktik". När man för hundraelfte gången hör detta resonemang känner man sig givetvis ganska matt. Arg gitter man inte ens bli längre. Att det ska vara så osannolikt svårt att förstå att det kanske inte handlar om att "skinheadsen har bytt till kavaj" av taktiska skäl, utan att vissa människor faktiskt vuxit upp. Givet att hela vår kulturpolitik och hela vår akademiska sfär i decennier definierats av SYNNERLIGEN halvdant omvända gamla maoister och sovjetkramare borde det inte vara särskilt kontroversiellt. I andra fall, som i till exempel mitt, har man kanske aldrig varit någon sorts skinhead, aldrig "hatat invandrare" för sakens egen skull eller för den delen varit ute och slagits på fyllan i tron att det vore politisk kamp. Om det inte vore så deprimerande vore det komiskt att fullvuxna människor faktiskt tycks tro, att när jag skriver om europeisk kultur och religion eller kritiserar liberalismen, svensk invandringspolitik eller det sekulära samhället, menar jag egentligen att jag vill döda alla svarta och resa ut för att bygga någon sorts raskommunistiskt förtrycksimperium över hela världen.
Också från ”vår” sida kan man ibland höra liknande resonemang: det är ingen idé att "försöka vara intellektuell", för "vi" kommer alltid att vara hatade ändå. Det må vara hänt, men för mig är det inget problem att bli hatad för det jag verkligen står för, och det är i stora stycken något annat än det "vi" antas stå för. Jag är nämligen inte ”nazist”. Vare sig "smyg-", "neo-" eller någon annan prefixförsedd variant (även om "postnazist" vore en rolig beteckning, är det nog säkrast att avstå). Det säger jag inte för att bli "accepterad av etablissemanget", för det kommer naturligtvis inte att hända, utan för att det är sant. Jag är inte nationalsocialist, och skulle jag stämplas som sådan, skulle det ha mer att göra med begreppsförvirring och faktiskt ren och skär idioti, än med några sakförhållanden.
Postnazistens uniform..?
Att bli illa omtyckt för det man faktiskt tycker är inte så farligt. Visst, när någon vräker ur sig korkade pejorativ och "hatar" mig säger det en hel del om den som sitter och hetsar upp sig, och visst, det är påfrestande och tråkigt. Men det är smällar man får ta jag ligger inte sömnlös för det. En del individer har en sadistisk och hatisk läggning, men är samtidigt för fega för att ge fritt utlopp för den mot något i stil med kvinnor, barn och små djur. Alltså vill de ge sig på grupper som är så avskydda och marginaliserade att man kan vara säker på att förbli accepterad av sin omgivning, trots att man ger utlopp för sitt hat genom barnsligt språkbruk, eller kanske till och med våld. Det är "antirasismen" i ett nötskal. Liknande tendenser har funnits under 90-talet (och finns i viss mån fortfarande) i den "nationella" svängen, när det handlat mer om att mobba klassens enda neger, eller sparka ner misstänkta ”kommunister” på gatorna, än om att slå vakt om något som helst positivt. Och i alla dessa fall är det lika oärligt, omoraliskt och äcklande.
II.
Jag skriver inte på motpol i förhoppningen att landet en dag ska tas över med våld av någon sorts paramilitär koalition av olika grupper av 20-25-åriga unga män. Jag kan helt allvarligt säga att jag definitivt inte är ute efter att anställa något folkmord. Mer chockerande: majoriteten av de så kallade nationella, ”nazister” eller ej, jag har haft att göra med tycks inte heller ha några sådana avsikter. Det finns naturligtvis en hel del undantag, i synnerhet amerikanska "neonazis" i stil med National Alliance sticker ju knappast under stol med att de anser att den vidriga avföringen The Turner Diaries är en inspirationskälla och i viss mån en förebild. Men det får stå för dem och deras sympatisörer det är för mig omöjligt att förstå varför jag skulle behöva ta ansvar för dem och deras åsikter. Till och med om jag umgicks med dem privat, skulle jag knappast ha orsak att stå till svars för deras politiska idéer.
Poängen är i vilket fall att jag inte har några planer på att "förinta" någon, inte heller är mina åsikter av den arten att de strävar i den riktningen. Samma sak gäller stora delar av den så kallade extremhögern i allmänhet, till och med de delar jag personligen ogillar intensivt, och så vitt jag vet samtliga bloggare på motpol. Här ska inte mördas några folkslag, helt enkelt. Att åsikten att svenska folket, de europeiska folken, och överhuvudtaget alla folk bör finnas kvar, och se något så när likadana ut om några hundra år, skulle vara med nödvändighet kopplad till massmord och massivt politiskt våld är bara dumt. Oavsett vad man har att säga om Hitler så var invandringsfrågan inte ens aktuell under hans tid vid makten och när Stalin mördade sina miljoner så var det i jämlikhetens namn.
Jag är själv en stor fiende till slarvigt hopbyggda anklagelser, inte minst de som byggs upp genom långsökta associationslekar och "kopplingar". Som den närmast fanatiske antikommunist jag är, kan jag ändå säga att jag blev genuint äcklad under den patetiska mediacirkusen runt vänsterpartiledaren Lars Ohlys vilja att fortsätta kalla sig "kommunist". Tramsandet på borgerliga ledarsidor, där "kommunister i riksdagen" plötsligt lät lika allvarligt som annars "främlingsfientliga" brukar göra, gjorde mig något överraskande nästan bara irriterad. Vissa kanske kan tycka att det är "konsekvent och rättvist" varför ska kommunister få slippa undan det förgångna? Själv tycker jag att den sortens häxjakter, oavsett vilka de riktar sig mot, är uttryck för ett slags expanderande fördumning. I konsekvensens namn borde i så fall den liberala demokratin ta ansvar för Vietnam, Hiroshima och Dresden. Anarkismen och republikanismen borde, som ideologier, ställas till svars för tortyren och avrättningarna av präster i inbördeskrigets Spanien. Hela det imbecilla guilt-by-association-resonemang som startades i och med att man började knyta all form av europeisk etnisk identitet, för att inte säga all form av kulturellt "högertänkande", till vissa aspekter av tredje riket och andra världskriget, skulle må bättre av att försvinna in i historiens töcken, snarare än att expanderas till att också inkludera kommunismen och andra "extrema" ideologier. Den liberaldemokratiska hegemonin är extrem nog redan nu, och bara för att vänstern inte begriper det, utan skränar om förbud och bekämpning av "högerextrema" marginalgrupper, behöver inte tänkande människor ta efter.
För att summera helt kort kan jag säga att jag alltså inte bytt något plagg mot något annat jag har alltid haft kavaj. Samt uppmana: låt folk stå för det de tycker, inte för de åsikter du personligen tror eller tycker att de har. Det gäller alldeles oavsett på vilken sida av alla oräkneliga stängsel du står.
Om skribenten: Solguru
