Det finns inga invandrare och det finns inga svenskar. Så brukar det som bekant heta, och argumentet är att "vi alla är invandrare". Samt att alla som har medborgarskap är svenskar, förstås, för vad skulle svensk vara annat än ett ord på ett papper? En etnicitet Gud förbjude! Ändå reser sig ibland begreppen i debatten, och Svenskar och Invandrare står där likt spökarméer.
I
I Tolkiens gamla epos Sagan om Ringen angriper en av hjältarna, Aragorn, en här av monster med hjälp av en spökarmé. Den kommer, genomför en massiv slakt av ondskans horder, och upplöses sedan som om den aldrig funnits. Svensk media och många svenska debattörer har tillgång till två sådana arméer, men till skillnad från Aragorns edbrytande och plågade hird, vars uppdykande var begränsat till ett slag, kan dessa två ständigt tvingas fram exakt när de behövs, i syfte att krossa det öppna samhällets fiender, för att sedan försvinna som rök i samma sekund de inte längre är önskvärda. Arméerna är invandrarna, och svenskarna.
Först och främst invandrarna under normala omständigheter finns de inte, inte som egen grupp. "Alla är vi invandrare"! Det finns med andra ord ingen som helst ontologisk skillnad mellan svensk och invandrare, vit och svart, europe och afrikan. Allt är produkten av en jättelik slump, och Sverige har alltid tagit in många invandrare redan på medeltiden och i tidigmodern tid. Det var tyskar och valloner och… Tyskar. Och valloner. Mångfalden måste ha varit enorm redan då. Vallonförorterna är ju än idag markanta inslag i svenska städer, och i alla deras reformerta kyrkor som vuxit upp som svampar klingar vallonskan som ett exotiskt och osvenskt inslag. Eller hur är det med det, egentligen?
Hur som haver kan man inte tala om invandrare, alltså, eftersom vi alla är sådana. Detta anknyter givetvis till påståendet att det inte finns några svenskar heller, eller rättare sagt att alla som har medborgarskap i det här landet, alla är svenskar. Med andra ord skulle ingen separation mellan svenskar och invandrare finnas, och inget av orden har någon som helst betydelse i sig. Harmoni råder. Det är därför begreppet "invandrarbrottslighet" anses leda så hejdlöst fel det är ju bara svenskar som angriper svenskar. Eller möjligen invandrare som angriper andra invandrare tänk på att du mycket väl kan vara 256:edelsvallon vem är du att ifrågasätta att du på tjugo år blivit en del av en utsatt minoritet i din egen statsdel? Se istället på dina grannar som etniska kollegor ni kan kanske anordna en antirasistisk demonstration tillsammans.
II
Och då kommer vi osökt in på spökarméerna, och när de åkallas. För fast det inte finns några svenskar eller invandrare, så finns det svensk rasism. Och utsatta invandrare. Och svensk rasism, det ägnar man sig bara åt om man är vit och insnöad, fördomsfull och svensk. Där är inte "alla svenskar", en person som flyttat hit från Etiopien och hyser den där ytterst vanliga uppfattningen att somalier är lata och korkade, han är ingen svensk rasist möjligen ger han uttryck för den "koloniala matrisens hierarkiska förtrycksförhållanden förtryckta grupper emellan", men i grunden är han knappt rasist alls. Anser han att det är något fel på vita, blonda eller blåögda är det bara en rimlig reaktion, och ett sätt att bekämpa förtryck.
Denna svenska spökarmé, som ständigt står redo att synnerligen ofrivilligt kallas ut i strid, och agera vapen mot intolerans och fördomar, påminner ganska mycket om det folk i allmänhet menar med "svenskar" när de använder ordet. Vita, mer eller mindre blonda, med rötterna på landsbygden eller i någon mindre stad, svenska med dialekt, men utan brytning. Bland dessa människor finns rasisterna både "svenssonrasisterna" och "högerextremisterna", och de står alltid redo att agera syndabock i varje enskild artikel någon känner för att skriva. "Den svenska rasismen" är något svenskar ägnar sig åt, och när svenskar gör det här så har de plötsligt en mycket konkret, homogen och tydlig identitet. Det storsvenska är alive and well när rasismen ska bekämpas en urvalsprocess värdig tredje rikets Lebensborn äger rum när etablissemangslakejerna bedömer vilka svenskar som är ansvariga för rasismen. Sedvanliga media och proffstyckande vänsterakademiker kanske borde sluta förundra sig över att ungdomar i jakt på identitet drar på sig uniform och trampar runt på gator och torg i imitation av gamle Adolfs gossar de har ju fått lära sig att de bara existerar när de är "rasister".
III
Den andra spökarmén är de Utsatta Invandrarnas Legion. För att ingå där krävs både ett och annat, det ska man ha klart för sig. Vill du vara en utsatt invandrare, då räcker det jävlar inte med någon blekfet järnhackare till vallon som kanske bidrog till att producera någon av dina anfäder bakom någon dansbana i Finspång. Då ska både hudfärg, språk och av postkoloniala analytiker godkänd snyfthistoria vara i sin ordning. Det räcker inte ens att vara första generationens tysk eller engelsman. Möjligen spansktalande, men i så fall ska du se till att ha rötterna i sydamerika. Än en gång står en spökarmé uppställd och den är synnerligen snarlik den icke-existerande grupp som ibland kritiseras av oförstående rasister både till färg, språkbruk och traditionsinriktning. Dessa faktorer bidrar alla till att göra gruppen utsatt alla är de offer för förtryckets piska. Statistik tas fram hur många procent har diskriminerats? Varför finns det inte fler invandrade brandmän och poliser? Varför vinner inga Shiamuslimska kvinnor skönhetstävlingar? Varför ligger det så oerhört få män med rötterna i Tanzania på dermatologen med hudcancer? Diskriminering anas siffror och statistik tas fram. Invandrarna finns.
Dristar sig någon till att ta fram annan statistik, som tar upp andra fenomen då händer däremot något mirakulöst. Spökarmén upplöses.
"Med statistik kan man bevisa vad som helst", "det där har du ju hittat på " eller helt enkelt "vad skulle det där spela där för roll alla är vi ju invandrare". Samma personer som nyss var väl medvetna om hur en högst konkret grupp "utsattes" för vissa saker av en annan högst konkret grupp invandrare som underkastades svensk rasism har plötsligt glömt att de här grupperna finns. De är "konstruerade", påhittade och överhuvudtaget utan relevans.
Konsekvens är inget som kännetecknar den moderna västvärlden i allmänhet, och än mindre Sverige. Men "invandrares" och "svenskars" mystiska förmåga att uppstå och försvinna som begreppskategorier i den offentliga debatten hör ändå till extremerna, i synnerhet då det ofta är samma organisationer, verksamheter och till och med personer som ägnar sig åt bägge resonemangen: det finns inga svenskar, det finns inga invandrare det finns svensk rasism och invandrare utsätts för den. För folk med ens lite vett kvar är det ganska uppenbart att det här inte håller. Antingen finns man, och då kan man ta ansvar för det man gör precis lika väl som man kan kritisera andra för det de gör mot en själv. Eller så finns man inte, och då kan man visserligen aldrig bära ansvaret för något, men inte heller utsättas för något. Spökarméer hör hemma i litteraturen, inte i samhällsdebatten.
Om skribenten: Solguru
