Moderniteten – denna era av industrialisering, urbanisering och sekulär universalism – har fört med sig enorma framsteg, men också en subtil men genomgripande omformning av människan. Domesticeringen av människan är processen där hon, likt ett vilt djur tämjt för att leva i bur, anpassas till ett liv av bekvämlighet, konformitet och beroende. Från ett nietzscheanskt perspektiv är detta en tragedi: människan, som en gång var en varelse av rå kraft och självständighet, reduceras till en foglig aktör i ett system som prioriterar säkerhet över frihet, likformighet över särart, och konsumtion över skapande. Ur ett vitalistiskt och etnonationalistiskt synsätt blir detta särskilt alarmerande för nordbor eller andra folk med ett historiskt arv av autonomi och kamp – domesticeringen hotar inte bara individen utan själva folkets själ.
Varför är detta dåligt? Argumentationen utgår för att domesticeringen är skadlig eftersom den kväver människans livsvilja, urholkar hennes identitet och förvandlar henne till en slav under modernitetens maskineri.
Nietzsche talade om viljan till makt som människans grundläggande drivkraft – inte bara makt över andra, utan över sig själv och sin värld. I en vild, för-modern kontext – tänk på en nordisk krigare som seglar över stormiga hav – var denna vilja en nödvändighet för överlevnad. Moderniteten, med dess sociala säkerhetsnät, teknologiska bekvämligheter och byråkratiska ordning, har dock domesticerat denna impuls. Människan behöver inte längre kämpa mot naturen eller fiender; hon lever i en värld där allt är förutbestämt, förpackat och tillgängligt med ett knapptryck.
Föreställ dig en varg som föds i det fria, jagar i flock och ylar mot månen – dess liv är en dans av risk och triumf. Nu placeras den vargen i en djurpark: mat levereras dagligen, hot elimineras, och dess värld krymper till en inhägnad. Den överlever, men dess vilda själ dör. På samma sätt har moderniteten förvandlat människan till en ”zoo-varelse”. Vi sitter framför skärmar, konsumerar strömmande underhållning och äter processad mat, medan vår kropp och själ – formade av tusentals år av kamp – ropar efter något mer. Denna förlust av vitalitet är enligt Nietzsche ett steg mot nihilism: utan motstånd, utan strävan, blir livet en blek imitation av sig självt.
Ur ett etnonationalistiskt perspektiv är detta särskilt förödande, vårt germanska arv präglades av en heroisk kultur där styrka, uthållighet och självständighet var dygder. Domesticeringen ersätter dessa med en mjuk, globaliserad livsstil som inte bara är främmande utan aktivt utplånar deras historiska essens.
Modernitetens domesticering är också ett hot mot människans – och särskilt specifika folks – identitet. Genom globalism och liberalism uppmuntras en universell, homogen mänsklighet där kulturella, etniska och individuella skillnader suddas ut till förmån för en ”världsmedborgare”. Detta är domesticeringens ideologiska arm: att forma människan till en utbytbar enhet i ett globalt maskineri, frikopplad från rötter, traditioner och mark.
Domesticeringen binder människan till modernitetens maskineri – staten, teknologin, marknaden – och gör henne beroende av krafter hon inte kontrollerar. Nietzsche varnade för ”den sista människan” i Zarathustra: en varelse som lever för komfort och undviker risk, en som säger ”vi har uppfunnit lyckan” medan hon blinkar med tomma ögon. Detta är domesticeringens slutpunkt: människan som en lydig konsument, en kugge i ett hjul hon inte ens ser.
Föreställ dig en modern människa: hon vaknar i en steril lägenhet, pendlar till ett kontorsjobb hon avskyr, stirrar på en skärm i åtta timmar, och kommer hem för att beställa mat via en app (homo foodora). Hennes liv är bekvämt, men det är inte hennes eget – hon är en slav under algoritmer, arbetsgivare och en kultur som straffar avvikelser. Detta står i skarp kontrast till den för-moderne nordbon, som byggde sitt eget hus, jagade sin egen mat och formade sitt öde med sina händer. Domesticeringen har stulit denna autonomi och ersatt den med ett liv av passivitet och beroende.
Ur ett nietzscheanskt perspektiv är detta förslavande för att det kväver viljan till makt. Moderniteten erbjuder inte frihet utan en illusion av frihet – vi kan välja mellan tio streamingtjänster, men inte mellan att leva som suveräna varelser eller som domesticerade husdjur. För ett folk med ett arv av självständighet är detta en särskilt bitter förolämpning: deras förfäders blod ropade efter frihet, medan deras ättlingar nu lyder en osynlig herre.
Vad blir resultatet av denna domesticering? En värld utan eld – utan den gnista som driver mänsklig storhet. Nietzsche drömde om övermänniskan, en varelse som övervinner nihilismen och skapar nya värden. Men den domesticerade människan är motsatsen: hon skapar inget, hon konsumerar bara. Hennes liv är en lång rad av distraktioner, inte en strävan efter transcendens. Tänk på en civilisation som en gång reste tempel och katedraler, nu reducerad till att bygga köpcentra och skriva tweets – detta är domesticeringens arv.
För nordbor, eller andra folk med ett vitalistiskt arv, är detta en dubbel förlust. Deras historia är fylld av berättelser om hjältar som trotsade odds – vikingar som korsade haven, bönder som överlevde hårda vintrar. Domesticeringen ersätter denna anda med en mjuk, globaliserad likgiltighet som inte bara är ovärdig deras förfäder utan också hotar deras framtid som ett distinkt folk.
Slutsatsen är logisk, domesticeringen av människan i moderniteten är dålig för att den kväver hennes livsvilja, urholkar hennes identitet och förslavar henne under system hon inte kan utmana. Ur ett nietzscheanskt perspektiv är det en negation av allt som gör människan mänsklig: hennes förmåga att kämpa, skapa och hävda sitt eget värde. Ur ett etnonationalistiskt synsätt är det en attack på folkens rätt till särart och självbestämmande, särskilt för nordbor vars ariska arv bär på en unik vitalitet. Moderniteten har gett oss komfort, men till priset av vår själ – och det är ett pris som varken Nietzsche eller någon som värnar livet i dess fullhet borde vara villig att betala.
Om skribenten: Robin Carell
