På den konservativa och judeokristna sidan Skandinavisk Frihet finns en debattartikel titulerad ”Religiöst lajvande” där artikelförfattaren under pseudonym Kamprad går till angrepp mot hedendom och försöker (utan vidare förklaring) dra paralleller mellan vår tids hedningar och kulturmarxister, nihilister och you name it, i en sedvanlig kristet raljerande stil. Artikeln är skriven i januari i nuvarande året vilket ger den några månader på nacken, men den har trots detta fått stå oemotsagd fram tills nu. Och precis som artikeln i fråga så är det undertecknad som i denna text står för åsikterna.
Kamprad och ”nyhedningar”
Först och främst är det viktigt att veta vad artikelförfattaren menar med ”religiöst lajvande”. Ordet ”lajv” betyder kort och gott levande rollspel. När man parar orden religion och lajv får man alltså ett begrepp som betyder att man leker religion utan någon förankring i äkta religiösa värden. Artikelförfattaren väljer att kalla hedningar för ”nyhedningar”, ett ord som i det medvetna rummet anspelar på något fenomenalt som står i bristande förbindelse till uråldriga, eviga värden. Redan nu kan vi dra upp konturerna för Kamprads syn på hedendomen. Vidare söker artikelförfattaren reducera hedendomen till en hög med sagor som kan förföra läsaren med inspiration men inget mer (i en tidigare artikel jämför han exempelvis de hedniska texterna med Sagan om ringen-trilogin, böcker författade av en kristen som insåg att kristendomen var andligt fattig och därför valde att använda sig av hedniska teman i vad författaren önskade skulle bli Englands religion, i samma artikel försöker Kamprad vidare påvisa att kristendomen har moraliska principer man måste leva upp till, något som enligt honom saknas inom den Nordiska Traditionen och därmed helt väljer att blunda för Den höges mål och dess livsråd som innefattar en rad önskvärda moraliska principer i människan som väsen). Bland annat skriver han följande:
”Det som gör att nyhedendomen inte är trovärdig som religion är att de olika gudarna manifesterar naturfenomen eller endast beskriver (möjligen) sedelärande historier. Oaktat den förkristna religionens roll och ursprung stannar en “nyhedendom” vid dessa simplistiska försök att motivera och se på religionen. För de tror inte själva! […] Diskuterar man religion med en nyhedning så tenderar han att backa när han blir testad. Zeus och Tor ska minsann inte tros bokstavligen, de är båda uttryck, gestaltningar, för bakomliggande gudomliga krafter. Frågan uppstår då varför inte personen omdefinierar sin religion? Varför skapa förvirring kring det man tror på? Nästa dag pratar hedningen än igen om Tor och Zeus, som om den där gudomliga kraften inte var så viktig att definiera. Grunden för nyhedningen är lös, varför han kan byta i åsikter varje dag och ändå uppfatta sig som konsekvent.”
Jag vet inte i vilket hedniskt läger Kamprad har rotat i, men för mig passar hans beskrivning av hedningar snarare miljöpartisterna i det politiserade Nordiska Asa-samfundet , än de mer autentiska hedningar man finner i exempelvis Norrön Tradition. Det är lätt att föra fram besk kritik när man handplockar sitt objekt som passar bäst till narrativet.
Kamprads mål med artikeln är att postera ut hedningar i det materialistiska lägret. Han uppfattar hedendomen som en andligt korrupt religion vari hedningarnas tro reduceras av deras viljelöshet till materialism. Ser man bortom detta mål och läser andra av hans alster får man istället bilden av att han vill föra fram kristendomen som den enda andligt genuina trosläran och därför blir tvungen att offra hedendomen på bål; ”en Gud – en sanning”. Jag tänker nu gå igenom anklagelsen om den materialistiska synen på makterna. När Kamprad pratar om ”relativism” så gör han det med kristna måttstockar, hedningen har nämligen en plastisk syn på makterna, till skillnad från den kristna dogman (denna kristna syn på det andliga liknar för övrigt primitiv kristendom som praktiseras av bland andra Jehovas vittnen, där man ”tar det på ordet”); man kan här säga att hedningar närmar sig det andliga med en skalpell, de kristna med en handgranat. Vidare skriver han att hedningen blott, om ens, ser naturkrafter i spel. Detta stämmer inte, autentisk hedendom erkänner medvetna väsen, exempelvis ses Oden som övernaturlig i ordets rätta bemärkelse, i det att han är suverän tidräkningen och de fyra säsongerna, något jag närmare undersöker i denna artikel om Allfader. Om man tar avstamp i Eddans verser finner man flera lager av en holistisk världsbild presenterat i samma diktverk. Utgår man från denna holistiska syn, representerar gudarna både naturkrafter och medvetna väsen i en berättelse som har en början, handling och ett slut där människan är högt representerad, alltså är varken hedendomen som religion eller gudarna inaktiva, vilket Kamprad antyder. Det tåls även nämnas, att kristna har en stark avsmak för, vad de gärna använder som skällsord, naturreligioner, detta eftersom kristendomen i sig är otrogen naturen, och detta baserar jag på självaste grunden för kristendomen – moder Marias perverterade jungfrufödsel.
Vidare till min syn på kristendomen: kulmen av degenerationen vi befinner oss i är resultatet av den medfödda syndens ”hanrejande”, tusen år av kristen andlig subversion. En otroligt viktig aspekt av denna subversiva läggning är att det har uppstått en faktaresistens mot religionshistorien. Istället för att exempelvis erkänna Prometheus som Lucifers urbild väljer en kristen att helt negligera historien som den är. Detta är vad som ligger bakom vår tids historielöshet, rotlöshet, materialism och amnesi. Endast Odens raseri kan vända vågen.
Kamprads artikel här
Om skribenten: Robin Carell
