”Han satt på högen och harpan slog han jättekvinnans herde, den ljuslynte Eggter; ovan honom gol i höga trädet en fagerröd hane som Fjalar heter,
Över asarna gol Gollinkambe, han väcker folket hos Herjafader; en annan gal under jorden, sotröd hane i Hels salar.”
– Völuspá, strof 42-43
Tuppen anses generellt vara en positiv solsymbol men kan också symbolisera stolthet och arrogans. Eftersom tuppen i fråga är beskriven som inneboende i Hel och är av mörkröd färg verkar det snarare som att tuppen associeras med solnedgång och representerar den destruktiva aspekten av solens principer. Dessutom är det Angerboda som vistas i Järnskogen och är moder till Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel. Angerboda är också beskriven som en av ungmöarna från Jotunheim. Rydberg beskriver Angerboda som en del av en treenighet, men detta är en helt annan grupp av kvinnor än de ambivalenta nornorna.
”Tre farliga tursamöar kom från Jotunheim. Dessa tre tursamöar är inte nornorna som vanligtvis har antytts […] Dem tre tursamöarna är en som i hennes enighet är trippel och är född tre gånger av olika föräldrar. Hennes namn är Heid-Gullveig-Angerboda, och i kontakten med Loke står hon för ondskans princip i den germanska mytologin.”
– V. Rydberg
Kraften som är i spel verkar vara den mer vanliga feminina treenigheten än den som personifieras av de tre nornorna i Nordisk mytologi. Rydberg beskriver dem som en rent ”destruktiv kraft”. Med perspektiv på Angerbodas prominenta roll i Ragnarök och hennes relation med Loke är hon en tydligt skadlig figur. De tre olika feminina varelserna är endast olika aspekter av ett och samma väsen, något som beskrivs i följande citat:
”Det fältslag minns hon
först i världen,
när de med spjuten
spetsade Gullveig
och i den Höges sal
henne brände.
Tre gånger brände de
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
dock ännu hon lever.”
– Völuspá, strof 21
De första inkarnationerna – Heid och Gullveig – är därför tidigare former av Angerboda som inte bara är en jättinna utan även en magiker. Rydberg går så långt som att säga att hon är den feminina motsatsen till Loke.
”Genom Heids ankomst fann han (Loke) sitt andre-ego och när ondskans princip är steril kan en man och kvinna föda ondskefulla dåd.”
– V. Rydberg
Detta antyder att katalysatorn är föreningen av den destruktiva kraften i både det maskulina och feminina psyket. Loke har nu två fruar, en som är en god gudinna och en fruktansvärd jättinna, något som väcker uppmärksamheten till hans roll som halvblod och utböling; en som inte bara för med sig onda gärningar utan är även dagarnas upphov till Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven. Detta är dock inte hennes fulla roll, Angeboda är även den som ”vistas i järnskogen” och vaktar Segersvärdet tills tiden är inne att ge det till eldjätten i förberedelserna till Ragnarök. I järnskogen spenderar hon även tiden att uppfostra hennes avkomma, Fenrisulven, som illustreras i en passage av Völuspá:
”I öster hon satt, den gamle,
i järnskogen,
och fostrade där
Fenrisulvens avling.
Det kommer en tid för dem alla,
en av det numret
att bli en måntjuv
i skinnet av ett troll.”
I relation till denna passage har det av religionsforskare föreslagits att en analogi kan dras mellan ”avlingen av fenrisulven” och vapen. Det kan vara en referens till en smidesverkstad, med födseln som metafor till att smida vapen. Terje Gansum förklarar i Role the bones – From iron to steel in Norwegian archeological review följande:
”Dikten Völuspá bygger upp till Ragnaröks klimax i strof 40, och vad kan vara mer passande än vapen? För att sammanfatta min tanke, tror jag att det är födseln av järn och stål som äger rum i strof 40. Den som sväljer solen/månen är den som i smidesverkstan arbetar. Och ett skinande vapen som används i den sista striden i det totala kriget är det i ett trolls skinn (skinande, briljant är lika med stål). I Alvismål är ”Dvalins-Leika” namnet på solen, men det kan också indikera en fälla eller ett svek […] Dvärgarnas funktion i och runt teknologier, saker och handlingar. De var födda innan människorna och vi känner till över sextio dvärgnamn i Völuspá. Dvärgar och hästar står i förbindelse med solen. Hästarna Rimfaxe och Skinfaxe drar solen och under axlarna har asagudarna blåsbälg, gömda krafter och järnskepp. […] något som påminner väldigt mycket om smedernas aktiviteter.”
Denna förklaring relaterar till narrativets större ramverk, eftersom en stor del av haveriet i Ragnarök kan vara paralleller till naturkatastrofer, och många av dem tragiska händelserna som berättas i profetian kan vara paralleller till mänskliga handlingar som varken gudarna eller Loke och hans miljö kan vara skyldiga till; krig, girighet och disharmoni är skapade av männen från Midgård, det är inte förrän krigets trumpet ljuder som den progressiva degenerationen hastigt accelererar, vilken slutligen når sin klimax och resulterar i total förintelse.
”Sönder var den yttre väggen av herrens borg. Vanerna, som försåg denna konflikt, trampade över slätterna. Odin kastar spjutet sitt, och bland folket det landade: detta var den första krigföringen i världen.”
– B. Thorpe
Detta betyder att när spjutet väl är kastat har kriget i Midgård påbörjats. Från denna stund är Angerboda fri att generera krig från järnskogen. Även namnet ”järnskogen” minner om en plats som är onaturlig, där vapen står som träd. Detta kriget kommer senare att överstiga i katastrofala proportioner. Detta föregås av en fruktansvärd vinter som kommer att fortlöpa obruten av våren i tre hela år. Detta är Fimbulvintern. Nedan följer ett avslutande citat.
”I första hand kommer en vinter, kallad Fimbulvintern, under vilken snö kommer att falla över världens alla fyra hörn; frosten är väldigt svår, vinden sylvass, vädret kyligt, och solen kommer ej medföra glädje. Tre sådana vintrar kommer att passera utan en enda sommar. Tre liknande vintrar följer, under vilka krig och disharmoni sprids över världen. Bröder kommer för sakens skull bliva varandras banemän, ingen skall skona varken föräldrar eller barn.”
– B. Thorpe
Om skribenten: Robin Carell
