I boken The mask and face of contemporary spiritualism (originaltitel: Mashera volto dello spiritualismo contemporaneo) behandlar den italienska traditionalisten Julius Evola olika nyandliga läror som präglade 1900-talet. Två år senare förlöstes Evolas magnum opus Revolt against the modern world in i världen, vilket kastade sin enorma skugga över The mask and face. Boken sågs därför som ett sekundärt verk bland Evolas läsare och kritiker. Det har även uppstått viss förvirring kring betydelsen av vad ett ”sekundärt” verk är och vissa har tolkat det som att boken är mindre kvalitativ. Sanningen ligger snarare i att verket från början var en samling essäer istället för en enhetlig och oberoende bok, något som då ska indikera att den står svag i jämförelse med en bok som har skrivits på en och samma gång från första till sista bladet. Jag är benägen att hålla med översättaren John Bruce Leonard som i förordet till The mask and face skriver:
”I have argued before […] that the mere fact that these books employ already published material hardly entitles us to take these works as mere compendia, of a level with, for instance, the great many posthumous volumes of Evola´s essays. These latter works have value in the pieces; but any work organized by Evola himself has a value as a whole.”
Vad The mask and face ger oss är en komplett överblick av ämnet i fråga – nyandligheten och evasionen. Men hur kan en bok med titeln ”masken och ansiktet av samtidens andlighet” vara relevant idag? Det skiljer ju trots allt nittio år mellan vår samtid och bokens första publicering 1931. Evolas tanke om ”samtiden” handlar inte om ett decennium hit eller dit utan berör djupet av det nyandliga; namnen har bytts ut men de andliga sökarna skulle jag vilja säga är fler än någonsin tidigare och andliga irrläror mer utbrett. Kanske talar man idag inte lika mycket om Teosofism som man gör om new age-kulturen; en andlig smörja där sökaren tar lite av en östlig gudoms livssaft och kanske lite av en västerländsk profets ord som låter fagert, allt körs ner i en blender och bildar en mixtur som reflekterar sökarens personlighet, och visst är vissa av namnen som Evola tar upp som objekt till sin kritik än idag på tapeten; namn som Anton Lavey, Aleister Crowley och Gurdjieff. The mask and face publicerades inte bara 1931 utan vid ytterligare två tillfällen: 1949 och mot slutet av Evolas liv 1971. Detta borde vara ett tecken på hur viktigt Evola ansåg verket vara.
Ett centralt begrepp Evola använder sig av är evasion, vilket i korta drag innebär svaga personers flykt från den intetsägande moderna världen till nyandliga läror. Vi lever i en tid våra förfäder kallade vargtider – en tid som kännetecknas av inre kaos, rotlöshet och degeneration. Evasionen är en impulsstyrd flykt från degenerationen och den borgerliga tillvaron. Evola riktar inte sin kritik mot dessa flyktiga själar, snarare vänder han sin kritik mot avgrunderna som slukar dem. I The mask and face får vi en överblick av dessa avgrunder, vi bekantar oss med kritiken mot bland annat psykoanalysen, satanism och esoterisk katolicism. Vissa av lärorna kan man se som självklara att poppa upp i Evolas kritik, andra mer förvånande. Evola går inte till direkta angrepp mot objekten i sina analyser (Freudianism som undantag), istället bjuds läsaren på en balanserad kritik som å ena sidan visar på ett erkännande av något annat, mer djupt och magiskt bortom det materialistiska men samtidigt förfaller otillräckliga och ibland rentav farliga. Med ett varningens finger förhåller sig Evola till viss del positiv till evasionen, då dessa personer som flyr undan materialism och konsumtionssamhälle söker sig till ett mer betydelsefullt liv präglat av andlighet. Kanske kommer du som läsare känna igen dig i det Evola beskriver. Det gjorde stundom jag.
”Indeed, the first step toward a truly spiritual development is to become aware of the non-spirituality of many things wich are held to be spiritual by men, the recognition to these precisely of transpositions, of sublimations, and of surrogates wich have very little to do with the higher nature of being. This applies eminently to the framework of a civilization of an entirely ”human” type, such as the modern one […]”
Evolas begreppsapparat är intressant, exempelvis anknyter han till Nifelheim när det ”undre” beskrivs. Om den borgerliga tillvaron utmärker nollgraden, leder flera av de nyandliga läror till det undre, alltså till minusgraderna inom människan eftersom nyandligheten som helhet inte är gjuten i uråldriga traditioner. Dessa traditioner är av väldigt komplex natur, liksom den Nordiska traditionen som jag i en tidigare artikel har skrivit ett stycke om.
The mask and face of contemporary spiritualism ger oss en överblick av hur evasionen ser ut och dess faror. Vill man ha nycklar till hur man kan uppnå det autentiska rekommenderas författarens andra verk Ride the tiger, Introduction to magic, The yoga of power och The doctrine of awakening.
The mask and face of contemporary spiritualism finns att köpa här.
Interregnums avsnitt om boken här
Joakim Andersens recension av boken här.
Om skribenten: Robin Carell
