Isen hade lagt sig som en tunn hinna på mitt fönster, bakom tydde jag en kall decemberafton; koldioxidrök, snötramp och skällande hundar skruvade upp vinterns stämning i södra utkanten av Stockholm.
Jag vävde drömmar av det som befann sig bakom hinnan, önskade att jag en dag kunde befinna mig där. Men aftonen i ära skulle jag resa till en av våra nio världar för att rentvå Allfader från Lokes smädelser. Det hade gått nästan fyra grubblande månader sedan psykonauten drog upp konturerna för Lokes sorg.
När mina otaliga excesser nått sina slut, brukar varje första möte med människor kännas som slutscenen i Taxi driver, där en omtumlad Robert de Niro möter sina kolleger utanför haket, skakar hand och går tillbaka till snacket om vädret, sporten eller vad som helst som inte bryter mot det alldagliga, med sänkta blickar.
Denna excess skulle bli annorlunda, det var tvunget, för denna excess skulle rena vår värld och sänka Naglfar; skeppet Loke styr under ragnarök skapad av naglar från människor som så ofta hemsökte mina drömmar.
En måste förstå, att våra förfäder, liksom kusinerna under Shivas himmel, begravde sina naglar under fruktbara träd, detta eftersom naglar hör ihop med förruttnelse, andlig och moralisk sådan.
När denna rituella tradition började försvinna vissnade träden, med träden människorna. Naglarna blir nu material till Lokes fartyg.
Tidigare under dagen klippte jag naglarna och grävde ner dessa i frusen jord under ett träd nära en porlande bäck någonstans utanför Västerhaninge. Jag blotade rött vin och blodet från en hare. Jag bad till Gagnråd. I ett skydrag av krak och flax färgade fåglarna den murkna himlen svart, sen var de borta. Det var snart dags att stiga upp på schavotten igen.
Jag tog på mig ett underställ, ett par vantar, mössa, dunjacka och en ryggsäck som bland annat innehöll skaldemjöd. Under min korta tid i Stockholm hade jag kommit i kontakt med en ung man de valde att kalla för Doktor Ormöga. Doktorn var inte bara en shaman, han var även alkemist. Tack vare hans trollkonster hade hans lyckats återskapa skaldemjödet i sin ursprungliga form. Det var den saknade radiovågen mellan gudar och människor. Det fanns ingen anledning att misstro då jag, som vi vet, redan en gång tidigare druckit ur bägaren.
Jag klev ur boningen och gick under i staden.
Mina steg rörde sig bortåt en park någonstans en bit från Odenplan; en större gräsplätt med lite träd och en kyrka som liknade en liggande hund uppe på sin höjd.
uppe på plätten med näsan i skyn visade himlavalvets stjärnor sina konstellationer, sena timmen lät mig vara ifred från dussinmänniskor och deras rasblandade hundar. Detta var stället tänkte jag, att befinna mig så pass nära landets pulsåder men ändå så otroligt långt ifrån. Det var nästan en pervers känsla, att jag kunde se allt och alla men ingen kunde ens se mig som en silhuett.
jag slog mig ner under ett mistelträd och tittade mig runt när jag plockade ut den bronsfärgade bägaren ur säcken, på denna fanns inristade ornament och runor, solhjulet var en av dessa symboler som stod ut i mängden, omgärdad av runor. Den mest nerkrafsade var hagal, ”den viktigaste runan för din afton” hade Doktorn sagt. Det var nämligen han som med fjädertunn nål hade ristat in vad han tyckte skulle göra min excess väl.
Innan jag tog upp glaskaraffen med skaldemjödet tände jag en cigarett, följde rökens dans upp mot mistelträdet. jag lutade mig mot trädet och begrundade Vasastans upplysta gator, såg köttväggar av människor fara upp och ner, upp och ner. Tog en klunk ur bägaren. Andades in och ut, in och ut…
Jorden fick en böljande svikt. Bägaren föll ner i den sviktade jorden, ut rann några sista droppar skaldemjöd. Även väskan tog en törn nerför slätten.
Jag reste mig upp med en kroppsform av bokstaven R, när jag lät mina händer känna efter förlorade saker som kan ha fallit ur väskan. Några tarotkort med nordisk-hednisk tema som min älskade hade prackat på mig som jag aldrig lyckades tyda prydde marken. Jag kände efter dem, plockade upp dem en efter en när jag plötsligt kände något kallt och hårigt. Ett brus hördes och hela marken la sig i en ridå av rök. Röken skingrades. Ett gneggande. Jag utbrast:
”Sleipner!”
En mantel svärjde över min böjda kropp, svepte bort resten av röken. Ett tungt steg ner mot jorden följt av ett annat och så – Oden!
Jag föresatte mig att besvärja frågor som var tänkt att eka ända ner till köttväggarna men lämnades stum och enfaldig inför Allfader.
Hans öga följde sin vänstra hand som försiktigt smekte Sleipners man. Med ens slungade han en blick mot mig. Jag lyckades resa mig men tappade fort andan, föll ner på knä inför Allfader.
Han sänkte blicken mot en av mina kort, plockade upp det, höll det högt inför månljuset. Det var Naglfar som jag tidigare under dagen hade grubblat över.
”Skeppet ska segla.”
”Jag förstår inte…”
”Broder, skeppet ska segla om så blodet flyter ännu tjockare, ännu rödare. ”
Jag lyckades resa mig på mina darrande ben, och frågade med is i magen:
”Så jag hade rätt att du viskade…”
”’Tack’ i Balders öra.”
”Men varför?”
”Ragnarök är det enda som förenar broder och syster med moder och fader. Det är Ragnapakten – Ett gemensamt öde.”
Allfader steg ner på ett knä och lyfte min haka.
”Sedan urminnes tid”, sa han. ”har jag blåst min andedräkt i utvalda män, skriftställare och yxkrigare, utvalda män som för vidare krigets konst. De har fött hundratusentals einhärjar! Alla som bär min essens är en utvald. Allt för pakten, för dikten. Hjälten som hurrar när han skådar ett blodigt slagfält innan han fälls av mitt banesår; kriget måste fortsätta!”
Med ens mindes jag att Doktorn hade sagt något liknande, att från Dostojevskij till Nietzsche hela vägen ner till en hollywood-hora som Tarantino kan vara utvald, med sistnämndas fetisch för att ständigt låta den blodstänkta hjälten eller anti-hjälten förgås av tusen kulor innan ridån faller över scenen. Doktorn förklarade: ”när någon frågar hur många som har dött för en idé, så finns Oden i periferin”.
”Så Ragnapakten, alltså pakten att vi gemensamt ska gå under, är varför vi lever?” frågade jag.
”Är det galenskap för dig” sa Oden, ”så är du inte redo, skjuter dina hugskott i raka linjer utan att en idé kommer tillbaka. En total destruktion skyr inga slut. Den totala utplåningen är utrymmet som ges ny skapelse, skapar på vägen söner av Män. Det är masken i äpplet som är livets sanna källa.”
Härfader tog tag i min axel och sade: ”För aldrig en sve, för alltid svear.”
Han slängde upp sin enorma hydda över Sleipners rygg och ropade ut över köttväggarna:
”Fä dör
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag som aldrig dör…” Oden vände blicken mot mig,
”domen över död man.”
Han fällde ut armarna som om han tog sig an hela världen.
”Yxtid! Klingtid! Kluvna bliva sköldar! Vindålder! Vargålder! Hör triumfen bröder och systrar när vi med döden har ett möte bokat!”
Sleipner sprutade rök ur nosöppningarna, la sig som en tjock filt över mig. Odens skratt tynade i bort i fjärran.
Jag satte mig omtöcknad på en bänk, skakig i benen och tuggade på mina jordiga naglar när jag försökte förstå vad som hänt. I skuggan av kyrkan stod psykonauten och singlade sitt guldmynt.
Om skribenten: Robin Carell
