Libertarianismen kan grovt delas in i en höger- och en vänsterfalang. Vänsterfalangen är normalt det vi brukar kalla för ”nyliberalism” med svenska företrädare som Mattias Svensson och Johan Norberg. De här människorna hävdar den fria marknadens styrkor och företräder i övrigt en neutral hållning gentemot människors livsval, inte bara politiskt utan även personligen och socialt. Inte helt sällan är de lika kulturradikala som vilken nyvänster som helst. Detta står i stor kontrast mot högerlibertarianismen, som delar vänsterlibertarianismens syn på politik i mycket men som samtidigt har en större förståelse för betydelsen av tradition och vad som skapar ett hållbart samhälle.
Högerlibertarianer förespråkar alltså en frihetlig politik samtidigt som de är traditionalister privat och socialt. Kretsarna kring Svenska Misesinstitutet och kring Radio bubb.la är kanske de mest centrala aktörerna i Sverige när det gäller denna inriktning. Hans Hermann Hoppe är utan tvekan den mest centrala tänkaren i traditionen och han är mycket väl värd att titta närmre på för de flesta läsare av Motpol.
Hoppe har en syn på hur ett libertarianskt samhälle bör eller skulle se ut som skiljer sig från många andra tänkare inom traditionen, som Ayn Rand eller Friedrich von Hayek. Enligt Hoppe är ett libertarianskt samhälle i princip ett extremt decentraliserat och traditionellt samhälle, där samhället byggs upp av mycket små och i princip politiskt autonoma enheter. Dessa enheter har ibland kallats för ”covenant communities”, alltså förbundssamhällen. Dessa förbund bildas genom överenskommelser familjer och individer emellan angående hur samhället ska fungera och vilka normer som ska råda. De som sedan inte är villiga att följa detta måste fysiskt avlägsnas från samhället, något som har blivit en mem på internet i högerlibertarianska kresar.
Detta är ett sätt att upprätthålla traditionella samhällsbärande normer i ett libertarianskt sammanhang. En slags frihetlig traditionalism. Det finns också stora likheter med olika historiska samhällen, som var hierarkiska men decentraliserade. Det medeltida Europa hade många sådana drag, ett stort antal furstendömen som var sammankopplade eller i konflikt med varandra på olika sätt. Många hävdar också att decentraliseringen var en faktor i det europeiska ekonomiska och teknologiska miraklet. Europa har utvecklats som det gjort delvis på grund av mängden små stater som konkurrerar med varandra, menar många libertarianer.
Decentralisering innebär tämligen ofta att den lilla familjen och det lilla lokalsamhället har möjlighet till en hög grad av självstyre och oberoende gentemot en eventuell centralmakt. Detta innebär en självständighet som kan vara mycket positiv för samhällets utveckling. Människor tillhörande samma folk och (lokal)kultur får då möjlighet att utveckla sin särart i samklang med de omständigheter de omges av. Vi har i Sverige en stark tradition av detta, men landskapskynnen och även faktiska skillnader i utseende mellan landsändar. Det går utan problem att hävda att det vi idag kallar Sverige i själva verket är en sammanslagning av flera närbesläktade, men separata, folk.
Vi har dock tappat mycket av det lokala till förmån för det centrala. Detta innebar kanske att vi kunde hävda oss när det gäller imperiebygge, men bidrog också till den väldigt negativa utvecklingen vi sedan såg. Denna började redan med företeelser som skiftesreformerna, som slog sönder många byar och förändrade Sverige i grunden på ett negativt sätt. Många hävdar också att ordspråk som ”själv är bäste dräng” uppstod i samband med detta. Socialdemokraternas i internationell jämförelse väldigt extrema samhällsbygge under 1900-talet hade aldrig varit möjligt utan den tidigare centraliseringsprocessen. En vändning av trenden till förmån för starkare lokala gemenskaper vore onekligen positivt ur ett traditionalistiskt perspektiv, förutsatt att andra positiva förändringar sker samtidigt – som ett återupplivande av en genuin andlighet.
Politisk decentralisering har också en positiv effekt i och med att den gör det svårare för tyranner att ta makten. Politiker eller härskare som enbart styr över ett mindre territorium har inte de enorma resurser kejsare eller presidenter över imperier har. De blir mer beroende av folkets direkta gillande och tvingas i vissa fall faktiskt möta dem ansikte mot ansikte. Polis- och militärstyrkan blir också mindre och består av samma människor som lever i det mindre samhället eller den mindre staten. Dessa styrkor består alltså av grannar till dem som ska styras. Det är förhållandevis få människor som faktiskt vill förtrycka sina grannar. Skulle exempelvis Sverige bestått av ett antal mindre stater eller kantoner med stort lokalt självstyre så skulle dagens massinvandring försvårats avsevärt och dessutom kunnat begränsas till vissa regioner där lokalbefolkningen velat acceptera den.
Ett annat argument som ofta framförs av högerlibertarianer är möjligheten att rösta med fötterna. En decentraliserad värld gör det i många fall inte bara möjligt att göra uppror eller ställa politikerna till svars, utan även att faktiskt flytta till en region med ett helt annat styre. Denna möjlighet finns naturligtvis idag också till viss del, men då måste människor flytta till länder med en helt annan kultur och ett helt annat språk. Skulle världen bestå av många mindre stater så skulle de av dessa som låg nära varandra antagligen dela språk, vilket skulle öka rörligheten om det var nödvändigt.
Decentralisering och libertarianism som flykt
Det finns en risk att vissa anammar libertarianism eller vissa former av individualistisk anarkism som en flykt. Många känner sig som främlingar i sitt eget land, de är alienerade från samhället. Känner de samtidigt en hopplöshet inför möjligheten att skapa förändring så slutar det gärna med att de isolerar sig själva och ibland anammar starkt individualistiska ideologier. Det är lätt att försöka fly undan med frasen ”sköt dig själv, skit i andra”.
Det här är en mycket tragiskt livsinställning och kan inte betraktas som något annat än ett sjukdomssyndrom. Dock så passar ofta inte dessa människor in i högerlibertarianismen på grund av dess fokusering på traditionella strukturer som familj och lokalsamhälle. Den attityden måste mötas på ett personligt plan och inte ett ideologiskt och många som slutat vara libertarianer och liknande har i efterhand kommit till insikt om vad det var som drev dem. Det är självklart så att man inte är intresserad av att kämpa för något annat än sig själv om man inte känner band till något eller någon. Här har högerlibertarianerna en viktig roll att spela och jag anser att de bör ta denna diskussion internt i libertarianska kretsar. Nihilism på grund av alienering är inget som någon kan bygga ett samhälle på.
Ökad dialog
En ökad dialog och även ett samarbete mellan högerlibertarianer och identitärer eller frihetligt sinnade nationalister bedömer jag som både önskvärt och nödvändigt. Detta kräver dock att många libertarianer släpper på den värsta dogmatismen och försöker bli lite mer pragmatiska. Det kräver också att många nationalister börjar se utanför den socialism som på många ställen har varit väldigt dominerande.
Kring frågan om just decentralisering borde många kunna enas, eller åtminstone kunna ha en dialog. Denna dialog skulle kunna stärka båda sidorna och kanske till och med leta till något nytt?
Om skribenten: Robert Rönngren
