Det är idag lätt att som svensk känna sig som en främling i sitt eget land. Vi har haft en invandring de senaste årtiondena som inte har någon motsvarighet i historien. Detta samtidigt som vi blir konstant attackerade kulturellt från alla håll. Svensk och övrig västerländsk kultur nedvärderas, samtidigt som främmande kulturer och folk upphöjs (ett fenomen som beskrivits som ”third-worldism”). Mycket har sagts och skrivits om detta, jag kommer inte upprepa mycket av det här.
Vad kan vi då göra åt det? Metapolitiskt arbete är en sak. Vi skriver, upplyser, övertygar, skapar poddar, musik och youtube-kanaler. Det är oerhört viktigt, oumbärligt. En annan sak är att skaffa barn och ge dem bra värderingar. Ytterligare en annan är att engagera sig politiskt.
Det som saknats i Sverige är skapandet av samhällen, parallella sådana. Nationalistiska byar, krogar, kvarter. Ställen där vi kan vistas tillfälligt eller bo och känna att vi är bland vänner, sådana som oss själva. Områden vi kan försvara och göra trygga, där vi kan känna att grannarna backar upp oss om det behövs. Ett försvarsverk mot trygghetskollapsen.
Det jag beskriver är egentligen ett fullt normalt samhälle i ett historiskt perspektiv, men vår nuvarande kultur är så trasig att det kan vara svårt att föreställa sig hur det är att leva i ett sådant. Eftersom de knappt finns längre måste vi skapa dem.
Men i Tyskland finns detta redan. Nationalister har flyttat ihop i samhällen eller områden för att kunna leva ett bättre liv. De har vid åtminstone ett tillfälle dessutom lyckats stoppa ett asylboende. Den officiella ursäkten var då att de asylsökandes säkerhet inte kunde garanteras, men det handlade naturligtvis helt enkelt om att myndigheterna insåg att det var en kamp det inte var värt att utkämpa.
Ett sådant här projekt kan börja enkelt, med att några familjer beslutar att flytta närmre varandra. Fler kan sedan följa efter. Vi måste sluta sitta mer eller mindre isolerade för oss själva, om vi vill ha en chans att förändra samhället till det bättre. Om ett sådant här samhälle eller kvarter skapas och människor ser att det fungerar och ger barnen som växer upp där ett bättre liv så kommer förr eller senare fler bildas.
Det är inte en permanent lösning, men det ger oss verktygen att kämpa vidare för det vi tror på och detta på ett mer effektivt sätt. Ett starkt lokalsamhälle kan bilda alternativa system för extra utbildning, stöd till de som behöver hjälp i vardagen samt bidra med det skydd polisen inte längre kan stå för.
Vänstern skulle obönhörligen attackera ett sådant här samhälle. Kanske inte fysiskt, men verbalt. Tidningarna, och inte enbart de lokala, skulle beskriva samhället som en hemsk ”nazistby” och ett tecken på att fruktansvärda saker är på väg att hända i samhället. Vänstern kan nämligen aldrig tillåta några alternativ, inga fickor av motstånd får överleva. De verkar instinktivt förstå att om människor tillåts välja ett sunt och traditionellt liv så har de en tendens att faktiskt göra det. Vänstern kan inte erbjuda något annat än en trasig dystopi där ingen vill leva. Kan vi istället erbjuda andra alternativ, fysiska alternativ, kanske människor sakta men säkert söker sig till dem?
Om skribenten: Robert Rönngren
