Det finns en tydlig trend i dagens samhälle där den övre medelklassen distanserar sig från resten av befolkningen. Överklassen har alltid gjort det, mer eller mindre, men sedan ett tag tillbaka har det krypit nedåt i samhällsstegen. För ett antal årtionden sen engagerade sig människor ur de flesta delar av samhället i olika frågor, föreningar och i lokalsamhället. Det är nu mer eller mindre borta. De som har råd bor i dyra villor och påkostade bostadsrätter. Resten bor för sig.
Naturligtvis hänger det här delvis ihop med vad som har kallats atomiseringen av samhället, där vi inte längre känner våra grannar, umgås med våra släktingar eller tar ansvar för varandra. Tilliten finns inte längre kvar. Med stor sannolikhet delvis på grund av invandringen. Robert Putnam har tidigare visat att ett mångkulturellt samhälle är ett samhälle med mindre socialt kapital, med mindre tillit och gemenskap. Men det måste vara något mer som ligger bakom detta.
Kanske har välfärdsstaten tagit över så stora delar av det som tidigare sköttes av familjen att familjen helt enkelt har konkurrerats ut? Vi sätter våra barn på dagis, gärna från att de är ett år gamla. Då kan de uppfostras på dessa kommunala massuppfostringsanstalter och många barn spenderar mer tid med dagisfröknar än vad de gör med sina egna föräldrar. Att skattetrycket är så enormt, i kombination med avsaknaden av sambeskattning, gör att många inte har råd att välja någon annan väg.
Vi sätter våra föräldrar på hem, då slipper vi ta hand om dem själva som vi gjorde förr. Då slipper vi också höra på deras tjat om hur det var förr, det kan man väl ändå inte lära sig något av? Strunt i att det antagligen vore bättre med generationsboende, där välfärdsstaten kanske nöjer sig med att erbjuda hemtjänst åt de som behöver stöd.
Ja, nog har familjen konkurrerats ut. Detta med befolkningens goda minne, för övrigt. Hur kan man vara självständig om man måste vara med sin familj? Men det finns nog något bakom även detta. Att det tilläts tyder på en slags själslig sjukdom hos nordbon. En slags oförmåga att se bortom tillfredsställandet av de omedelbara behoven. Behov som thailandsresor, öl, lådvin, teve, internetporr och snabbmat. Ett förvirrat ihopblandande av njutning och lycka. Den här sjukdomen har drabbat hela samhället, nästan utan undantag. Högutbildade och antagligen intelligenta människor har bara möjligheten att leva ut den mer än andra.
Kan man så köper man sig en villa i ett dyrt område, ett par bilar och kanske en båt. Utlandsresa varje år, kanske flera gånger per år. Visst, det här med att samhället verkar knaka i fogarna finns där någonstans i bakhuvudet men villaområdet är ändå säkert. Slutar det vara säkert så kommer gated communities snart (de första har faktiskt redan öppnat). Allt samhällsansvar är borta. Morförälder på hemmet, barnen på dagis, lönen på kontot. Allt är bra. Tills det smäller.
Det finns en del av oss som antagligen till stor det skulle kunna köpa oss fria, om vi gjorde andra livsval. Men jag föredrar ärligt talat att slå mig fri istället, tillsammans med de svenskar som vill hjälpa till.
Om skribenten: Robert Rönngren
