Filmen En man som heter Ove visas just nu på Sveriges biografer. Baserad på Fredrik Backmans bok med samma namn har Rolf Lassgård gjort en utmärkt tolkning av den grinige gubben Ove. Filmen är en succé med fler besökare än Star Wars. Den har fått bra betyg, idel fyror och femmor. Överlag har recensionerna inte sträckt sig längre än till att konstatera att Ove är en surgubbe av den gamla stammen, som de ”moderna” och ”upplysta” kan skratta åt.
Och nog kan alla vi födda på 70-talet och dessförinnan känna igen den ilskne gamle gubben i kvarteret eller i släkten. Han som retade sig på nymodigheter och hade svårt med de yngres framfart och rackartyg. Mot sådant regerade han resolut medan omgivningen hade svårt att förstå varför han var så arg. Vad gjorde det om man struntade i att stänga kvartersgrinden efter sig? Eller cyklade med hög fart inne bland de smala gränderna mellan radhusen?
Emellertid var surgubben långt mer mångfacetterad än bara sin ilska, något som filmens Ove tydligt visar. Denne Ove bär på en undertryckt sorg efter sin mor, far, hustru och deras enda barn som omkom i en olycka. Hans kärlek till och saknad efter hustrun är så stark att han söker ta livet av sig för att förenas med henne. Sorgen förklarar men ursäktar naturligtvis inte de högljudda utbrotten. Lika lite som exempelvis en brottslings barndom kan förklara men inte ursäkta brottet.
Kanske trädde verklighetens Ove in som grindvakt i ett samhälle där Gud och traditionella normer trängdes undan i rasande fart. Hursom var han en ”uppfostrare” som strävade efter ordning och reda. Som likt Alfons Åbergs pappa hade var sak på sin plats, men också såg till att regler som man tillsammans beslutat om, hölls. Vad är meningen med regler och gränser om de inte hålls?
Bortom denna principfasthet var han plikttrogen, handlingskraftig och praktiskt lagd (i motsats till vår tids veliga typer). En fixare som löste det mesta och hjälpte sina grannar. Med alltifrån att laga punkteringar och koppla in maskiner till att snickra och ha koll på huset. En logisk och konkret man. Med en instinktiv känsla för rätt och fel, som reagerade på felaktigheter och mobbning. Han var bra på det mesta. Utom känslor. Dem hade han inte någon djupare kontakt med. Pratade särskilt mycket gjorde han inte. Och när det väl skedde var det rakt på sak utan en massa kringsnack, till skillnad från idag där en struntsak kan förstoras till ett trauma som ältas in absurdum. Eller där pseudofrågor i politiken dryftas som om hela folkets framtid stod på spel.
I Oves värld ska grinden stängas för att det fyller ett syfte. Obehöriga ska veta, att innanför den har man koll, grannsämja råder. Ingen idé att försöka sig på några dumheter. Grinden är också till för att de allra minsta inte ska ge sig ut på egna äventyr som de inte behärskar. För dem är grinden både en säkerhets- och frihetsgaranti. Innanför grinden kan de leka fritt. Utanför kan de bli påkörda eller gå vilse.
Surgubben var konservativ när det gällde lagar och korrekt beteende, att bete sig sjysst och vara hederlig. Men han var liberal när det kom till individens livsstil. Så länge de gemensamma spelreglerna följs är saker som sexuell läggning inget att bry sig om. Sådant är privat, grinden är offentligt.
Där Ove är en symbol för konservativa drag, är dagens Sverige en symbol för en liberal gränslöshet för vilken förändring blivit ett självändamål. Fungerande koncept har förändrats utan att ha ersatts med något bättre. Så anses förutsägbarhet vara tråkigt och normer, krav och regler har stämplats som förtryckande. I dess ställe har en långt gången normlöshet tagit vid. Allt ska vara kul, och så länge man inte skadar andra ska man få göra som man vill. Följaktligen är grinden en löjlig regel, som man inte behöver bry sig om.
Till slut dör Ove. I filmens sista scen går grannar, som varit på begravningen, in i kvarteret. Utan att grinden stängs. Dock uppmärksammas detta av en flicka i sällskapet, yngst av dem alla. Hon springer tillbaka och stänger den. Ett barns längtan efter struktur?
I någon mening stod Ove för den sorts trygghet och förutsägbarhet som hör hemma i en civilisation. En sådan kan definieras som ett delvis ”militärt” organiserande av ett fredligt samhälle. Inom denna ram kommer oförutsedda och tråkiga saker ändå att hända. Men med ett visst mått av förutsägbarhet i tillvaron kan man bättre hantera detta. Som Ingmar Bergman påpekade: flexibel kan endast den förberedde vara. Härvid kan nämnas omställningen till automatiseringen av samhället, som politiken och andra sfärer ännu inte börjat förbereda för. Trots att våra liv och invanda mönster kommer att radikalt förändras inom i stort sett alla områden, arbete, ekonomi, skolgång, utbildning, sjukvård, trafik osv.
Eftersom dagens Sverige inte sällan har ”det oförutsägbara” som ledstjärna försämras också hanteringen av såväl banaliteter som kriser. Visst kan man säga som de typiskt positiva i Pippi Långstrumps anda alltid gör, ”det löser sig”. Det gör det. Men till vilket pris? Kraftigt försämrade skolresultat, ökad psykisk ohälsa, särskilt bland barn och ungdomar, liksom de ökande sjukskrivningstalen hos kvinnor ger en vink om priset. Det ger också en fingervisning om att utveckling inte alltid är lika med förbättring. Kort sagt, att förändringsivern i kombination med norm- och kravlöshet inte är en särskilt lyckad kompott.
Frånsett det känslostörda och överdrivet rigida anslaget har surgubben andra brister. Men vem har inte det? Även om äldre tiders regelsystem hade defekter som krävde förändring, har nuvarande system ersatt dem med andra brister. Dessa är inte ämnade att föra Sverige framåt. Vårt land skulle må bra av att ta tillvara Oves bästa sidor. Att bara skratta åt honom, ta dagen som den kommer och fortsätta det inslagna spåret är föga konstruktivt.
Om skribenten: Järven
