”Och sin tjuvnatur trogen kunde han icke [försöka] låta bli att lura sin oegennyttige välgörare och vän.”
– Strindberg (ur Tschandala)

”En eländig man
med ont i sinnet
skrattar åt allt;
han vet inte det,
som han borde veta
att han är utan heder.”
– Visdom ur Havamal

I helgen som gick höll Folkpartiet riksårsmöte där en rad förslag lanserades. Ett av de mest omtalade handlar om att ungdomar ska arbeta för en lägre lön än äldre, oftast mer erfarna och utbildade, personer inom samma bransch. Bakgrunden är att uppemot 25 procent av ungdomarna mellan 16-24 år är arbetslösa.

Förslaget presenterades redan för någon månad sedan. Då väckte det starka reaktioner hos den s k vänstern. Denna menade att det är orättvist att unga ska arbeta för en lägre lön. Bland annat skulle det kunna hända att ungdomar ibland får göra samma uppgifter som äldre med mer erfarenhet. Och det vore ju orättvist. Att det de facto vore orättvist att de äldre ska ge avkall på sin kunskap genom att oerfarna får samma lön som de, har denna ”vänster” inte tänkt på.

Orsaken till detta är att dagens vänster inte klarar av att göra skillnad på rättvisa och jämlikhet. Även om vänstern – och ofta även ”högern” – felaktigt gör gällande att dessa termer är synonyma, så är det tydligt att jämlikhet – med betoningen lagd på likhet – är det överordnade värde som ska råda i alla lägen. Så anses män och kvinnor, tvärtemot vad naturvetenskapen lär oss, vara i grunden lika; avföring räknas numera som konst; barnets idévärld värderas lika högt som den vuxnes; alla åsikter skattas lika högt eftersom det enligt vänstern inte finns några objektiva sanningar (förutom den ideologiska ”värdegrund” som ofta ställs över demokratin varför den också får en totalitär karaktär). I enlighet med denna logik ska den oerfarne ynglingen alltså ha samma lön som den erfarne arbetaren.

För inte så länge sedan fanns en yrkesstolthet hos såväl ”vänstern” som folk i allmänhet. Arbetaren var stolt. Stolt över sin skicklighet som hantverkare. Eller för den delen som sophanterare, bärplockare eller städare. Genom sitt värv drog arbetaren sitt strå till stacken. Att likt en kugge bidra till helheten var att förverkliga sig själv. Det var förenat med skam att inte arbeta.

Alltsedan 1968 då vänsterliberalismen fick fritt utrymme att kullkasta traditionella och tidlösa normer – eftersom de ansågs vara förtryckande – har såväl yrkesstoltheten som skamkänslan, och därmed också hedern, motats bort. Att alla ska ha högskolepoäng har varit en viktig del av vänsterns strävan efter (jäm)likhet. Detta har urholkat såväl kvaliteten på utbildningarna som yrkesstoltheten hos många praktiskt lagda begåvningar. Ett flagrant exempel på avsaknad av skam utgörs av statsministern som tar emot en doktorshatt, utan att ha tagit en endaste poäng i det aktuella ämnet. Agerandet skiljer sig inte nämnvärt från det som kan tillvitas fuskbyggare, bilskojare, skitsnackare, korrupta och ljugande politiker, journalister som på nyhetsplats undanhåller fakta eller elever som förstör för resten av sina klasskamrater. Att en del av dessa beteenden sanktioneras av de styrande är både pinsamt och orättvist mot dem som kämpar för sina titlar och sin kunskap.

I takt med undanskuffandet av tidlösa normer – där hedern utgör en grundstomme – har en individualistisk jämlikhet blivit ”rättesnöre” (i samband härmed har också den ”terapeutiska staten” med en armé av byråkrater, DO, jurister, socialarbetare och dylikt vuxit sig allt starkare). Denna framhäver rättigheter och stadgar att alla skapar sina egna normer och värden. I detta ligger en stark egocentrism inbakad. Att vara sig själv närmast, att skuldbelägga omgivningen och anse sig ha ”rätt” att kräva än det ena, än det andra – såsom samma lön för den oerfarne som den erfarne – är en logisk följd av det tankegytter som 1968 representerar. Gällande normupplösningen delas detta gytter av samtliga riksdagspartier, SD undantaget.

Konsekvensen av det beskrivna har blivit att det idag är naturligt att avfärda vissa yrken som ”skitjobb”, något man aldrig skulle befatta sig med. Det är också därför som dagens generation sällan skäms när man gör fel. Att uppträda adekvat och göra skillnad på rätt och fel är inte längre något hedervärt; vinnarna i dokusåporna är ofta de som beter sig mest illa.

Evolutionärt sett bidrar skamkänslan till att individen anpassar sig till gruppen, bl a eftersom rädslan för utstötning är så grundläggande (numera handlar detta mer om att anpassa sig till den av överheten pådyvlade ”värdegrunden” än till ett korrekt samt ett för gruppen och helheten gynnsamt beteende). Socialt sett bidrar skam till att skilja rätt från fel, rättvisa från jämlikhet, avföring från konst, osv. Den bidrar också till att upprätthålla den för varje samhälle så fundamentala hederligheten och reciprociteten. Ett ömsesidigt givande och tagande där rättigheter motsvaras av förpliktelser. Av detta följer insikten att alla yrken är värdefulla och komplementära. Ungefär på samma sätt som män och kvinnor är det (och därmed berikar livet – skapar liv).

Reciprociteten får den skoltrötte eller arbetslöse ynglingen att visa tacksamhet över att få chansen att prova på ett arbete, vilket som helst, och på så sätt få både livs- och yrkeserfarenhet.

John Järvenpää

Undertecknad är minst sagt tveksam till om det kan räknas som ett yrke, att sitta framför datornätverk och spekulera med skattebetalarnas pengar; däremot är det inget som helst problem att hasardspela med egna pengar. För övrigt är Ingvar Kamprad ett ideal som varje individ, entreprenör och politiker borde ha som förebild. Dels för att han alltid gjort som ekorren, tänkt långsiktigt och lagt undan en rejäl skopa likvid för framtida kriser och projekt, dels för att han hållit sitt företag borta från den kortsiktiga och spekulerande ”börsen”, som apor bevisligen kan få bättre resultat i än den av ekonomer stipulerade rationella människan, The Economic Man. På en mer jordnära nivå är min livslånga vän, den enkla, flitiga och skickliga snickaren tillika trebarnspappan Jonas – som valdes till jägarbataljonens bäste soldat när vi gjorde militärtjänsten – en arketyp för hedersbegeppet. Även hans bror liksom andra vänner i Kungälv, och på andra orter, ”lider” av heder. För ytterligare texter om heder rekommenderas Oskorei. Avslutningsvis ett till visdomsord ur den fornnordiska kunskapskällan Havamal:

”Djuren dör,
släktingar dör
även du själv ska dö;
men ett gott rykte
dör aldrig,
eller ett gott namn.”

Om skribenten: Järven

Familjär samhällsvetare; arkeofuturist, pragmatiker och realist; partipolitiskt obunden. Ogillar sektmentalitet och inskränkthet. Uttråkad av förutsägbara argument, plattityder och falskspel. Gillar naturupplevelser, träning och kreativitet. Gläds över sin familj, hedersamt beteende, en god bok, ny miljövänlig teknik, fågelkvitter, en vacker solnedgång, ren luft och mat och rent vatten samt en trevlig kväll med god mat och dryck i goda vänners lag.