Journalister har alltid att förhålla sig till de pressetiska reglerna. En av de viktigaste av dessa regler handlar om att förmedla korrekt och allsidig information. Detta kan spåras till det demokratiska fundament enligt vilket medborgarna själva ska kunna bilda sig egna och självständiga uppfattningar, utifrån den information som massmedia ger dem. Emellertid har medierna, åtminstone sedan ett par decennier tillbaka, alltmer tagit formen av åsikts- och propagandamaskiner.
Att exempelvis tidningar på ledarplats för fram tyckande och dåligt underbyggda argument är inget att orda om. Men när det sker på nyhetsplats och i synnerhet i vetenskapliga spalter är det ett första rangens demokratiproblem.
Ett frapperande exempel på det sistnämnda finner man i Dagens Nyheters avdelning för vetenskap den 16 januari. Den s k vetenskapsjournalisten Karin Bojs framlade då en text under rubriken "Karin Bojs: Kärlekshormon är även rasisthormon." Inte bara rubriken är kraftigt värdeladdad (och personfixerad). I själva texten förvrängs rön om hormonet tillika signalsubstansen oxytocin. Bl a hävdas att oxytocin "får människor att betrakta främlingar som mindre värda". Något stöd för den åsikten finns dock inte i den kunskap som Bojs hänvisar till, den holländske professorn Carsten de Dreus och hans teams forskning om oxytocin.
I min nyligen publicerade bok För livets skull: Arkeofuturism som ny politisk riktning behandlas bl a de Dreus forskning. Den komparativt lagde är kanske intresserad av att jämföra den med Bojs text varför den möjligheten härmed ges.
FÖR LIVETS SKULL, Kapitel 7: Kärleken till de egna barnen är genetisk
"Detta är rätt och slätt kärlek till våra egna barn och till vår egen familj, till våra ’blodsförvanter’. För att upprepa, diskriminering är, djupast sett, ett uttryck för kärlek till våra egna barn!"
– Gunnar Adler-Karlsson (2008)
Den politiskt korrekta egalitarismen stadgar att alla människor har lika värde. På en teoretisk, idealtypisk nivå är det rimligt att tänka sig att detta stämmer. I synnerhet när det handlar om barn torde få invända mot att alla föds med ett likavärde. Utifrån detta har de egalitära dragit slutsatsen att alla också ska behandlas lika. Emellertid är såväl likavärde som likabehandling en omöjlighet i den praktiska verkligheten. Bl a anser många att man under livets gång kan förverka sitt likavärde. Få instämmer i att den barnamördande pedofilen är lika mycket värd, har samma människovärde, som Moder Teresa eller vilken vanlig arbetare som helst.
Varje normal förälder ägnar sig åt just den sorts diskriminering som ringas in i citatet ovan, även om få kanske skulle erkänna det. Föräldrar som efter arbetsdagen hämtar barn på dagis fokuserar med automatik mest på sina egna. De ser andra barn leka och stoja men i centrum står det egna. När småttingen så springer fram och ger föräldern en kram aktiveras i hjärnan både spegelneuron och hormonet tillika signalsubstansen oxytocin. På så sätt skapas en känsla av gemenskap, välbehag, lugn och ro. Barnet väcker positiva känslor.
Spegelneuron knyter an till mentaliseringsförmåga och empati. Det är en speciell uppsättning neuron som aktiveras när en person själv utför en handling, t ex att kramas, eller när hon ser någon annan utföra samma handling. Denna automatiska och speglande respons anses visa på ett slags fysiskt band mellan personer. Härav beteckningen spegelneuron.
En delvis likartad funktion har oxytocinet som sätts igång vid bl a amning, beröring och samlag. Oxytocin bidrar till att skapa en känsla av samhörighet mellan barnet och mamman, eller de vuxna som idkar älskog (under förutsättning att de från början hyser känslor för varandra; konsumtionssex fyller inte denna funktion på samma sätt utan har ofta en mer ångestreducerande funktion; att jämföra med konsumtion av meningslösa varor som rotlösa människor ofta ägnar sig åt).
Genetikern William D Hamilton bevisade med sin banbrytande forskning, att det finns en genetisk grund för släktskapsaltruism och diskriminering av den andre. Etnocentrism kallas denna universella tendens. I Hamiltons spår har följt flera uppföljande studier som ger ytterligare belägg för att så är fallet. En av de mest omtalade är Oxytocin promotes human etnocentrism. Den gjordes under 2010 av ett holländskt forskarlag lett av Carsten KW De Dreu. Studien ger starka indikationer på att oxytocin har en koppling till lojalitet och tillit med den etniska grupp som man själv tillhör. Höga halter av hormonet skapar en ökad känsla av att vilja samarbeta med och beskydda medlemmar i den egna etniska gruppen mot potentiella hot (främlingar).
Experimentet utfördes på etniskt holländska studenter av manligt kön. De delades in i två grupper, en testgrupp och en kontrollgrupp. På den ena gruppen höjdes nivån av oxytocin i hjärnan medan den andra fick placebo. Sedan mättes de båda gruppernas reaktioner – positiva eller negativa – till utländska namn, beteenden och liknande. De som hade en förhöjd halt av oxytocin visade motvilja mot utlänningar i mycket högre grad än kontrollgruppen. I experimenten ingick även hypotetiska scenarier. I ett av dem fick deltagarna välja att rädda flera personer genom att offra en annan. Det visade sig att de med höjda oxytocinvärden var betydligt mer benägna att offra en arab än en holländare. Forskarna menar att detta inte har så mycket att göra med en ökad fientlighet gentemot andra grupper, som med en ökad känsla av samhörighet med sin egen. Samtidigt klargör De Dreu att etnocentrismen är ett fullkomligt naturligt inslag hos mänskligheten, utvecklat under miljoner år av evolution. Han är skeptisk till att detta skulle gå att förändra genom utbildning.
Att utbildning har endast en marginell inverkan på etnocentrism och diskriminerande attityder har belagts i implicita associationstester, som ringar in omedvetna attityder. I USA har miljontals personer gjort sådana test. Många av dem är högutbildade som offentligt bedyrat att de inte har några etniska eller rasliga preferenser. Testet går till som så, att deltagarna får titta på bilder av svarta respektive vita och koppla ihop dem med positivt respektive negativt laddade ord och beteenden. Samtidigt mäts hur lång tid det tar för personerna att reagera på orden och bilderna. Resultaten visar på ett markant sätt att svarta premierar svarta och vita premierar vita (liknande resultat gäller för tester kring kön, sexualitet och ålder). Överlag gäller detta alltså även för dem som öppet har deklarerat sin rasneutrala hållning. En sådan person är testets upphovsman, psykologiprofessor Anthony Greenwald. Han blev överraskad över sina resultat.
I Sverige har statsvetare med professor Peter Esaiasson i spetsen visat att diskriminerande reaktioner förekommer i lika stor utsträckning hos invandrare som hos svenskar (Ds 2006:14). I scenarioexperiment fick både svenskar och invandrare ta del av en vanlig vardaglig situation. Undersökningen visar alltså att invandrare diskriminerar i samma grad som svenskar. Esaiassons team menar att den postmodernistiska analysen och bilden av västerlänningen som diskriminerande är förenklad. Slutsatsen är att diskriminering är ett allmänmänskligt fenomen som återfinns hos alla folkgrupper.
Härtill visar antropologiska och etnologiska iakttagelser, om än outtalat, att i princip alla folkslag har införlivat den genetiska grundvalen för diskriminering i sina kulturer eller traditioner. Tydligast framträder detta i släktskapskulturer i utomeuropeiska sfärer. I dem är söner och döttrar förbjudna att välja partner med andra än den egna gruppens medlemmar. Detta kontrasterar starkt mot nordeuropeisk kultur där föräldrarna inte har så mycket att säga till om ifråga om deras barns val av partner. Hursomhelst är tendensen – även i liberala, mångkulturella samhällen – att partnerpreferens sker på fenotypisk grund tydlig: vita väljer vita, svarta väljer svarta, asiater asiater osv. Man kan också notera att en stor del av dem som i Sverige kallar sig toleranta, väljer att bosätta sig på säkert avstånd från de mångkulturella områden som de säger sig omhulda. Vanligtvis placerar de också sina barn i väl fungerande skolor. Teori och praktik hänger inte ihop.
Sammanfattning, diskussion och slutsats
Vi är genetiskt och biologiskt programmerade att premiera våra egna barn, och i förlängningen vår egen släkt, framför andra. Denna etnocentrism kan ha en positiv eller negativ karaktär. Svenskar och västerlänningar tillåts vanligtvis inte att bejaka sin egen kultur och sitt eget folks positiva historiska gärningar (istället ligger fokus på det negativa). Detta är något som invandrare och andra grupper tillåts att göra – och gör. Parallellt med detta har vita svenskar och västerlänningar utmålats som diskriminerande och strukturella rasister, närmast onda. Det spelar ingen roll vilken politik som dominerar, skuldbeläggandet av vitheten görs på grundval av biologi. Även de oförvitliga nyfödda, de som råkar födas med ljus hy, vävs med tiden in i nidbilden som förtryckare.
Emellertid riskerar denna antivita hållning att slå tillbaka i intolerans och ressentiment. Att istället låta alla få vara trygga i det egna, är en grogrund för vänskap och hygglighet.
Såväl biologiska och genetiska som antropologiska och statsvetenskapliga rön motbevisar alltså den politiskt korrekta uppfattningen att enkom vita diskriminerar. Evolutionen diskriminerar den andre. Och den gynnar dem man håller kär. Kärleken är ingen social konstruktion.
Bilden i artikeln är målad av George P Hatsatouries
Om skribenten: Järven
