Förmågan att mentalisera och samspela med andra människor är bland de viktigaste egenskaper som evolutionen utrustat oss med. Mentalisering är besläktad med empati och handlar om att kunna sätta sig in i och förstå hur man själv och framförallt andra människor tänker och känner i en given situation samt hur de kommer att agera utifrån detta. Denna egenskap är universell och har ett överlevnadsvärde. Detsamma gäller det sociala samspelet; chansen att överleva är större i grupp än om man är ensam.
Neurologer noterar att vi konstant, ofta omedvetet, är sysselsatta med att läsa av vår omgivning och tolka människors signaler och intentioner. Syftet är att ta reda på om vi har att göra med en vän eller fiende (Blakemore & Frith, 2003).
Förvisso har, åtminstone i västerländska samhällen, själva överlevnadsvärdet urholkats i takt med ökande välstånd och individualism. Men backar man något sekel i tiden ser man att individen har varit i behov av en social grupp, en flock, för att kunna överleva. Varje sådan grupp har (haft) sina särskilda koder och regler för det sociala samspelet. Således är detta samspel partikulärt-kulturspecifikt medan själva den evolutionspsykologiska och biologiska grunden för social interaktion, och behovet av att tillhöra en grupp, är universell.
Mentalisering utgår från det subjektiva självet – genom oss själva förstår vi andra. En väl utvecklad mentaliseringsförmåga innefattar emellertid också att man kan inta en mera objektiv hållning. Dvs att man förmår att ”gå utanför” sig själv och förstå att andra människor kan ha andra intentioner och agera på andra sätt än man själv skulle göra i samma situation.
Sistnämnda skiljer människan från djuren, inklusive övriga primater. Emellertid har apdjuren, i frågan om att subjektivt utgå från sig själv, samma neurologiska mentaliseringsfunktion som människan. Detta har bevisats med hjälp av de nya teknikerna som avbildar olika sorters aktivitet i hjärnan. Hjärnforskare konstaterar att s k spegelneuron aktiveras hos såväl människor som apor när de ser andra göra en handling som de själva har gjort och är bekanta med. Aktiveringen av detta neuron anses visa på ett fysiskt band individer emellan. (Spegelneuronet upptäcktes av italienaren Giacomo Rizzolatti och hans team i början av 1990-talet, vilket gjort honom till potentiell kandidat för Nobelpriset).
När det gäller människan skiljer forskare på implicit och explicit mentalisering. Den förra är knuten till det procedurella tysta, som att utifrån t ex ögonkontakt eller oskrivna beteenderegler kunna föreställa sig en annan persons tankar, känslor och avsikter. Explicit mentalisering har en mera konkret karaktär – om man ser någon med badbyxor längst ut på en trampolin, kan man med stor säkerhet sluta sig till att personen avser att hoppa i vattnet, och man kan sätta ord på det.
Beskrivna mentalisering rör sig på det kognitiva – exekutiva, intellektuella – planet och har en koppling till begreppet Theory of Mind, ToM. Begreppet år svåröversatt men Dahlgren (2007) menar kort och gott att det ”syftar på att människor har en sorts ’teori’ om andras tänkande”. Mentalisering och ToM är alltså varandras förutsättningar.
Till skillnad från kognitiv mentalisering är ”renodlad” empati eller ”empatisk mentalisering” framförallt knuten till känslor. Blakemore och Frith (2003) gör en distinktion mellan komplex, intentionell empati och grundläggande, instinktiv empati. Den senare är en automatisk, känslobaserad respons. En person med mycket stark sådan empati kan själv börja gråta om hon eller han ser någon annan göra det. Vederbörande kan också beröras på ett mera omedvetet plan.
Komplex, intentionell empati är annorlunda. Den inbegriper en kognitiv medvetenhet om den andres känslor men också om ens egna reaktioner (ibid). Om vi använder nyssnämnda situation skulle den hjälpande personen hämma sig själv, tänka till och göra ett mera genomtänkt val i sitt stöd för den lidande. Det kanske inte är lyckat att själv gråta om den lidande istället vill ha bekräftelse, stabilitet, stöd eller bara vara för sig själv.
Genuin empati torde även inbegripa att man kan glädjas över andras lycka och framgång. Hursomhelst känner många nog igen typen som lätt engageras i andras lidanden men har svårt att känna med den som lyckas, ja, somliga känner rentav motvilja.
Som nämnts innefattar en väl utvecklad mentaliseringsförmåga att man förmår vara objektiv. Man förstår att andra människor kan agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en motsvarande situation. Att utgå enbart från sig själv, och förutsätta att andra agerar likadant som man själv, är förvisso universellt. Men den inställningen bygger på en fördom, en ”egocentrisk” generalisering där omvärlden antas vara som man själv är.
Har de flesta förmågan att gå utanför sig själva och inse att andra har/kan ha andra känslor och tankar än man själv och därför kan antas agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en specifik situation? Eller är mentalisering, överlag, just en egocentrisk egenskap där "man känner andra genom sig själv" som talesättet säger.
Det är inte svårt att finna exempel det senare. Politikers och politiska partiers program är grundade på en liknande premiss: "bara vi får makten så kommer allt att bli bra". Tiotusentals giftermål spricker varje år därför att parterna inte förstår varandra. Gräl, gruff, konflikter och krig inleds ofta på den grundvalen där parterna inte förstår varför den andre inte förstår att man vill ha det på ett annat sätt.
Utvecklingen av hjärnan har gått inifrån och ut. Inifrån urgamla strukturer såsom amygdala till mindre känsloorienterade strukturer såsom prefrontala cortex (Johnson 2008, kapitel 9). Dessa har utvecklats samtidigt för båda könen. Men samspelet med miljön och könens olika fysik, som främst kan härledas till skillnader i testosteronhalterna, har stimulerat hjärnorna annorlunda (Dahlström, 2007).
Det är numera klarlagt att biologiska och neurologiska könsskillnader råder: kvinnor är i allmänhet mer empatiska än män när det gäller samarbetsvilja, omvårdnad och omhändertagande, de är mera känsloinriktade och avsevärt mindre fysiskt aggressiva och våldsamma än män – en allmän slutsats är att kvinnor har en mera utvecklad mentaliseringsförmåga (Reed & Warner-Rogers 2008).
En allmängiltig evolutionär förklaring till detta anger att hankönet/mannen, om än omedvetet, strävat efter att sprida sina gener. Med i första hand fysisk styrka som erbjudit skydd och trygghet för kvinnan och hennes avkomma har mannen imponerat på det motsatta könet och på så sätt kunnat föra vidare sina, i förhållande till andra män, starkare gener. Vidare har mannen i huvudsak varit jägaren medan kvinnan varit omvårdaren av barnen (Wilson 1975; Alcock 2003). Att jaga är en oerhört målinriktad verksamhet där kognitiva funktioner överordnas känslor. Parallellt med detta har kvinnans känslomässiga band till barnen stärkts, en process som startar redan vid befruktningen. Miljontals år av dylika beteendemönster har naturligtvis satt sina spår i våra hjärnor och bl a påverkat förmågan att mentalisera.
Professor Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan från 2007 visar att generella och mer eller mindre tydliga könsskillnader präglar många beteenden. I studier från Tyskland hösten 2006 fick försökspersoner se filmsekvenser där ”en angripare, efter att ha slagit ner ett offer, själv fick ordentligt med stryk av ingripande personer”. Hos männen reagerade hjärnans empatiska områden endast då offret angreps, men inte när angriparen fick stryk. Hos kvinnorna aktiverades däremot empatiska områden vid båda situationerna (Dahlström 2007; vid en föreläsning som undertecknad bevistade hösten 2007 tog Dahlström upp, att vid sorg aktiveras hos kvinnan ett empatiskt område tre gånger så stort som hos mannen).
Detta är intressant att jämföra med de många kvinnor som skriver beundrarbrev och inleder förhållanden med den värsta sortens brottslingar som uppmärksammats i media. Rönen torde även kunna initiera fruktbara diskussioner på flera områden. De senaste 40 åren har kvinnorna kraftigt ökat sitt antal i maktens sfärer, i den process som kallas jämställdhet. Vad blir konsekvensen av könsskillnaderna i förhållande till rättvisa, pragmatism, synen på brott och straff, migrationspolitiken, pedagogiken, mm? Finns ett samband mellan antalet kvinnor och de förändringar som skett inom respektive områden?
Den feministiska förklaringsmodell som i många avseenden präglar det svenska samhället tar föga hänsyn till biologiska fakta och skillnader mellan könen. Män och kvinnor antas vara likadana och jämlikhetspolitiken bygger på den grunden. Samtidigt erkänner de styrande – politikerna, etablissemanget, flertalet humanvetenskaper – implicit att skillnader finns. Strävan att få in lika många kvinnor som män på diverse positioner kan logiskt sett inte ha någon annan grund än den biologiska: att det är så viktigt med jämn könsfördelning bygger på antagandet att könen är olika, att vi känner, tänker och tolkar världen på olika sätt.
Givna redogörelse ger en vink om att man kan skilja på manlig respektive kvinnlig mentalisering, inte minst med hjälp av de etablerade synsätten kring instinktiv empati och komplex, intentionell empati samt implicit och explicit mentalisering. Generellt sett tycks kvinnor ha mer av den instinktiva, känslobaserade empatin och implicita mentaliseringen, och män mer av komplex empati och explicit mentalisering. Detta i sin tur får konsekvenser för samhällets utformning och är värt en rejäl diskussion.
Fullständiga referenser till angivna källor återfinns i paperet Grundläggande social funktion: Mentalisering och empati. Det skrevs vårterminen 2009 då skribenten läste en kurs vid Göteborgs universitet: Neuropsykologi med inriktning mot utvecklingsrelaterade funktionshinder, teoretisk del, 15 p.
Om skribenten: Järven
