Att skriva på Motpol är en tämligen givande verksamhet. Men detta är mitt sista inlägg här. Jag slutar på grund av tidsbrist och mina minnen som Motpolsskribent är ljusa. Dessutom har jag för mig att Motpol i år tioårsjubilerar så härmed kombinerade skribentminnen och hyllning av jubilaren, Motpol.
Det är lite svårt att hitta info om när Motpol grundades. Men var det inte 2006? I så fall firar Motpol i år tio år som radikalkonservativ tankesmedja. Härmed några informella anteckningar kring fenomenet. Det blir en del allmänna reflektioner, en del memoarer och möjligen lite mer.
Motpol grundades således 2006. De historiska detaljerna kring detta får andra, mer insatta skribenter skildra. Själv gick jag med i detta (som det var då) bloggnätverk 2011. Jag hade då läst denna sajt ett tag, jag hade fascinerats av Solgurus, Fas, Wodinaz och Oskoreis annorlunda grepp på saker och ting. Det var annorlunda men ända på något vis bekant, bekant för min privata syn på hur man borde kunna konceptualisera verkligheten i dagens Sverige; en högerblogg som varken var NS eller SD men något annorlunda tredje, en ny position som plöjde den mark som PK-ismen lagt för fäfot.
Kulturmarxismens PK-ism hade i början av 2000-talet ödelagt Sveriges kulturliv. Attityder såsom konservatism, tradition och en rimlig förankring i flydda tiders synsätt och kultur var tabubelagda i mainstream media. Men Motpol gick här i bräschen för traditionella idéer som ännu var fruktbara, trots sin förmenta extremism. Här gavs radikalkonservativa perspektiv på historia och kultur, här granskades officiellt ”tabubelagda” skrifter från Europas 1900-tal, här gavs en identitär syn på saker och ting – inte fullt nationalistisk men ”åt det hållet,” en svensk applicering av den franska Nouvelle Droites nydanade konceptualisering av ”högerprojektet” som en identitär företeelse, som sökande sin identitet i ens hembygd och i Europa, bortom ren nationalstats-orienterad nationalism.
Personligen anser jag att nationalstaten än har relevans. ”Medveten individ – kärnfamilj – nationalstat”, så ser min sociala idealmodell ut. Men detta är ett sidospår. Så nog om det och åter till Nya Högern, som Motpol är en yttring av. För att ge lite perspektiv på särarten i det hela kan nämnas att det i Frankrike under trycket av 1960-talets Nya Vänster kom en begynnande motoffensiv från höger – La Nouvelle Droite, med namn som Alain de Benoist, Philippe Vardon och Guillaume Faye. Denna Nya Höger satsade inte på realpolitik. Det var istället frågan om metapolitik — om debatt, bloggande och bokutgivning. Om flyttande av fokus och lyftande av frågor. Om att vrida samhällsklimatet bort från den nihilism som kallas kulturmarxism.
Detta ser jag som det avgörande på ett rent polemiskt plan, som prio ett i kulturkampen. Dvs man driver såklart sina egna frågor, man gestaltar positivt, men i en sats, ”vad bör göras” – jo, bekämpa kulturmarxismen.
Kulturmarxismen är för sin del en 100% negativ kraft. Den är emot det som gjort västerlandet stort, den är emot eviga värden, den är emot tro, plikt, ära, mod, uppoffring, storsinthet och ansvar. Om i så fall Nya Högern och Motpol på metapolitisk väg kan ändra debattklimatet bort från denna negativism och tillbaka till ett läge av vitt självförtroende, storhet, ära, viljestyrka och sanningslidelse, då är mycket vunnet.
– – –
Jag har själv bloggat här på Motpol ett antal år. Jag har, vad det beträffar, inte ”gått med” här genom att fylla i något formulär. Med i kretsen blev man genom att skriva gästinlägg och sedan gå vidare, som att visa sig duglig att komponera inlägg med mer än tre sammanhängande rader och med traditionalistisk/högerradikal vinkel.
Detta Motpolsbloggande har varit lärorikt på alla sätt. Jag har personligen genom bloggen fått upp ögonen för skribenter som Julius Evola och René Guénon. Dessa herrar har gett mig begrepp med vilka jag kunnat utveckla den traditionalistiska världsbild jag redan hade innan jag gick med här.
Jag har bloggat om diverse här på Motpol. Ett urval länkar ges under ”vidare läsning” nedan. Förutom om det som länkas har jag skrivit om Alexander Dugin, Heidenstam, Jünger och Philip K. Dick, jag har bloggat om Sverige och nationalism, om Nydahls ”Identitärt”, om värnpliktens psykomoraliska roll och Oswald Spengler. Jag har skrivit om ”frekvenskriget i svensk litteratur”, om globalism och Bertil Malmberg, jag har skrivit om Majakovskij, Swedenborg och Peter Dahl, om Ingmar Bergman och Sri Dharma Pravartaka. För att nu nämna något. Jag tror mig därmed inte ha utvecklat sajten i någon avgörande mån. Men möjligen, i någon mån, kanske mina texter gett läsaren en och annan ny aspekt på kultur, politik och historia inom ramen för den traditionalism som sajten redan stakat ut.
– – –
Motpol firar 10 år, här belyser jag det. Och jag ser på min egen roll i detta. Och ett belysande begrepp i sammanhanget är ”den personliga reconquistan”. Det var den ovannämnde Philippe Vardon som skapade detta koncept. På Motpol behandlades det när jag 2014 recenserade Nydahls ”Identitärt”, då jag skrev:
”I Nydahls bok talas om nyhögerbegreppet ”reconquista”. Det handlar om återerövringen, allt med förebild i Spaniens återerövrande från morerna under medeltiden. Nydahl är kritisk till denna krigsretorik. Men i boken återges även en intressant aspekt av det hela. En av identitarismens grand old men, Philippe Vardon, menar att denna traditionalistiska återerövring av Europa måste börja i den personliga reconquistan, i att ta tillbaks sig själv. Allting börjar med att man måste ta tillbaka makten över sitt liv. Så har jag upplevt det själv och Vardons terminologi sätter ord på min upplevelse. – Detta är det tankefrö som såtts i mig av denna bok: identitarism, hur man än tolkar den, börjar i att man personligen omdefinierar sin verklighet. Utifrån dagspolitikens tryck börjar man ifrågasätta hur verkligheten beskrivs och vad som är ens egen roll i den. I en samtid koloniserad av mångkulturalism måste man ta ställning till detta: till identitet. Och i förlängningen måste man förhålla sig till andra som gjort samma rannsakning. – Man måste som tänkande europé av idag erkänna existensen av den pågående reconquistan.”
Detta skrev jag alltså 2014. Och detta ser jag som centralt i dessa sammanhang. PK-ismen besegras inte genom ”strukturer, tidsandan” osv. Dessa kan spela roll men i sista instans besegras PK-ismen av ”we, the living”. Den besegras av reflekterade, medvetna individer – folk som begått sin personliga reconquista. Personer som vet att de vet. Personer med vilja och tanke integrerade, personer som slutat vara mediadrogade zombies som följer strömmen. Personer som Motpolsbloggare och Motpolskommentatorer.
– – –
Det var allt jag hade att säga idag. Och över huvud taget här på Motpol. Detta är, som antytt, mitt sista inlägg som Motpolsbloggare. Skälet är inte ideologi; ånej, jag är fortfarande anti-PK, pro-Sverige, pro-tradition och allt det där. Skälet till att jag slutar är tidsbrist.
Jag passar här på att tacka Daniel Friberg som skapat denna tankesmedja, jag tackar mina medskribenter för inspirerande inlägg och jag tackar läsarna för nödvändig feedback. Ska man nämna något särskilt som gjort intryck genom åren så är det Oskorei som kan skriva kortfattat och läsvänligt men ändå rimligt avancerat. Det är en svår konst.
Nu drar jag vidare mot andra verksamheter, som att skriva i Nya Tider och blogga på Svenssongalaxen.
Jag slutar på Motpol men sajten lever ju vidare. Med eller utan mig postas det frekvent och återväxten av skribenter tycks vara god. Man bör i alla fall kunna utbrista i ett ”grattis Motpol på 10-årsdagen, fortsätt tänja gränser, lyfta frågor och flytta fokus bort från kulturmarxism och för en normalisering av Sveriges kulturklimat; bort från nihilism och materialism och för en traditionsbaserad, Sverigevänlig attityd”.
Vidare läsning
Om skribenten: Lennart Svensson
