Det har blivit dags för ännu en filmklassiker. Nu gäller det en tämligen ny film, en Hamlet-filmatisering från 2009. (Texten har tidigare publicerats i Nationell Idag 26/2014. Enligt juridisk expertis har jag rätt att förfoga över mina texter såsom deras kreative upphovsman; därför kan jag göra dylika återpubliceringar. )
William Shakespeare levde under tidigt 1600-tal. Han skrev klassiska teaterpjäser. Verken är idag bortåt 400 år gamla men de är ständigt aktuella. Hur ska man då, som intresserad filmtittare, förhålla sig till det? Finns det filmer av dessa pjäser, relativt nygjorda, som duger att se? Ja, det finns en film i sammanhanget som jag vill lyfta fram: Hamlet från 2009 med David Tennant i huvudrollen. Detta är ett nygammalt paradnummer: texten är rakt ur Shakespeares huvud, det handlar om ett kungahov och det handlar om makt och ande, hopp och förtvivlan, men det känns aktuellt. Det har tidlös prägel.
Regissören Gregory Doran har i denna sin Hamletversion gått varligt fram. Han har lagt till lite moderna inslag men inte så det stör. Först och främst: detta kan kallas ”TV-film”, den har bland annat visats i svensk TV (2011) och den har inte gått på bio, men det är ingen lågbudgetfilm. Man har inte ställt upp kameran i en teatersalong och bara kört. Nej, det är scener filmade i utvalda miljöer, en del under bar himmel, en del i studio, samt en del i vad som liknar en öde fabrik. Scenografin är vagt modern men osökt. Återigen: tidlös.
– – –
I denna Hamlet från 2009 är rollbesättningen oklanderlig. David Tennant, känd från TV-serien Doctor Who, är en perfekt Hamlet. Hamlet är en prins, han måste vara ung, och Tennant ser ung ut, en figur i gränslandet mellan ungdom och mandom. Dessutom är Hamlet i gränslandet mellan galenskap och mental hälsa. Pjäsens upplägg är att Hamlets far, kung av Danmark, just har dött. Hans änka har gift om sig med faderns bror Claudius. Men på ockult väg (via faderns ande som spökar) får Hamlet veta att Claudius mördat sin bror för att nå tronen.
För att överleva i denna riskabla miljö, och kunna avslöja mördaren, börjar Hamlet spela galen. Under resans gång kan man alltså fråga sig om han bara spelar eller är galen på riktigt. Det hela spelar i en sådan gråzon. Men min tolkning är att Hamlet bara spelar galen; det är rationellt handlande i ett sådant medeltida hov, ett där mord hör till ordningen för dagen. För att inte riskera att även han, prins Hamlet, mördas så spelar han galen och harmlös = ej ett hot för kung Claudius. Detta blir också en täckmantel för att ta reda på mer om det föregivna mordet och för att planera en hämnd.
Man kan säga: en svag, verklighetsfrämmande kritiker ser en svag Hamlet, på väg att bli galen. En viljedriven, luttrad kritiker däremot ser Hamlets galenskap som enbart spelad. Ty ”en vis man kan spela galen men en galning kan inte spela vis” som en gammal visdom lyder.
Min tolkning är att Hamlet agerar rationellt inom ramen för operationen ”hämnas fadern”.
– – –
Detta baseras främst på Gregory Dorans 2009-Hamlet. Det har gjorts försök att filma Hamlet förr. Till exempel gjorde sir Laurence Olivier det 1948. Det var sin tids ”klassiska Hamlet-film”. Den fick en Oscar som bästa film det året, den första brittiska film att få denna ära. Och bilden som illustrerar detta inlägg är från just denna version. För protokollets skull kan nämnas att det finns en rysk filmversion gjord 1964, regi Grigori Kozintsev, svartvit liksom Oliviers, kanske något för motpolare som ogillar färg och marginell förekomst av moderniteter — som i Dogans version, den som detta inlägg förvisso fokuserar på.
Vad många annars inte vet är att grundberättelsen i Hamlet kommer från en dansk, fornnordisk kungasaga. I Gesta Danorum (= ”danskarnas bedrifter”) från 1200-talet återgav Saxo Grammaticus sägner och legender, och en del historiskt, från Danmarks förflutna, från en diffus begynnelse fram till Knut VI:s tronbestigning 1187. Verket består av sexton böcker och i en av de tidigare böckerna berättas om Amlode, son till den jylländske kungen Hardvendel. Brodern Fenge blev avundsjuk på kungen och mördade denne. Amlode beslöt sig då för att spela vansinnig för att rädda sitt liv. Han sändes iväg till England för att i lönndom dödas, men väl där lyckades Amlode undkomma anslaget mot sitt liv. Han värvade en krigshär och kunde med den återvända till Danmark för att få hämnd. Därmed blev han kung av Jylland och som sådan upplevde han många äventyr.
– – –
Så gick det alltså i Saxos version. I Shakespeares pjäs slutar det lite annorlunda. Den är som bekant en tragedi. Men förlagan åsido så är och förblir Shakespeares pjäs en klassiker. Han har tagit en redan fascinerande legend och lagt till av sitt eget. Som sagt föredrar jag TV-filmen med David Tennant från 2009 men egentligen är alla Hamlet-föreställningar sevärda, i en eller annan aspekt. Men välj en någorlunda traditionell, som den ryska från 1964 eller Oliviers från 1948. Resten (som Lars Noréns från härom året) är hotande nära nihilism, fulhetsdyrkan och medvetet dåligt spel för att ”det inte ska bli för bra”. Punk-Hamlet = undvik.
Men den engelska 2009-versionen är gediget gjord. Den går inte till överdrift, har inte påklistrat moderna inslag i varje scen; det finns ingen hip-hop, inget pidginspråk eller andra sådana vansinnigheter som idag är norm på svenska scener. Överlag är Gregory Dorans Hamlet klassisk teaterkonst inom den engelska Shakespeareskolan. Vi ser kompetent folk ta sig an en odödlig pjäs med liv och lust och respekt.
Generellt kan sägas att Hamlet är tacksam att jobba med, för både regissör och skådespelare. Det dyker hela tiden upp nya aspekter, texten är mångfacetterad och intrigtrådarna känns angelägna, även om de handlar om ett ”teater-Danmark” i en vagt medeltida ram. Hamlet behöver egentligen inte moderniseras (och Dorans Hamlet har tyvärr sina moderna inslag), den är redan modern. Det religiösa grubblet, hos både Claudius och Hamlet, torde till exempel appellera på moderna tvivlare. Hamlet ger åskådaren sitt lystmäte av Shakespeare och det han står för, hans förmåga att ge psykologiskt trovärdiga porträtt inom en dramatisk ram.
– – –
Jag borde kanske skissa hela handlingen i denna 400 år gamla pjäs. Att i så fall ge ”spoilervarning” behövs nog inte. Tvärtom, att känna till intrigens alla vändningar innan man ser Hamlet kan vara en fördel. Men för all del: ni som inte vill ha handlingen avslöjad, sluta läs nu. – Pjäsen utspelas på slottet i Elsinore (= Helsingör) i Danmark. Prins Hamlet, son till den avlidne kungen, får snart höra av en vålnad att den nuvarande kungen, Claudius, har mördat fadern. Hamlet beslutar sig för att kontrollera om vålnaden talat sanning. Bland annat sätter Hamlet upp en teaterpjäs där mordet försåtligt rekonstrueras. Kungen blir rasande och Hamlet tolkar detta som ett erkännande. Claudius har mördat fadern och Hamlet beslutar sig för att hämnas.
Claudius förstår att Hamlet planerar en hämnd. Han sänder sin styvson till England för att där mördas. Men på vägen anfalls skeppet av pirater och Hamlet kan återvända. Parallellt med detta är Hamlet i klammeri med Laertes, vars fader Hamlet dödat när denne tjuvlyssnat på honom och hans moder. Laertes syster Ofelia, som Hamlet är förlovad med, har även blivit galen och dränkt sig tack vare Hamlets obalanserade uppträdande mot henne. Laertes vill nu hämnas den tragedi som Hamlet orsakat honom.
– – –
Claudius, som fortfarande vill döda Hamlet, lurar denne till en fäktningsmatch där Laertes ska använda ett förgiftat svärd. Därtill finns en bägare med förgiftat vin åt Hamlet. Hamlet såras av svärdet men lyckas ändå, tack vare en duellmässig teknikalitet, byta vapen med Laertes och döda honom. Drottningen, som inte känner till planen att döda Hamlet, dricker ur bägaren med förgiftat vin och dör. Innan Laertes dör avslöjar han komplotten för Hamlet, som i vrede även hugger kung Claudius med det förgiftade svärdet och tvingar honom att dricka av det förgiftade vinet.
Med andra ord: alla dör. Så slutar ”The Tragedy of Hamlet”.
Det finns fler pjäser av Shakespeare som är sevärda. Och även om de inte alla finns som film eller teateruppsättning kan man ju alltid läsa manuskriptet. Alla Shakespeares pjäser finns utgivna i svensk översättning, som ”böcker”. Eftersom allt bara består av repliker och scenanvisningar är det hela ganska lättläst. Det finns ingen störande romanjargong. Allt är handling, gestaltat i replikerna. Till mina favoritpjäser av Shakespeare hör i så fall Romeo och Julia. Denna romantiska tragedi kan tyckas vara en parodi på sig själv. Och det må vara att språket och attityderna är gammaldags. Ingen pratar så här om kärlek längre.
– – –
Romeo och Julia: pjäsen har nerv och liv. Och även de otroliga bitarna, som på slutet, drar läsaren med sig. Mer handfasta tragedier är sådana som Richard III och Macbeth. De har ännu sin publik men för mig blir det kanske lite väl mycket intriger och våld i dem. En mer heroisk tragedi är Henrik V. Å andra sidan var han en kung som ockuperade Frankrike och där hade han inget att göra. Som tur var kom Jeanne d’Arc och slängde ut engelsmännen efter Henrik V:s tid. Kenneth Branagh filmatiserade Henrik V (originaltitel: Henry V) med sig själv i huvudrollen. Det skedde 1989. Resultatet blev inget märkligt i sig, men värt att notera för filmfantasten som vill se nyare Shakespearefilm. Branagh regisserade även en version av Hamlet 1996 med sig själv i huvudrollen.
En ännu engagerande, tragisk men upplyftande pjäs är Julius Caesar. Shakespeare har läst källorna (som Plutarchos) och gjort en autentisk, men även förtätat dramatisk pjäs som visar Caesars upphöjelse till diktator och Brutus och andras sammansvärjning mot det hela. Brutus är sympatisk med sitt republikanska patos men han får inte folk med sig sedan han dödat Caesar, folkstämningen vänder. Detta är väl skildrat i pjäsen.
– – –
Shakespeare har även skrivit komedier. Här kan man nämna En midsommarnattsdröm, med sin parallellhandling mellan människors och alvers världar. Drömlik stämning råder, kan man säga. Vad gäller andra komedier så finns till exempel Much Ado About Nothing (sv. Mycket väsen för ingenting), en romantisk bagatell som Kenneth Branagh filmatiserade 1993. Den är välgjord och möjligen sevärd, om man gillar old school romantiska komedier. Kanske har dagens publik svårt för att direkt skratta åt en sådan pjäs som Stormen, som även den klassas som komedi. Men det är i vart fall ingen tragedi. Ingen dör ju. Men pjäsen som sådan är intrikat. Det var Shakespeares sista pjäs. Och den är rätt egensinnig så jag tänker ägna resten av denna artikel åt att skildra den.
Stormen börjar med ett skeppsbrott, själva stormen = The Tempest, som originaltiteln är. Besättningen kommer iland på en ö styrd av den gåtfulle trollkarlen Prospero. Denne har sin dotter Miranda som sällskap. Plus tjänaren Caliban, ett gåtfullt monstrum. Dessutom finns där luftanden Ariel.
– – –
Den av olyckan spridda skeppsbesättningen möter successivt öns innevånare. Diverse möjligen komiska uppträden sker och allt slutar lyckligt. Bevingade ord i denna pjäs är sådant som ”danger makes for strange bedfellows”, ”a great general in dreamland”, ”my tricksy spirit” och ”we are such stuff as dreams are made of”.
En tolkning av Stormen är att Prospero är Shakespeare själv, den geniale magikern som i scen 2 sitter i sin kammare på ön och pratar avspänt med sitt livsverk, förkroppsligat av dottern Miranda. Anden Ariel är i så fall fantasin. Stormen är som antytt en sen pjäs och Shakespeare ska ha känt att diktarförmågan var på upphällningen: ”Nu är det med min trolldom slut” säger Prospero på slutet. Han lägger ner sin stav och mantel och släpper greppet om dramats gestalter, som ju är ”such stuff that dreams are made of”.
Det kan man kalla ett elegant sätt att kröna ett livsverk.
Om skribenten: Lennart Svensson
