Vi lever i en brytningstid. Höger och vänster är fortfarande relevanta kategorier, men på sikt kanske nya etiketter gör sig gällande. Något annorlunda kan vara på väg att växa fram inom de politiska idéernas värld. I så fall, vad? Alexander Dugins The Fourth Political Theory ger inget definitivt svar. Men den är en intressant diskussion om vad som varit och vad som kanske är att vänta inom den politiska idévärlden.
När man får en bok i sin hand skriven av en ryss med intresse för geopolitik, ledare för den Euroasiatiska rörelsen och verksam som rådgivare åt Rysslands president – då drar man som svensk nationalist åt sig öronen litegrann. För vad är det vi här i Sverige försvarat oss mot de senaste 100 åren? Jo, ryska geopolitiska framstötar. Det må vara att den västvärld Sverige tillhör just nu uppvisar tecken på nedgång och förfall, på materialism och ateism medan Ryssland håller fanan aningen högre inom den moraliska sfären. Det finns ändå, anser jag, vissa skäl att vara skeptisk mot rysk geopolitiskt imperiebyggande, rent generellt.
Men med det sagt: det är ju inte så att Ryssland hotar oss idag, vilket MSM hävdar.
Sina geopolitiska idéer diskuterar Dugin i andra böcker. Den studie jag här ska granska, The Fourth Political Theory (Arktos 2012), har sina intressanta påståenden och angreppsvinklar. Möjligen sympatiskt är att Dugin själv säger att någon fullt utbildad ”fjärde politisk teori” inte existerar. Han skissar konturerna för den och inbjuder oss andra att bidra till att definiera framtidens ideologi. Det kan bli lite vagt men vagheten kan också vara en styrka, sett som mångtydighet, som erkännandet av att verkligheten är komplex och inte låter sig sammanfattas i en enda idé eller ens ett enda system.
– – –
Den utgångspunkt Dugin väljer för sin tankegång är att följande ideologier är passé: liberalism, fascism och kommunism. Den skarpögde läsaren ser att de uppräknade företeelserna är tre till antalet – så om dessa tre tillhör det förflutna, vad kommer då sedan? Jo, den fjärde politiska ideologin, titelns Fourth Political Theory.
Jag återkommer strax till denna fjärde idé per se. Vad gäller Dugins kritik av de tre andra ideologierna så kan man notera hans kategoriska avståndstagande från liberalismen. Han skräder inte orden utan utmålar den som ett absolut ont: ”Liberalism is an absolute evil; not only in its factual embodiment, but also in its fundamental theoretical presuppositions.” (s 155). Nåväl, man kanske kan förstå att Dugin anser det om dagens extremliberalism, ”betongliberalismen”. Men om man som västerlänning ser tillbaka på 1800-talet så var den tidens liberalism ibland besläktad med konservatismen.
Dåtidens liberalism var inte väsensskild från konservatismen, den var varken samhälls- eller människofientlig. Q.v. tysken Theodor Mommsen och engelsmannen William Gladstone, ärevördiga gestalter inom 1800-talets liberalism. Och i Sverige hade vi en sådan som Erik Gustaf Geijer (historiker och poet, 1783-1847). Att Geijer vid ett visst tillfälle övergick från konservatismen till liberalismen betydde ju inte att han som i ett trollslag blev en traditionsfientlig nihilist-materialist, en som ville att marknaden skulle styra allt. Tvärtom, han var fortfarande en samhällets stöttepelare som vurmade för flydda tider. Han ville bara betona borgerlighetens rätt att få delta i samhället och utmana idén om att en elit i form av kung och adel skulle styra allt. Dåtidens liberalism stod för sådant som en skriven konstitution (som den som Sverige fått 1809) och lagar om tryckfrihet och yttrandefrihet. Att som 1800-talsliberalerna ville, detta att låta marknadskrafterna få verka utan alltför fördyrande tullmurar och regleringar, det var inte lika med att slänga hela det traditionella samhället överbord som Dugin tycks mena.
Men Dugin berör inte 1800-talsliberalismen i sin bok. Han fokuserar på dagens extrema, materialistiska liberalism. Och i så fall har han nog rätt: dagens liberalism är ensidigt materialistisk och traditionsfientlig. Den har nått vägs ände och behöver omdanas.
– – –
Om vi går bortom liberalismen, vad ska morgondagens ideologi ha som bas? Som Dugin visar hade nationalismen för sin del nationen (= ett visst folk) som bas, kommunismen hade arbetarklassen och liberalismen hade individen. Dugin föreslår här tillvaron (tyska Dasein) som bas för den fjärde politiska ideologin. Ska man vara petnoga betyder Dasein egentligen inte ”tillvaro” i allmänhet utan snarare att människan är en tillvaro: hon lever där, i varat, i verkligheten. Hon kan inte tänka sig ur det, hon är begränsad av att vara ett existerande väsen – ett väsen som ”lever i varat” utan att vara varken ängel eller demon. Man kan säga: genom att erkänna sina begränsningar som en varelse i vardagsverkligheten kan människan på sikt nå sann frihet – genom att förankra sitt högre Jag, sitt metafysiska Själv i den högre, obetingade verkligheten = i kausalsfären = idévärlden. Den moderna liberalismen däremot tror sig ju stå över denna ontologiska verklighet. Liberal-individualismen anses av dess anhängare vara en objektiv lära: varje människa är en fri, obunden, atomär individ som magiskt uppnår frihet genom att konsumera. Och det, kan man tycka, är en parodi på frihet. Det gränsar ju till slaveri – slaveri i form av bundenhet till materien och identifiering med ens fysiska kropp.
Dugin är något på spåren i denna idé om Dasein. Ett alternativ behövs i alla fall till liberalismen, som anser att dess ”rationella individ” är överordnad all verklighet. En ny, filosofiskt förankrad dimension behövs i politiken och Dugin tycks ha förstått det. – Konceptualiserandet av Dasein, som myntades som begrepp av filosofen Martin Heidegger (1889-1976), signalerar att man måste se till verklighetens ideella, icke-materiella sidor. Man kan inte längre ha en konsumerande, isolerad individ som politikens rättesnöre, så där som modern liberalism alltså har. Och man kan så klart inte, som dagens av ”Politisk Korrekthet” besatta regim, ha mytologiskt upphöjda, ”drabbade” minoriteter som politikens bas: invandrare, HBT-folk och vissa utsatta kvinnor. Man kan inte ha offermentalitet som utgångspunkt för en ideologi.
Om sedan ”Dasein” verkligen är nyckeln till framtidens politik, det kan diskuteras. Man frågar sig bland annat: var är den nyssnämnda nationalismen? Enskilda folk förtrycks idag av EU:s och andra instansers imperialism. Men Dugin själv är inte nationalist. Så ryss han är förespråkar han ingen storrysk nationalism. Nu gäller det istället ett mer federalistiskt euro-asiatiskt storrike. Och det kan inte byggas på nationalistisk grund. Bra, då slipper vi en repris på både Tsarryssland och Sovjetrysslands riken, där ryssar hade företrädesrätt.
– – –
Samtidigt kan man tycka att nationalism i någon form inte går att helt utplåna från den politiska kartan. Naturligtvis är gammeldags nationalism inte framtidens lösen, men nationalism i form av samnationalism (att erkänna alla folks rätt att existera inom sina ursprungsområden) jämte idéer om ekologism samt medborgerlig frihet – där torde framtidens ideologi ha sitt kraftfält. Man skulle även kunna betona familjens roll som politisk grundkategori istället för klass eller individ. – En värld av folkligt styrda regioner, i harmoni med naturen och med respekt för traditioner, regioner som existerar i samförstånd: det kunde i så fall vara mitt bidrag till ”den fjärde politiska ideologin”. Och det är inom ramen för aktuell bok för Dugin har med dess själva upplägg inbjudit till en sådan diskussion. Han säger i inledningen: ”This is not dogma, nor a complete system, nor a finished project. This is an invitation to political creativity, a statement of intuitions and conjectures, an analysis of new conditions, and an attempt to reconsider the past.”
Dugins bok i övrigt är både bred och djup. Han kritiserar bland annat amerikanen Francis Fukuyama som ansåg att historien nått sitt slut på 1990-talet när både kommunism och (tidigare, på 80-talet) fascism upphört att vara realpolitiska alternativ. Nu kommer liberal demokrati att råda i evighet ansåg Fukuyama. Dugin tycks häremot mena att vi ännu kan skriva historia, att vi kan ännu skapa något som politiska aktörer.
Dugin avvisar blankt idén om liberalism som politisk ledkultur. Och han protesterar mot iden om ”Guds död” som annars tas för given av dagens intelligentia. Teologi sägs vara en viktig del av del fjärde politiska ideologin. Framtiden blir andlig, morgondagen blir spelplats för den autentiska människan (Heidegger) och den differentierade människan (Evola).
– – –
”Mer andlighet, mindre materialism” – så kan man kanske sammanfatta Dugins credo. Han uttrycker det förstås inte så simpelt. Han argumenterar trovärdigt för att alla ”de tre gamla idéerna” (liberalism, fascism och kommunism) var konstruerade av folk som, på ett eller annat sätt, leddes av filosofen Nietzsches diktum ”Gud är död”. Begrepp som ”helig”, ”förtrollning”, ”mening” och så vidare kastades på sophögen tillsammans med tradition, hierarkier och familjevärderingar. Dugin prickar rätt när han karakteriserar 1800-talets så kallade moderna genombrott så här: ”[M]an came to replace God, philosophy and science replaced religion, and the rational, forceful, and technological constructs took the place of revelation.”
Med de sista menar han att det som för gårdagens människor var ”gudomliga uppenbarelser” (= revelations), åsyner av det heliga i vardagen, ersattes av vår dyrkan av teknik. Den trans som vi via reklam och media väntas falla i inför en ny bilmodell, ett flygplan, en partikelaccelerator osv: det är samma känslor i svang här som när inom religiösa sammanhang Gud uppenbaras. Skillnaden är bara den att dessa tekniska uppenbarelser inte kan ge oss frälsning. Eller kan de? Visst är anblicken av ett flygplan på himlen fascinerande, liksom en nyrenoverad veteranbil, säg en Chevrolet 1957, som kör gatan fram spelande Sha-Na-Na på stereon. Man kan känna gripenhet inför sådant. Men samtidigt får man erkänna att en ny tid nu stundar, en mindre materiell och mer andlig tid. Och då kommer våra uppenbarelser också att bli av mer andligt och mindre materiellt slag. Och vetenskapen kommer för sin del att återfå sin esoteriska sida. Idag däremot dyrkas vetenskapen som sådan. Men bara för att en man klär sig i vit rock och ställer sig i ett labb blir inte det han säger och påstår automatiskt sanning. Han kan som vetenskapare ha bevis för sina teser men detta bevis bygger ofta blott på en experimentell reducering av verkligheten. Det måste man ha klart för sig. En sann vetenskap, en sådan som Dugin tycks se fram emot, ser verkligheten som helhetsfenomen, inte reducerad i experimentellt lättbearbetade fragment som idag.
– – –
Man kan hålla med Dugin i stora drag. Man kan säga: tiden är förbi för nihilister och materialister, för endimensionella konsumister och ateister. Traditionella drag, antika attityder och glömda men ännu bärkraftiga idéer om verkligheten som helhetsfenomen kommer att medverka i den fjärde politiska ideologins projekt – ett projekt som på det mänskliga planet kommer yttra sig i idéer om värdighet och gripenhet, heder och ära, självbehärskning och fromhet.
Ser projektet ut så kan man möjligen bejaka det.
Om skribenten: Lennart Svensson
