Klas Östergrens roman ”Gentlemen” ska bli film. Den har premiär i oktober. Härmed något om den roman som det hela baseras på. Plus litegrann i övrigt om Östergrens författarskap.
Det rör sig en del kring Klas Östergren (1955-) idag. Romanerna ”Gentlemen” och uppföljaren ”Gangsters” ska bli film och TV-serie. Och i december väljs Östergren in i Svenska Akademin på stol nr 11. Han efterträder därmed konstprofessorn Ulf Linde.
Först och främst vill jag gratulera Östergren till Akademiutnämningen. Han är en välrenommerad författare av, främst, romaner. I klassen manlig romanförfattare hade man förstås kunnat tänka sig namn som Erik Andersson (översättare av Joyce och Tolkien förutom att han skrivit romaner). Eller Stig Larsson (kontroversiell, men allt annat lika en seriöst arbetande författare). Men Akademin väljer vem de vill och nu valde de Östergren.
Romaner
Östergren skriver romaner. ”Roman-romaner”, ”vanliga” romaner. Dvs inte genreromaner såsom deckare, sci-fi eller historiska romaner. Han är med andra ord en sedesskildrare, en iakttagare av den livsstil som dagens människor tenderar ha. Han stiliserar sig och sin generation och de upplevda problem och glädjeämnen de har. Världsåskådningen är vagt borgerlig; generationskamraten Ulf Lundell är i så fall mer åt arbetarklasshållet. Detta gäller socialt. För politiskt är båda, ska vi säga, ”inte anti-vänster”. Dvs: man är inte öppet vänster, men man tar vänsterns/vänsterliberalismens världsbild mer eller mindre för given (= modernism, nivellering, ateism). Högerns frågor (= tradition, nation, tro) förekommer knappt. Det är 1900-tal och populärkultur, rock, jazz och film. Det är vår tids författare som idealiseras men om, säg, tiden före första världskriget nämns inte mycket.
Östergrens senare romaner får inte mitt hjärta att klappa. Bland de tidiga romanerna kan ”Ismael” (1977) nämnas: en fullt läsvärd historia om en ung man på väg in i vuxenvärlden. Som en tunnare, mer ”borgerlig” ”Jack” om man så vill; Lundells moderna pikareskroman kom ju året före. För övrigt har vi en sådan roman som ”Fattiga riddare och stora svenskar” (1983). Efter succén med ”Gentlemen” samlade sig Östergren här för en melodram från 1930-talets Stockholm, men han spände strängen för hårt. Intrigerna blir för otroliga, personerna (framför allt journalisten Pope) för överdrivna. Det ska väl vara tillåtet att dra en skröna men det här känns för konstruerat och pretentiöst.
Gentlemen
Så till mästerverket, ”Gentlemen”. Romanen visar hur författarjaget i nutidens Stockholm, sent 1970-tal, lär känna Henry Morgan och dennes bror Leo. Klas flyttar in i brödernas gamla paradvåning på Hornsgatan. Svensk efterkrigstid kommer så att speglas genom detta brödrapar, symboliserande en lite udda livsstil med jazz, boxning, plyschmöbler och non-konformism. Denna bok har en sällsynt tonträff. Östergren har så vitt jag vet ingen akademisk bakgrund men han har stort ordförråd, en blick för det udda samt en viss antikvarisk vurm. Dessa talanger kommer väl till sin rätt i romanen.
Som läsaren av denna blogg märkt vurmar jag för Sveriges försvar. Få andra författare i efterkrigsgenerationerna gör det. Snarare vinner man kulturpoäng på att smutskasta Sveriges armé, soldatlivet och allt. Men jag ska inte vara småaktig. Och om man vill läsa om den övernitiska samhällsandan under en civilförsvarsövning på 1950-talet, då en evakuering av Stockholm övades, finns det en rolig scen i ”Gentlemen”. I en tillbakablick över Henry Morgans liv visas hur denne jazzmusiker denna övningsdag skulle åka in mot centrum för att besöka en flickvän. Men han möter en folkvandring utåt, mot periferin. Staden ska evakueras som inför ett atombombsanfall. Som scen är det hela väl fångat: 50-tal, försvarsanda och så jokern i leken, han som inte bryr sig.
Henry Morgan
Henry Morgans livsstil är intressant: arbetarklass och med stor tonvikt på stil. Konsten att knyta en slips har stor betydelse i den värld som ”Gentlemen” förmedlar. Det är ett slags dandyism. Som Ernst Jünger nämnt så är ”dandyismen nihilismens första etapp”. Och nihilismen, den finns alltid som undertext i Östergrens romaner. Dvs någon djupare världsbild förmedlas inte. Det åsido är ”Gentlemen” med sin otidsenliga stilvurm, förkroppsligad av Henry Morgan, en frisk fläkt. Med i romanen är även Henrys bror Leo, en introvert poetnatur med proggiga böjelser. Men han behövs som balans mot den extroverte Henry och den neutrale Klas.
Av oförklarliga skäl kommer jag att tänka på Peter Dahl, hans memoarer och fantasilandet Caribanien i samband med ”Gentlemen”. Det är i så fall denna mix det gäller: efterkrigstid, folkhemmet, modernisering och nivellering, men samtidigt en vurm för det udda och för atmosfärer, miljöer och stilfrågor. Man måste ha ideal i livet men stil och yta är viktiga de också. Det är vad ”Gentlemen” säger mig: en roman liksom en människa kan förmedla något även med stilen.
Coda
”Gentlemen” har kanske sina brister. Men det mesta stämmer här. Det är en tonträff av sällan skådat slag. Förutom det antydda ”stilen som uttryck”, kan jag inte hitta något djupare syfte med romanen. Men det behövs inte. Intuitivt skapade Östergren ett mästerverk här. Som kreation kan man säga att den bröt med 70-talets krav på autencitet, på att allt skulle vara dödligt allvarligt. Östergren rör sig i cirklar runt termer som realism, intrig, psykologiskt trovärdiga porträtt, men ändå känns hans figurer och miljöer högst verkliga och trovärdiga. Det är den bestående charmen med denna roman.
Östergren är knappast en djuping. Man saknar någon form av klangbotten i hans romaner – av historia, andlighet, vad du vill. Men visst kan han sina saker som berättare. Romaner kräver en viss obeskrivlig snits och den har Östergren ibland.
.
Relaterat
Horace Engdahl: Cigarretten efteråt (2011)
Det militära: patriotism och mental stegring
Mina reflektioner på nationaldagen 2014
Peter Dahl, skaparen av Caribanien
Galaxen: recension av Erik Anderssons Gyllene gåsen
.
Om skribenten: Lennart Svensson
