Recensioner av Julius Evolas böcker kan man inte få för mycket av. Så härmed en recension av ”The Path of Cinnabar”, hans självbiografi. Detta baseras på den engelska versionen från 2009.
. Här finner du del 2 av denna recension
. Här finner du del 3 av denna recension
1. Cinnobervägen
Om Julius Evola skriver vi ibland här på Motpol. Vissa säger att det är det enda vi gör. ”Ni motpolare skriver bara om Evola” sa Widar Nord till mig en gång via mail. Allt annat lika så är Evola en intressant författare som jag, Joakim Andersen och Joakim Fredriksson brukar blogga om då och då. Och här hade jag tänkt behandla Evolas självbiografi ”The Path of Cinnabar”. Det italienska originalet (”Il cammino del cinabro”) kom 1963, reviderad 1972. Jag har läst den engelska versionen som kom 2009 på Integral Traditions.
Allmän introduktion till Evola kan ni få i denna Motpolstext av mig. Evola var en italienare som föddes 1898 och dog 1974. I denna recension tänkte jag gå igenom kapitlen i hans självbiografi tämligen systematiskt. Evola som skribent är annars en aning sträng och nedlåtande. Han kan till exempel vara snål med berömmet över skribenter som trots allt påverkat honom. Det må så vara. Här tänkte jag i alla fall fokusera på det fruktbara och unika i Evolas idéer. Jag ställer i andanom frågan: vad får jag ut av Evola? Svar: det jag återger nedan. Jag ger här en personligt präglad syn på Evolas idéer så som de successivt utvecklades. Jag prioriterar de idéer jag gillar men jag polemiserar även något mot inkonsekvenser och märkligheter. Upplägget är en kronologisk genomgång av hans verksamhet, stödd på uppgifter i självbiografin.
I det korta förordet (betitlat just ”The Path of Cinnabar”) säger Evola att detta är en bok som kan tjäna som introduktion till hans författarskap. Det är en idéernas biografi, ingen personligt hållen text om författarens relationer, känslor och upplevelser. Man får knappt veta något om hans vardag, var han bodde osv. Det gör boken lite tungläst. Men å andra sidan skrev han mycket och hade originella idéer, så syftet med boken är klart godkänt: en intellektuell självbiografi. – Evola betonade i sina verk traditionens roll. Men det var en socialt sett död tradition han stötte på, säger han i förordet. Han måste ta sig an traditionen på egen hand, utan guru:
”[T]o a large extent, I was forced to pave my own way. I have never benefited from the invaluable help which, at a different time and in a different milieu, was granted to those who, being in touch with a living tradition, wished to accomplish tasks similar to my own. Like a lost soldier, I have sought to join a departed army by my own means, often crossing dangerous, treacherous terrain, and only managed to establish a positive connection at a later date.” (s 3-4)
Positivt kan detta tolkas som: man behöver ingen guru. I vår tid kan man komma bra långt som esoteriker även genom systematisk läsning. Att sitta vid en gurus fötter, få sig till livs hemlig visdom och initieras med någon ceremoni – detta är inte nödvändigt idag. Visst bör man hylla den tradition som ännu lever härvid, som i sanâtana dharmas gurusystem (en väg som togs av vår samtide Shri Dharma Pravartaka, se här), men idag finns inga hemligheter längre. Allt finns tryckt i böcker och den som kan läsa kan även bli en fulländad esoteriker. Se på Evola, se på mig…!
2. Ungdom och danande år
Därmed över till kapitel 1 (numren är mina egna, kapitlen är i boken onumrerade), som behandlar barndom och ungdom fram till första världskrigets slut. Evola föddes i en lågadlig siciliansk familj, bosatt i Rom. Han var en boksynt yngling men han gjorde med tiden även värnplikt och krigstjänst som artillerist. Dessa drag sammanfattas av Evola själv som dels ett drag mot transcendens, en känsla av distans från vardagsvärlden: ”I have long felt rather detached from what is merely human” (s 6). Dels hade han en aktiv, utåtriktad tendens som han associerar med det forna Indiens krigarkast: ”my kshatriya bent” (s 7).
Evola utreder hur dessa drag i honom var väsensskilda men det behöver vi inte dröja vid. Dvs, han hade olika sidor av sin personlighet men genom sina studier lyckades han omsider integrera dem. Han lyckades ge krigarvurmen esoterisk prägel, som i reflektionerna i ”Metaphysics of War” (recenserad här på min andra blogg). Dessutom noterade han att idén om Graalsriddarna som denna heliga artefakts beskyddare, visar på krigarkastens överlägsenhet över prästkasten. Evola säger (ibid s 7) att förenandet av transcendens och ett aktivt liv i världen utgjorde grunden för hans syn på traditionen, till skillnad från den mer intellektuella, orientaliserade attityden hos en René Guénon. Mer om detta senare.
Vad gäller den unge Evolas credo så lockades han inte av katolicismen eller ens gudstron as such. En Nietzsche var mer i synk med hans väsen: en antiborgerlig, heroisk voluntarism (= betonandet av viljans roll). Emellertid lockades Evola inte av Nietzsches övermänniskoideal, i sin enklare tolkning förknippad med ett glorifierande av ”livet” och tillvarons biologiska sida, vilket Evola med rätta ansåg vara primitivt. Men vid tiden var detta det som dåtidens intellektuella hyllade hos Nietzsche.
Evola tog sig fram som privatlärd. Kanske levde han på ett arv; han levde i vart fall i Rom. Men sett karriärmässigt så blev han aldrig akademiker, han läste aldrig vid universitet. Han hade såklart sina vägledare, äldre lärde som gav honom impulser. För den unge Evola betydde poeten och författaren Giovanni Papini (1881-1956) en hel del, sägs det. Papini var en modernist som med tiden blev både katolik och fascist. Evola ger Papini en del cred på sidan 11 i ”The Path of Cinnabar”. En annan av Evolas nämnvärda lärare var esoterikern Arturo Reghini (1878-1946).
Vad gäller Papini så var han medskapare av det italienska, kulturella fenomen som kallas futurism. Om futurismen har jag bloggat här. Evola drogs med i denna rörelses heroiska fas, den före första världskriget: med en grund i framtidstro och teknikdyrkan slaktade man heliga kor som religion och tradition. Man ville ha revolution, man ville ha en ny storhetstid för det Italien som vid tiden bara vilade på gamla lagrar, på antikens och renässansens landvinningar.
3. Futurismen
Evola gav sig in med liv och lust i futurismen. Ännu i sina memoarer säger han att han bevarat futurismens själ mer än någon annan i rörelsen. Han kompromissade aldrig utan idkade alltid radikala idéer. Det kunde han göra tack vare den andliga grundval han omsider forskade fram. Evola var och förblev en andlig radikal. Är man andlig och esoterisk är man per definition radikal. Man kritiserar vår tid från roten (lat. radix), man vill ha ett paradigmskifte från materialism till esoterism.
Som barn hade Evola visat talang för att teckna. Och inom futurismen, där han kände målaren Ignazio Balla (liksom grundaren, poeten Marinetti), blev Evola snart ett aktat namn som bildkonstnär. Evola går snabbt förbi denna episod i memoarerna men man bör minnas att han aldrig tog avstånd från sina tavlor. Han målade ett flertal abstrakta, dynamiska verk som än tål att visas. 1963 hölls till exempel en utställning på Galleri Medusa i Rom, en retrospektiv över Evolas samtliga målningar. En del utställningar hölls även när det begav sig, 1920-21, men 1921 slutade Evola helt att måla. Googlar man ”Julius Evola paintings” så kan man se exempel på hans bildkonst.
Sträng som han var tog han snart avstånd från futurismen. Men formellt har han rätt i att dess brister var ”its lack of inwardness, its noisy and exhibitionist character, its crude glorification of life and instinct – something that, curiously, mixed with both its mechanistic nature and its latent Americanism, and with its chauvinist nationalism.” (s 13)
Vad gäller nationalismen per se så var Evola emot dess mer sedvanliga yttringar, så som man såg dem i Italien före första världskriget. Det uppstod ju då en opinion bland intellektuella att gå med i kriget för att ta hämnd på det imperialistiska Österrike. Evola var emot nationalismen i dess småborgerliga, ytliga form, men han var för den skull ingen internationalist-pacifist eller neutralist. Hans åsikter var originella (han ville att Italien skulle ställa sig på Tyskland och Österrikes sida, ej på västmakternas så som det realiter blev) men viktigt är att säga detta: han var i själ och hjärta patriot som ville tjäna landet i denna tid av fara. Han ansåg dessutom att kriget skulle rycka upp Italien ur fredstidens letargi och bringa med sig någon form av andlig revolution. Han instämde i futurismens slogan ”kriget är världens enda hygien”.
Evolas egen krigstjänst avhandlas på sex rader i biografin. Han var officersaspirant vid artilleriet och hamnade sedan vid fronten men några strider var han tydligen aldrig med om: ”I did not learn as much as I could have learned from my experience of war and of life in the army, not least because I never engaged in any significant military operations.” (s 14-15) Så var det, men samtidigt har det ett egenvärde i att våga liv och blod för sitt land. Det försätter en i ett högre medvetandetillstånd, det som Evola senare skildrade i ”Metaphysics of War” (mer här). En andens kshatriya som ges möjlighet att pröva på kshatriyalivet IRL måste så klart göra det. Sedan, under andra världskriget, ska han åter ha erbjudit sig att tjäna landet i uniform men han förvägrades det. Han var för kontroversiell, antagligen.
4. Esoterism och buddhism
Efter kriget – vi skriver nu 1918 och därefter – återvände Evola till Rom. I depressionen och vilsenheten efter kriget nyttjade han vissa ej närmare specificerade droger för att fly, men inte rent nihilistiskt. Han hade en viss andlig grundstämning i sina experiment. Men galenskap och självmordtankar fanns med i bilden, det framgår av memoarerna. Det som till sist fick honom att avstå självmord var läsandet av en buddhistisk text, Majjhima Nikâya. Där säger Buddha att den som ser utplåningen per se, som tänker på den och omhuldar den, han har inte förstått vad utplåning är! Evola:
”I then felt that my urge to leave and to dissolve myself was merely a bond, a form of ’ignorance’ contrary to true freedom. At that moment, I believe, a change took place within me, and I acquired steadfastness capable of overcoming all crises.” (s 16)
Om Evolas buddhistiska omvändelse och hans syn på buddhismen, på den ursprungliga theravâda-buddhismen, Siddharta Gautamas lära, skrev han senare i ”The Doctrine of Awakening” (”Il dottrina del risveglio”, 1943). Om den bloggade jag här.
Allt blev inte som i ett trollslag harmoniskt och bra i Evolas liv bara för att han fann en klangbotten i buddhismen. Men med denna och andra idéer, som fick honom att reflektera i existensiella termer, så fick han kraften att leva sitt liv operativt, länka in viljan på allt och vägra se sig styrd av ett öde. Det är min tolkning av Evolas skiss av sin dåtida sinnesstämning och credo. Han skriver även om den roll droger kan ha för andlig utveckling; om de frigör något så är detta redan latent i individen, för så var det för Evola: ”[W]hat results I may have obtained by these means endured in my life because of their relation to something pre-existent and innate within me.” (s 18) Evolas psykotropiska drogperiod hörde till ungdomen; han tycks helt ha lagt av med drogbruk i dessa hänseenden när han blev äldre.
5. Dadaism
Efter första världskriget uppstod en konstriktning, mest utförd som poesi och teoretiska texter, som hette dadaism. Det hela kan beskrivas som glorifierad nonsenspoesi. Schweizaren Tristan Tsara var dess grundare. Man kan säga: Evola lockades av denna rörelses nihilism, på samma sätt som buddhismens nihilism lockat honom. Buddhismen säger ju ”inget existerar, allt är en illusion”, och dadaismen sa samma sak i sina manifest. Med en andlig attityd i botten (som zenbuddhism, som Evola nämner i sin självbiografis kapitel 2 som just handlar om hans dadaist-period) så kan dadaismen som attityd rensa sinnet och klargöra seendet.
Dadaismen blev för Evola ett slags magisk idealism: ifrågasätt allt, lev i ett andligt affirmativt här-och-nu. Det måste nämligen vara andligt för om man är materialist och dadaist hamnar man i tomhet och nonsens; så tolkar jag Evolas attityd i denna fråga. Konkret så skrev Evola en del dadaistpoesi, svårtolkade men ärligt menade experiment där ”ordens alkemi” skulle ge effekt, en avskalad estetik ungefär så som Pound och imaginisterna ansåg att poesi skulle vara. Evola skrev även en teoretisk pamflett betitlad ”Abstract Art” (”Arte astratta”, 1920). Där fanns även reproduktioner av hans abstrakta måleri. Det gavs med andra ord inga skarpa gränser mellan de olika riktningarna ”futurism” och ”dadaism”. Evola hade alltid en dragning mot det över-individuella, mot det opersonliga bortom mänsklig erfarenhet; hans pamflett kritiserade den dåtida formen av andlighet som enligt honom var alltför mänsklig och sentimental. Det är en hård lära men samtidigt fruktbar. Man måste som esoteriker lämna allt bakom sig, man måste bokstavligt eller bildligt kunna uthärda ökenlivet. Och varför? Jo, för ”de sanna profeterna ska komma från öknen”.
– – –
Den ultimata dadaistkonsten skulle tydligen, i Evolas mening, emanera från en poet som kände sitt sanna jag genom meditation. Han skulle vara bortom sedvanlig kreativitet, även bortom den spontanitet som dadaisterna vurmade för. Viljan skulle vara i högsätet. I ett högre transartat tillstånd, i ett språng bortom alla gränser skulle så stor konst skapas. Men såklart lyckades inte dadaiströrelsen i övrigt skapa detta som Evola eftersträvade, om man får tro hans sedvanliga, avvisande summering av denna rörelse. När det hela utmynnade i surrealism vände han sig bort. Att till exempel skapa konst helt utan medveten inverkan, med tekniker som ”automatisk skrift” (bara sätta pennan till papperet och låta det flöda), förde enligt Evola ut i meningslösheter utan transcendental dimension.
Evola slutade som sagt måla 1921 men han tog aldrig avstånd från sin konst. Detsamma gällde hans poesi: han skrev och publicerade en del i början av 1920-talet men lade sedan av med detta helt 1921, säger han. Men han stod för det han gjort, och det är värdefullt. Man har ju hört talas om författare som vänt sig emot sina poesiförsök – som Ernst Jünger, han skrev också experimentell poesi denna tid men han förstörde så gott som allt. Evolas poesi tålde annars att tryckas om, tydligen; enligt memoarernas referat av en del fanns där en esoterisk mening mitt bland all experimentlusta. Utvikningar som dessa visar att Evola är värd sitt salt: han hade så gott som alltid något att säga, han följde inte bara trender utan lade till av sitt eget i vilken genre och i vilket ämne han än skrev. Han var alltid originell.
6. Resten
Evolas självbiografi är rätt massiv. OK, den är bara på 284 sidor men varje sida är som en smärre avhandling. Och jag har ännu bara behandlat hans liv fram till 1921. Än återstår några kapitel att titta på. Så jag delar upp denna artikel i flera delar. Och del 2 av recensionen finner ni här.
Relaterat
Joakim Andersen om ”The Path of Cinnabar”
Joakim Fredriksson om ”Ride the Tiger”
Svensson: Introduktion till Evola
På min andra blogg: recension av ”Metaphysics of War”
Om skribenten: Lennart Svensson
