Ständigt aktuell, ständigt kontroversiell är Ernst Jünger. En översättning av ”Der Waldgang” från 1951 lär vara på väg från förlaget Augusti. På sistone har vi på svenska även fått sådant som en nyöversättning av ”På Marmorklipporna” samt Carl-Göran Heidegrens bok om bröderna Jünger, ”Två bröder, ett århundrade”. Relativt nyöversatta är även ”I stålstormen”, ”Psykonauterna” och ”Sturm”. — Så vem var Ernst Jünger och vad bör man läsa av honom? Det ger de följande 20 frågorna svar på.
1. Var Jünger någonsin i Sverige?
S: Nej. Dock besökte han en gång Norge på 30-talet (se ”Myrdun”, 1943).
2. Var han gift?
S: Ja, två gånger. Första gången med Gretha von Jeinsen som dog 1960, andra gången med Liselotte Lohrer som dog 2010 (Jünger själv dog 1998). Han hade två söner i första äktenskapet, Ernst som stupade i Italien 1944 och Alexander som tog livet av sig på 90-talet.
3. Hur gammal blev Jünger?
S: Han föddes i mars 1895 och dog i februari 1998. Han blev alltså 102.
4. Varför är Jünger så kontroversiell?
S: Frågan är fel ställd. Om du anser att krig, strid, andlighet och esoterism är tabubelagda ämnen, ja då är Jünger ”kontroversiell”. Annars inte.
5. Men är inte Jünger chauvinist?
S: Inte i bemärkelsen ”förakt för svaghet, retorisk nationalism”. Jünger var soldat och skildrade den delen av tillvaron. Han gillade soldatlivet och löste sina uppgifter. Varför det är så kontroversiellt förstår jag inte. För övrigt visade han i ”På Marmorklipporna” och andra böcker sin respekt för tradition och bildning, för naturstudier och det stilla livet.
6. Men nog var Jünger med i 30-talets naziströrelse? Var han inte nazist?
S: Man kan säga så här: Jüngers dagböcker från första världskriget, ”I stålstormen”, var en av Hitlers favoritböcker. Både Hitler och Jünger var frontveteraner och nationalister, motståndare till Versaillesfördraget. Men där ungefär upphör likheterna. Jünger var nationalist och aktivist under 20-talet för att under 30-talet mer vända sig åt privat skriftställeri och resor. Så nej, han var aldrig nazist: han avböjde ett nazistiskt riksdagsmandat 1934 och vägrade att gå med i Goebbels tyska diktarakademi.
7. Var Jünger (som det uppges) motståndsman då?
S: I de stämplingar som förekom mot Hitler, med kulmen i 20 juli-attentatet 1944, förekom Jünger i periferin. Han riggade inga bomber och var inte med i alla samtal, men i Parisstabens kamarilla var han den ideella drivkraften sägs det.
8. Låt oss tala om Jüngers böcker. Vilka böcker av honom bör man läsa?
S: Läser man det som finns utgivet på svenska är man en bra bit på väg. Det är, vad gäller romaner, ”På Marmorklipporna”, ”Sturm”, ”Heliopolis”, ”Eumeswil” och ”Farligt möte”. Sakprosa med mera är ”Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation”, ”I stålstormen”, ”Psykonauterna” samt ”Över linjen”, det sista en filosofisk diskussion med Martin Heidegger.
9. Så Jünger var filosof?
S: Inte direkt. Han var en diktare som förde vissa principiella resonemang, med sin delvis privata terminolgi. Se bland annat hans idé om ”anarken”, en motpol till monarken men friare än denne eftersom han slipper regera. Anarken förverkligade anarkin medan anarkisten blott är härskarens ”lojala opposition”. — Vidare om Jüngers credo kan sägas att han uppskattade Goethe. Han var likt denne en idealist som såg det gåtfulla i tillvaron. Sedvanligt gudstroende var Jünger inte, heller inte ateist men möjligen teist. Han var i vart fall inte en Darwindyrkande materialist som bara såg naturen som en seriellt verkande maskin. Han var en vitalist som dyrkade livet i all dess rika mångtonighet.
10. Vad finns det då för Jüngerverk som inte översatts men som är intressanta ändå?
S: Bland skönlitteraturen finns ett verk som heter ”Das abenteuerliche Herz” (1929, 1938). Detta verk är, liksom hela Jüngers författarskap, beyond cathegory, omöjligt att beskriva. Det är en mix av drömmar, dagboksblad, reflektioner, noveller och allt som tänkas kan, allt med filosofisk knorr. Men det är inte några skolfilosofiska lärdomar utan helt originella jüngerismer. — Bland sakprosaverken kunde ”Der Arbeiter” vara läglig att översättas. Den målade redan 1932 upp de landskap vi ser idag med miljonprogramshus, industrikombinat och hus som byggs och rivs igen i tjugoårsintervaller. Det är ”Arbetarens” värld, Homo Faber, en själlös industriman som vill ha vinst, produktion och konsumtion på livets alla områden, även de kulturella. Denna anda lever idag med konsumismens och tillväxtens evangelium som predikas varje dag av politiker och media. Jünger ansåg att ”Der Arbeiter” var hans viktigaste bok och det kan man förstå. Vi ser än idag arbetsvärlden breda ut sig överallt.
11. Jünger är känd som insektssamlare, entomolog. Är detta centralt eller bara en kuriositet?
S: Jünger började tidigt samla skalbaggar. Redan som barn fick han boken ”Der Käferfreund”, ”skalbaggsvännen”, och på sina resor världen över jagade han exemplar av skalbaggar och fjärilar. ”Subtile Jagden” från 1962 handlar om hans växt- och insektssamlande. Även i sina dagböcker har han reflekterat över entomologins hemligheter: ”På subtil jakt i Psjisjs dalgång. I en murken stubbe hittade jag en Diaperis boleti med röda ben det är den kaukasiska varianten. Studiet av insekter har slukat mycket av min tid genom åren men sådant måste man betrakta som en arena där man övar sig i konsten att göra de finaste distinktioner. Man får inblickar i naturens sprödaste detaljer. Efter fyrtio år läser man texten på vingarna som en kines som kan hundra tusen ideogram.” (Kurinskij, 25 december 1942)
12: Han sysslade alltså både med insekts- och växtsamlande. Det sistnämnda kan få en att tänka på Linné.
S: Visst. Jünger hyllade vår blomsterkung. I ”På Marmorklipporna” skriver han: ”Linné, som med tankens marskalkstav bringat ordning i naturens skenbara kaos.” Det är ett värdigt epigram tycker jag.
13. Och den boken, ”På Marmorklipporna”, är aktuell i en svensk nyöversättning 2011. Vad är att säga om den?
S: Mycket. Men jag tänker här inte gå in på den reducering som en viss skribent försökte sig på (Göran Greider i AB 3/10 2011). Vänstern av idag ser i denna bok bara fascism och chauvinism. Jag ser annat: en komplex bok som inte låter sig användas i den dagspolitiska debatten. Här är mina reflektioner kring boken på min andra blogg.
14: Jünger hade en bror, Friedrich Georg. I Heidegrens rätt nyutkomna ”Två bröder, ett århundrade” skildras detta brödrapar. Ernst känner vi till men kan du berätta mer om denne Friedrich?
S: Gärna. Ernst hade många syskon men Friedrich Georg, ”Fritz” kallad, stod honom närmast. Denne levde 1898-1977 och var likt brodern soldat i kriget och nationalist, sedan även författare. Hans ”Griechische Mythen” (1943) skildrar föredömligt grekisk mytologi med bland annat en genomgång av titanerna, den äldre gudaätt som föregick de olympiska gudarna. I intresset för titanerna med titansonen Prometheus i spetsen skrev Fritz här in sig i en tradition som går från Goethe (som skrev en på sin tid kontroversiell, ”ateistisk” dikt om Prometheus) och Nietzsche, som var en sant titanisk människa. Fritz anmäler för sin del sin reservation inför titanismen men både han och Ernst var påverkade av den. I titanen och det titaniska fann de en träffande symbol för 1900-talets teknokratiska, icke-musiska tidsanda. Vad gäller bröderna Jüngers arv så finns deras relation fint gestaltad i brödraparet i ”På Marmorklipporna”, som ägnar dagarna åt studier i hemmets hägn medan onda inflytanden tar bygden i besittning.
15: Så ”På Marmorklipporna” är Jüngers bästa bok?
S: Den är bra, men vad gäller romaner så håller jag nog ”Eumeswil” från 1977 högre. I en avlägsen framtid lever där Manuel Venator i stadsstaten Eumeswil och reflekterar över myt, historia och politik på ett unikt, jüngerskt sätt. Det hela ges även aktuell vinkel genom synpunkter som den att makterna alltid berövar medborgarna deras guld, deras rättmätiga arvedel, genom att utarma penningvärdet. Detta är aktuellt idag med stigande guldpris och ädelmetallernas återkomst i den ekonomiska diskussionen. — Jünger talar i boken även om nödvändigheten att ha sig ett gömställe i skogen att fly till under turbulenta tider; hans recept för vad man ska ha i sin koja och hur man dolt fraktar dit det är survivalism i ett nötskal, en levande trend i dagens samhälle. Slutligen talar sig Jünger i boken varm för andliga värden i form av drömmar, myter och historier; vi lever inte på bröd allena. Det är inte originellt i sig men det är en truism som förtjänar att sägas igen och igen, här i en synnerligen stimulerande ram skriven av en 80-årig författare. Denna ålderdomsblomstring à la Rubens, en konstnär som fortsätter att producera vitala verk även som gamling, är märklig i sig.
16. Synerligen märkligt. Skrev Jünger något mer på sin ålders höst som är läsvärt?
S: Ja. Romanen ”Farligt möte” från 1987 är en originell deckarberättelse. Och fram till 1995 skrev han vad som blev en mer än tusensidig dagbok, ”Siebzig verweht” (”Bortom 70”). Han var egentligen klar med sitt livsverk när han påbörjade den, 1965: han hade detta år gett ut sina samlade verk i tio band men vad skulle han göra då? Han levde ju än så det var bara att börja föra systematisk dagbok igen. Tidigare fördes den under krig; nu var det fred men Jünger hann med att kommentera åtskilligt i sina annaler gällande världshändelser, resor, böcker han läst, människor han träffat och så vidare. Bland annat mötte han Jorge Luis Borges på 1980-talet.
17. Men annars då? Jünger ogillades väl av sin samtid, han var rätt isolerad som författare?
S: Det kan man nog säga. På det officiella, kulturella planet i Tysklands efterkrigstid har man mestadels ignorerat eller motarbetat Jünger. Som Pour Le Mérite-bärare och krigsveteran, idealist och vitalist var han främmande för 68-vänstern och hela 80- och 90-talets tyska intelligensia. I Frankrike var han något bättre sedd och idag får man väl säga att intresset för Jünger är i stadigt stigande.
18. Hur är det med intresset i Sverige då?
S: Här i Sverige har intresset legat på en normalgod nivå ända sedan ”På Marmorklipporna” översattes av Bertil Malmberg 1950. Sedan, 1954, kom ”Heliopolis” i översättning av Kjell Ekström. Sedan dröjde det till 70-talet då Bo Cavefors översatte andra världskrigsdagböckerna samt gav ut en reviderad översättning av ”På Marmorklipporna”. Dessutom gav han ut ”Eumeswil”, den första Jüngerbok jag själv läste. Den svenska så kallade vänstern har alltid varit emot Jünger men folk som Carl-Henrik Wijkmark och Werner Aspenström visste att uppskatta Jünger, så man ska inte svartmåla hela den svenska Jüngerreceptionen.
19. Var Jünger lika stor som Goethe?
S: Det sa han aldrig själv. Men en viss Thomas Mann, som också nyöversatts rätt nyligen (”Bergtagen”) ansåg sig vara lika stor som Weimarapollon… Det åsido var både Jünger och Mann influerade av denne Goethe. Nu ska vi inte racka ner på Mann men jag ser föga värde i dennes habila tegelstensromaner jämfört med Jüngers medaljkonst. Jünger känns helt enkelt mer originell, mer intellektuellt utmanande än den hallstämplade Mann. Jünger stimulerar läsaren till eftertanke på snart sagt varje rad med sin epigrammatiska stil. Jünger är otypisk.
20. Och kontroversiell. Han var inte chauvinist sa du. Men kanske var han ”militarist”?
S: Det beror på. Jag skulle vilja kalla honom en västerländsk bushidotänkare. I ”Feuer und Blut” 1925 och ”Der Kampf als inneres Erlebnis” 1922 skildrade han den andliga attityd, den mentala nivåstegring som en soldat i strid upplever. Förutom i fält är denna mindfulness även användbar för en kvietist som vill övervinna drifterna eller en vardagsmänniska som vill ta kontrollen över sitt liv och höja sig över förtvivlan och tristess. Den passar som hand i handske för envar som vill uppnå trans och extas, ordagrant ”att stå utanför sig själv”, att övervinna sig själv och världen samtidigt som man kvarstår i den:
”[E]xtasen. Detta helgonets, den store diktarens och den stora kärlekens tillstånd är även det stora modet förunnat… Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band. Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. Där är människan som den vinande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Därpå smälter hon in i alltet, hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och slår vågorna pupurfärgade ihop över henne så har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som gled en våg tillbaka ut i det svallande havet.” [Der Kampf als Inneres Erlebnis, 1922]
Relaterat
Översta bilden: ett foto av Ernst Jünger från första världskriget. Undre bilden: en tysk utgåva av ”På Marmorklipporna”.
Om skribenten: Lennart Svensson
