Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.
Så målande föreställde sig våra förfäder att det mänskliga samhället skulle urarta innan världen gick under i en strid av kosmiska proportioner mellan gudar och jättar. I striden skulle både Oden, Tor och Tyr falla, och likaså deras övernaturliga motståndare Fenris, Midgårdsormen och Garm. Jorden skulle gå under i eld. Men efter Ragnarök skulle jorden åter resa sig ur havet, och de överlevande asarna skulle samlas på Idavallen. En drake överlevde visserligen också, så det antyddes att den fredliga tiden inte skulle vara för evigt. Men så hade våra förfäder också en cyklisk tidsuppfattning, vilket innebar att allt upprepas, allt roligt har ett slut, de trodde inte på ett lyckligt slut som dagens kristna, utan de trodde på återkommande vargåldrar, återkommande Ragnarök, och återkommande guldåldrar.
Man kan tolka Ragnarökmotivet på flera sätt. Dels historiskt och socialt. Man ser då att mänskliga samhällen har en tendens att gå från ett tillstånd av dygd och heder till ett tillstånd av materialism, korruption och normlöshet, kanske särskilt när de blivit för framgångsrika. Raderna om ”bröder skola kämpa” och ”hordom mycken” får en ny innebörd i en era av etnomasochism och queerfeminism. Ett sådant tillstånd kan dock inte vara hur länge som helst, utan det brukar skapa motkrafter som leder till dess undergång, inte sällan i en stor show-down.
Man kan också tolka Ragnarök ur ett ekologiskt perspektiv. Människan har då utnyttjat naturen och Jorden på ett allt annat än positivt eller vördnadsfullt sätt (vilket då symboliskt uttrycks i asarnas ofina relationer med jättarna, som gång på gång blir lurade tills bägaren rinner över). Till slut reagerar naturen, med katastrofer, klimatförändringar och sjukdomar.
En kristen tolkning är den om kampen mellan Gott och Ont, men det är en dualism som var våra förfäder rätt främmande. Jättarna var inga demoner som i kristen demonologi, vilket antyds av hur flitigt asarna och mänskliga hjältar interagerar med dem. Oden blir blodsbroder med en jätte (Loke), Starkaddr är son av en jätte, och så vidare. Ett riktigare synsätt är nog därför att se det som en oundviklig konflikt mellan krafter, en nödvändig förnyelse av världen. Man kan då också fråga sig om Oden, Tor eller Fenris någonsin verkligen dör, med ledning av indisk myt ser man att de guddomliga arketyperna återkommer efter varje världsbrand.
Jaan Puhvel tar i sin bok Comparative Mythology upp Ragnarökstemat, hos de olika indo-europeiska folken. Han finner att tron på den verkligt stora världsstriden bevarats i renast form bland våra förfäder (Ragnarök) och i Iran (Fraskart). I Iran hade det dock kommit in många moralistiska inslag, genom den Zarathustriska religiösa reformationen, som mer eller mindre gjort religionen monoteistisk, och förvandlat vissa gamla indo-iranska gudar till goda änglar och andra till onda demoner. I parentes kan nämnas att det är därifrån dagens semitiska religioner lånat ett otal tankar.
Puhvel upptäcker dock en intressant sak när det gäller de andra indo-europeiska folkens myter. Även de hade bevarat tron på den episka kampen, och man känner igen många av deltagarna även hos dem. Men de hade flyttat kampen från en kosmisk framtid till ett historiskt förflutet. Puhvel menar att indiernas enorma nationalepos Mahabharata faktiskt är samma berättelse som Ragnarök, och visar hur de olika deltagarna i fältslaget motsvarar olika asar och jättar (även om de flesta deltagarna, både de goda Pandaverna och de onda Kauraverna, är mer eller mindre mänskliga). På samma sätt upptäcker Puhvel spår av Ragnarök i romarnas myt från stadens urtid om det republikanska kriget mot etruskerna, där den enögde Horatius Cocles motsvarar Oden och Mucius Scaevola som offrar sin ena arm för att lura etruskerna motsvarar Tyr som gjorde detsamma mot Fenrisulven. Puhvel hittar ett historiserat spår av Ragnarök även hos kelterna i slaget vid Mag Tuired.
Om skribenten: Joakim Andersen
