I min profil här på bloggen står det att jag är fil kand i indologi. Jag tog denna examen i Uppsala 1998. Jag studerade det fornindiska språket sanskrit. Varför? För att få direktkontakt med gamla urkunder, med den eviga Tradition som är källa för alla högre värden.
1. Bhagavad-Gîtâ i original
Jag låg en gång i tiden i Uppsala. Och jag ville studera sanskrit för att kunna läsa vedafilosofins texter i original. Jag ville läsa Rigveda, Upanishaderna och Bhagavad-Gîtâ [händanefter: BhG] för att få veta vad det egentligen står i dem. Därför kan man hävda att till och med en Julius Evola, när han talar om BhG, inte har stöd för det han säger. Han utgår ju från översättningar. Hur kan man veta vilka nyanser som gått förlorade när man blott läser en tolkning?
Man har rätt att kritisera Evola för detta. Han kritiserar ju alla andra för att vara ytliga, dåligt pålästa och vilseledda. Han själv är dock inget ofelbart orakel. Han studerade till exempel inte själv de språk på vilka Traditionens urkunder var skrivna. Han läste inte Dao-de-Jing på kinesiska, han läste inte BhG på sanskrit. Han läste italienska översättningar.
Nåväl. Evola har hyllat den nyssnämnda BhG för dess stoiska krigarfilosofi. Se till exempel sidan 82 i ”Metaphysics of War” där han lyfter BhG 2.38:s rader om hur krigaren, stridande liknöjd inför jordisk lycka eller olycka, ofelbart når framgång. Evola har som få andra betonat BhG:s karaktär av krigsbok och soldatinstruktion. Just att det är en krigare som lärs upp i samatva (= ”apatia”, jämnmod, liknöjdhet, sinneslugn) såg han som avgörande. Om detta, BhG:s soldatiska sida, kan mycket sägas. Jag berör den flyktigt nedan. Men jag koncentrerar mig på BhG:s liknöjdhets-lära, denna samatva (sama, ”lika”, tva, nominalsuffix à la ”-het”). Sedan nämns en del om sanskritstudium i stort, om indologins kontroversiella sida och annat. Det är ett stort ämne.
Men låt oss till att börja med titta närmare på just BhG och dess tal om samatva. Jag ska först granska den nyssnämnda vers 2.38, originaltexten. Jag tolkade BhG:s första två kapitel med hjälp av min lärare Klas Hagren när jag läste indologi i början av 1990-talet. Och sanskrittexten för sagda vers lyder: ”Sukha-duhkhe same krtvâ, lâbhâlâbhau, jayâjayau, / tato yuddhâya yujyasva, naivam pâpam avâpsyasi.” Detta väljer jag att tolka som: ”När du gjort dig liknöjd (same) inför lycka och olycka, erövring och förlust, seger och nederlag (-au-ändelse, lokativ dualis), samla dig (yuj) för striden (yuddhâya). På detta vis (evam) kommer du inte att ådra dig (ava-âp) synd (pâpa).”
Och detta är som alla ser apatia, likgiltighet inför lycka och olycka. I en intervju med BhG:s svenske översättare (BhG utgiven av Nya Doxa 2001), Martin Gansten, får man bekräftat att detta är den bärande tanken i denna urkund. Det är ”Lunds Universitet meddelar” 7/2001 det gäller. Kärnan i Bhagavad-Gîtâ sägs vara att inte låta sig bindas vid denna värld, varken känna åtrå eller avsky, men för den skull ska man inte dra sig undan helt och bli eremit: idealet ligger i att handla, men ”i ett tillstånd av stilla klarhet och utan begär.”
– – –
BhG:s samatva påminner som antytt om den apatia som stoikerna talade om: en subtil harmoni, mitt i världens myller. Man har inre frid samtidigt som man — som Arjuna — kan agera. Man handlar men är hängiven Gud. Man är i världen men är inte av världen, så att säga. Detta kallade Evola för sin del immanent transcendens (”Path of Cinnabar” s 30f).
Denna apatia/samatva kan behövas även för vardagsmänniskan. En stoisk apatia med memento mori — ”minns att du ska dö” — som grundtanke, det är en fruktbar vardagsfilosofi. För att utreda detta kan man behöva gå vidare i BhG:s verser på temat. ”Apatia” var som sagt det upphöjda, oberörda lugn som den antika västvärldens stoiker praktiserade. Och begreppet stämmer väl in på vad BhG lär om ”samatva”, om frihet från engagemang i världens illusioner.
BhG innehåller en hel del verser på temat ”varken-eller”, att inte engagera sig i lyckans upp- och nedgångar utan förhålla sig lugn som havet. Redan utredd är 2.38. För sin del säger 2.48 att man bör göra sig likgiltig för både framgång och misslyckande (”siddhy-asiddhyoh samo bhûtvâ”), och 2.50 säger att man bör överge resultaten av både goda och dåliga gärningar (”sukrita-dushkrita”). Då kan man uppnå ”yoga”, vilket bör tolkas som ”sann tro”, ”andlighet” eller ”religiositet” i betydelsen ”att vara bunden av något” (lat. religare, ”binda”).
2. Apatia = samatva
Apatia/samatva är den stoiska känslan av coolness, ”not-doing” och ”wu-wei”. Det sista begreppet är från taoismen (som även den var en ledfyr för Julius Evola). Det erinrar även i någon mån om franskans ”laissez-faire”.
Man låter banden gå och står fri både från lycka och olycka, glädje och sorg. Det är ett mycket svårt tillstånd att uppnå, det medges; det är själva upplysningen, satori, nåden om man så vill. Men vad säger då BhG mer om detta begrepp ”apatia”, om detta ”samatva” som är ett tillstånd av oberördhet?
Redan anförda är vers 2.38, 2.48 och 2.50. Liknande tankar finns i 2.14: ”Mâtrâ-sparshâs tu, Kaunteya, shîtoshna-sukha-duhkha-dâh, / âgamâpâyino ’nityâs; tâms titikshasva, Bhârata.” Detta kan man översätta med: ”O Kuntîs son! Sinnesförnimmelserna (mâtra-sparshâs) är som lycko- och olyckobringande vinter (shîta) och sommar (ushna), deras kommande (âgama) och gående (apâyin, av roten ”i”, apa är ett prefix) är inte eviga (anitya). Uthärda (titikshasva, imperativ av roten ”tij”) dem (tân, plural ackusativ maskulinum av ”ta”; -ms-ändelsen är eufoni), Arjuna.”
Resonemanget är detsamma i 2.15: ”Yam hi na vyathayanty ete purusham, purusharishabha, / samâ-duhkha-sukham dhîram, so ’mritatvâya kalpate.” Här föreslår jag tolkningen: ”De (sinnesförnimmelsena) upprör (vyathayanty, plural) inte (na) personen (purusha), o du tjur bland män (purusha-rishabha), som (yam) är lika inför lidande och olycka (samâ-dukha-sukham), resolut (dhîram) och är lämpad (kalpate, av roten ”klp”) för odödligheten (amrita, dativ).” (Alternativ: ”Den som dessa ej påverkar, den person som är lika inför olycka och lycka, han är lämpad för odödligheten.”)
– – –
Nu undrar kanske vän av ordning: denna apatia, innebär den att man ska vara apatisk? Denna likgiltighet, är den inte nihilistisk? Hur kan man strida apatiskt? Öppnar inte detta för slarv och elände? — Då är svaret: nej, det handlar inte om att slarva och vara likgiltig. Själve Evola har inskärpt detta i ”Ride the Tiger”, s 71, när han säger: ”Pure action does not mean blind action”. Att handla stoiskt liknöjd innebär inte att man är likgiltig inför de objektiva konsekvenser handlingen har. Tvärtom. Det handlar om att idka den största operativa noggrannhet. Om handlingen i sig sedan misslyckas är man ontologiskt garderad, eftersom man handlar med det inre sinnet förankrat i Varat. Likgiltigheten ska ses på ett annat plan: man är ur världsligt-materiell synpunkt likgiltig för framgång eller bakslag. Men inte ur operativt-ideell synpunkt, man strider ju så gott man kan.
Detta är underförstått vad BhG menar. Arjuna har fått sin esoteriska lektion av Krishna. Guden har inskärpt handling förankrad i varat. Men denna esoterism gör inte att Arjuna går ut i striden likgiltig, drivande hit och dit som en passiv nihilist. Nej tvärtom, han agerar i enlighet med stridens alla taktiska krav. Han är likgiltig inför jordisk olycka eller framgång men han är inte operativt likgiltig. Han är 100% inställd på att lösa sina stridsuppgifter.
3. Man måste ha koll på originalen
Det var något om vad man kan utvinna ur en klassisk urkund om man studerat originalet. Mer kan sägas i ämnet. Till exempel om sanskrit per se, om dess icke-filosofiska texter (epos, lyrik, diverse handböcker kallade shâstras) och om egenheter i språket, hur det uttalas och skrivs. Och kanske nämna något om jämförande indoeuropeiskt språkstudium. Sanskrit är ju släkt med latin, grekiska, slaviska språk och germanska språk såsom svenska.
Det finns en del att ta på här med andra ord. Vi får se. Jag kan förvisso även skriva mer om vad den klassiska indiska kulturen säger om Tradtionen; hur jag som radikalkonservativ byggt mitt credo med impulser därifrån. Här på Motpol har vi ju till exempel bloggen Arya Varta [= ”ariernas land”] som har veda och BhG som ledmotiv.
Men för att avsluta, vad anser jag i korthet om gamla urkunder som impulsgivare för ett liv i Sverige på 2010-talet? Jag har inte bara läst BhG och veda, jag har även läst Bibeln och påverkats av det (jag har läst vissa partier av NT på grekiska och latin). Man kan få sig filosofiska verktyg till godo även där och framför allt i klassisk grekisk filosofi, som Platon och Plotinos. Det är den perenniala filosofin, den eviga idealismen, den supra-personella dimension som varje sann filosofi bygger på. Den kristendom vi har, kan det ju nämnas, den infogade för sin del Plotinos via Augustinus’ tolkning.
Perennialismen berikas mycket av sanskrit-traditionen härvid. Läser man sanskrit får man sig till livs begrepp som samatva, shânti (frid), sarva-gata (allnärvarande), sat/asat (vara och ickevara), samt formler som ”tat tvam asi”, ”aham brahmâsmi” och ”anyo’ sâv, anyo’ ham asmîti; na sa veda” (det är du; jag är gud; en annan är den, en annan är jag, men den som säger så vet inte) vilket är matiga mantras att meditera över.
Vad gäller just perenniala formler, kärnfulla utsagor som fångar det eviga i ens timliga existens, så sägs Bibelns ”ego sum qui sum” vara det bästa, mest koncisa och innebördsrika av dem alla. Inte ens den vediska traditionen har något liknande (även om Chândogya Upanishads ”tat tvam asi” kommer nära). Men man kan ju roa sig med att formulera ”ego sum qui sum” på sanskrit, och då blir det asmi yad asmi. Och då har man fått ännu ett lödigt mantra att meditera över.
– – –
Att kunna sanskrit har sin charm och det finns, som sagt, mycket att ta på här. Det är ett studium som det går att politisera om man vill (kanske genom att lyfta Evola, se ovan, och hans politiska idéer). Dagens indologer är lite rädda för det: de skyr framför allt det bagage som indologin har sedan 1800- och tidigt 1900-tal. Som radikalkonservativ behöver man nu inte gå i andra riktningen och överbetona det, men gudarna ska veta att jag i alla fall inte är rädd för att tala om tyskarnas vurm för sanskrit, som att en sanskritprofessur inrättad vid det rhenska Bonn 1818 blev fruktbar och gav trakten namnet ”det tyska Ganges” [Glasenapp, ”Indiens religioner” s 18]. Jag är heller inte rädd för att tala om studiet av det ariska, såsom samindoeuropeiska drag som triaden krigsgud, skördegud och visdomsgud, studerad av folk som George Dumezil (le trois fonctions). En lärjunge till Dumezil var Stig Wikander (1908-1983). Och Wikander var professor i indologi i Uppsala, den institution där jag lärde mig sanskrit. Jag har läst texter av honom och jag nickade åt hans porträtt när jag besökte min professor, Gunilla Gren-Eklund, på hennes tjänsterum.
Sanskrit är en vital disciplin. Ett slags vitamininjektion för svenskt vidkommande blev den ovannämnde Martin Ganstens översättning av BhG 2001 samt (ihop med Måns Broo) Upanishaderna (2005). Jag köpte den sistnämnda i somras. Den är bra som översättning. Men som läsare behövs att man har koll på originalet också. Översättarna utreder det förstås i noterna, men bruket att exempelvis översätta ”prâna” med ”anden” tycks mig fel ur esoterisk synvinkel. ”Livsande” är bättre. ”Ande” i filosofisk mening är ju ”Geist, spirit”, dvs skt. ”âtman”. Men âtman översätts av Broo/Gansten med ”självet”, vilket i sig är korrekt (âtman kan både vara ”ande” och pronomen = ”själv”) men ur esoterisk synvinkel lite förvirrande.
Så är det med det. Och därför är i alla fall jag glad att jag har koll på originalen. Att översätta gamla urkunder är en vansklig uppgift och svår att presentera för allmänheten. Den nämnda Upanishad-översättningen sägs vara gjord i samarbete med religionsvetare i Lund. Det är nog bra. Men generellt, vad vet en religionsvetare som bara läst en översättning? Här kommer vi åter in på problemet med Evola som jag nämnde i början. Om man läser en italiensk översättning av BhG, vad får man egentligen ut av den? Nå, Evola fick ut mycket, för han var noggrann och vis. Men det är ett problem när random kunskapare säger sig veta vad som står i en urkund och hänvisar till en översättning.
Relaterat
Evola: centrala verk
Castaneda: memento mori
Englund: kulturmarxist
Lewis: Narnia
Svenssongalaxen: Mitt fil kand-intyg
Arjuna på sin stridsvagn med Krishna som körsven i slaget vid Kurukshetra. BhG är en dialog mellan Arjuna och Krishna inför slaget.
Om skribenten: Lennart Svensson
