Det var ett tag sedan jag uppdaterade här. Men bättre sent än aldrig. Hur det blir framöver vet jag inte. Några inlägg till innan sommaren bör det väl bli. Men jag lovar inget; ”osvuret är bäst”… — Idag ska jag tala om Sverige. Jag anser att Sverige existerar. Och svenskar. Orden "Sverige" och "svenskar" kan ses som sedvanebegrepp. Även om tvivelsjuka historiker försöker förneka Sveriges historiska existens så finns Sverige mm som sedvanebegrepp inom den historiska diskussionen.
"Svenskar, svenskar" ropade Karl XII till trupperna under slaget vid Poltava [Liljegren s 179]. "Varer svenske" brukar anges som en av Gustav Vasas paroller. Och 1838 skrev Carl Jonas Love Almqvist: "Blott Sverige svenska krusbär har." Det var väl suspekt, redan 1838…? En romantisk vurm för det svenska i sig, långt innan 90-talismen, Heidenstam, Skansen och Svenska Dagbladet. I skriften "Svenska fattigdomens betydelse", som kom samma år, filosoferade Almqvist vidare om Sverige och det svenska.
Med andra ord existerade intresse för den svenska särarten redan på 1830-talet. Dagens mediaelit förnekar ju att "Sverige" och "svenskar" var allmänt brukade, allmänt erkända begrepp före 1890-talets borgerliga nationalism. Eliten av idag må historiskt erkänna existensen av dalkarlar, smålänningar, upplänningar, hälsingar och så vidare, men Sverige, det är något farligt det, något tabubelagt som man inte får nämna i Korrekthetens kyrka. "Svenskar" sägs vara en modern konstruktion.
– – –
Jag anser annorlunda. Redan på 1400-talet blossade svensk nationalism upp med Engelbrekt. De danskvänliga herrarna näpstes och folket fick säga sitt på ett slags riksdag 1435. Samma nationella tendens sågs samtidigt i Tjeckien med Jan Hus (1369-1415) och i Frankrike med Jeanne d’Arc (1412-1431). Jeanne fick en vision att befria sitt land från engelsmännes ockupation. Cirka tjugo år efter hennes första uppträdande på scenen var hennes vision förverkligad: Frankrike var befriat. 1453 höll engelsmännen bara staden Calais, från att ha behärskat mer än halva landet innan Jeanne kom. Det är vad jag kallar nationalism i aktion.
Men jag går OT. Sverige var en realitet redan på medeltiden. Det politiska enandet skedde i spannet 1000-1250. Birger Jarl av Bjälboätten, eller, sedvanligt uttryckt, Folkungaätten, fullbordade verket. Det svenska riksvapnet fick under Folkungaättens dagar gult och blått som vapenfärger. Tre kronor användes för sin del som rikssymbol av Magnus Eriksson, ett bruk etablerat i och med Albrekt av Mecklenburg.
I Kristoffers landslag från 1442 sägs vidare att "Svea rike är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta." Och dagens svenska flagga finns påvisad sedan åtminstone Johan III:s dagar. Med Gustav II Adolf kom även den tretungade örlogsflaggan.
– – –
Nå, hur var det med svenskarna då? Som begrepp härrör detta från folkstammen suiones som omtalas av romaren Tacitus i "Germania", 98 e.Kr. "U"et i "suiones" uttalas som "v". Germanerna sägs av Tacitus vara ljushylta och blåögda, och suiones, levande på den Skandinaviska ön (romarna visste inte att det var en halvö) klassas som en germansk stam med germanska bruk (krigshövdingeskap, i övrigt ett fritt samhälle, man har även båtar med likadan för och akter, embryon till vikingaskepp). Således ska man vara övermåttan tvivelsjuk (eller heta Dick Harrison) för att inte se dessa suiones som senare tids svear.
På 500-talet e Kr nämner för sin del den gotiske historieskrivaren Jordanes det nordiska folket suehans. Och det är, om ni frågar mig, samma folk som Tacitus omnämner, alltså vad vi idag kallar svear. Lokalt kallades dessa svear svithiod, sveafolket (efterledet av ger. theod, folk, stam). Detta blev med tiden namn på provinsen de bebodde: Svithiod. Omsider överfördes detta till hela Mellansverige som blev Svealand.
– – –
Jag skulle som sagt i detta inlägg tala om svensk etc som sedvanebegrepp. Och Svealand blev för sin del tidigt ett sedvanebegrepp. I Kristoffers landslag från 1442 står det ju att "riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta".
Vad hände sedan då med detta begrepp, Svealand etc?
Därom kan jag berätta. Svea rike blev därefter, hos en Olaus Petri på 1500-talet, till "Sverike". Genom assimilation har uttalet och stavningen Sverige uppstått. På medeltidslatin kallades annars detta Sveavälde för en hel del: Svedia, Svecia eller Sveconia. "Svensk" på latin är för sin del sveco: sveco sum, jag är svensk. Detta Svecia och så vidare betecknade redan då dels mellersta Sverige med Mälardalen, "Svealand" i motsats till Götaland (Gauthiod, Gothia). Dels betecknade det hela riket, vilket på den tiden var lika med Svea- och Götaland plus möjligen Blekinge, samt definitivt med Norrland.
Hur svear blev namnet på hela regionens folk kan alltså sägas vara ett sedvanebruk, en konvention. Jämför Danmark: där kallades ju regionens folk daner även om de kunde separeras i jyllänningar, själlänningar, halläningar och skåningar. Jag tror inte att Danmark har samma tvivelsjuka debatt som vi: en debatt där det sedvanligt uppfattade folk som gett namn åt hela landet, ska förnekas och betvivlas i nihilistisk anda.
– – –
Nå, mediaelit och akademiska historiker – finns Sverige eller inte? Existerar svenskar som en historisk realitet sedan forntiden? Sa Karl XII på Poltavas slagfält ”svenskar, svenskar” eller inte? – Den som förnekar detta har ett digert förnekelsearbete framför sig.
Litteratur: Bengt Liljegren: ”Karl XII – en biografi”. Historiska Media 2000
Relaterat
Svensk bushido
Solguru om svensk identitet
Nilrik: ”Den ökar Svea land som odlar Svea jord”
Tegnér: ”Svea” (1812)
På min andra blogg: Svensk som sedvanebegrepp
Hågahögen, bronsåldershög söder om Uppsala
Om skribenten: Lennart Svensson
