Det finns ett Atterbom-hatar-sällskap. Det förstår jag inte alls. Även om det är på skämt, vad vinner man på att odla hat, förtal och hån?
Atterbom har inte haft det lätt med sitt eftermäle. Man visar istället på Stagnelius som den komplette romantiske poeten, en inspirerad outsider som dog fattig och okänd. Atterbom däremot gick en akademisk väg och blev en samhällets stöttepelare.
Atterbom har dock levt vidare parallellt med Stagnelius. Båda kan läsas än idag. Stagnelius är nog aningen mer schvungfull och levande men Atterboms poesi är även den värd sitt salt. Atterbom var en akademisk diktare, en lärd poet à la Stiernhielm, John Milton och T. S. Eliot. Atterbom kunde sin Schelling och Plotinos; han förstod vad detta med ”konstnären som tolkare av en högre verklighet” vill säga. Läs bland annat Albert Nilssons ”Svensk romantik” för en hederlig uppskattning av Atterboms verk.
Atterbom har sin charm, sin stela charm kanske man kan säga. Det är som att läsa Jünger: det hela är en aning förbehållsamt, det är kontroll på passionerna, men substansen finns där. Atterbom kunde dock till skillnad från Jünger skriva poem så denne vår svensk var mer än en glorifierad annalist, mer än den förkättrade karriärist och pekoralist dagens kritiker vill ha honom till. ”Lycksalighetens ö” sattes för övrigt upp av Norrlandsoperan 2002 så helt död för scenen är han inte heller. Nej, denne fantasydiktare har även något att säga samtiden.
Dessutom var Atterbom en pionjär inom svensk litteraturhistoria. Hans ”Siare och skalder” skildrade svensk diktning från begynnelsen till modern tid. Bellman, Swedenborg, Almquist och Stagnelius var några av de författare han skärskådade. Atterbom blev därmed andlig fader till Henrick Schück, Fredrik Böök, Sven Stolpe, Lars Gustafsson, Göran Hägg och alla andra som systematiskt studerat svensk litteratur och dragit lärdomar ur den.
– – –
Ska jag citera något av Atterbom? Det ska jag nog. Det ger relief åt resonemanget. Jag väljer en passage ur ”Minnes-runor”, en självbiografisk, orimmad femtaktig jambisk dikt (= blankvers), ett utmärkt sätt att skriva memoarer utan att bli långrandig. Man koncetrerar sig poetiskt men kan ändå berätta och ge stämningar, som dessa:
Sin dag förlevde då den glade gossen
bland krönikor och visor, av hans fader
otröttligt till hans gamman sammanbragta;
av ålderstigna män och kloka gummor
emellanåt förnam han äventyr;
på läpparne av mången bygdens tärna
då ljödo ymnigt kvar de forndags-kväden,
i vilka Dikten är en adlig mö,
som from och stolt sin jungfrukrona bär.
Gick slåtterns lia över ängen, hurtigt
av krigsmän fördes hon; och de förtäljde
om Finlands örlig, om de vilda ryssar,
om Jernfeltz, om den milde Gustavs segrar,
och hur av ”svenska herrars” fega svek
ur all sin våda kejsarinnan frälstes.
Allt bidrog till hans underbara värld;
son av en karolin berättade
själv sockenskräddarn om den tolvte Karl
och vågade sitt huvud på att Görtz
oskyldig mistat sitt för bödelsyxan.
Det ”svenska herrars fega svek” som omtalas är Anjalaförbundet i 1788 års krig. Jernfeldtz var chef för Östergötlands livgrenadjärer, ”fruktad och omtyckt av sina soldater” (Gustafsson).
Kanske ska jag ge lite exempel på mer lyriska tongångar. Bekanta är raderna ur ”Lycksalighetens ö”: ”Upp genom luften, bort över haven, / hän över jorden, i stormande färd! / Morgonens drottning, med rosiga staven, / vinkar oss ut i sin vaknande värld.” Jag tycker detta är fulländat: det är optimalt. En svärmisk längtan kan inte beskrivas bättre.
Atterbom målade med ”Lycksalighetens ö” en saga, en fantasyskapelse som kan verka lite konstgjord men jag tycker ändå helheten övertygar. Det är ungefär som Tolkien: han var i själ och hjärta en småborgerlig professor som gillade att pula med texter, men när skapandets trans bemäktigade sig honom så blev det stor dikt. Som trilogin om Härskarringen. Detsamma gäller Atterbom; ”the smell of the lamp” kan märkas i hans dikter men när han som här diktar om den Svanvit som övergivits av Astolf så har det hela en pre-rafaelitisk pregnans som tjusar än idag:
Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö;
stilla, o stilla!Stunderna ila,
snart du den sista ser;
vila, o vila!
Vissna, som andra fler! –
Hjärta! vad vill du mer?
Vila, o vila!Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led;
glömma, o glömma –
sådan är solens sed!
Lär dig, i nattens fred,
glömma, o glömma!Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän;
gott är att somna;
vår kommer ej igen.
Hjärta! vi slår du än?
Domna blott, domna!Tystna då, tystna,
töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna;
livet dig bjöd farväl:
”Arma, god natt, sov väl!”
Tystna då, tystna!
– – –
När Per Daniel Amadeus Atterbom var 29 år gammal utsågs han till kronprinsens lärare i tyska språket och litteraturen. Denne Oscar blev sedermera Oscar I. För Atterbom betydde lärartjänsten ett genombrott; han blev accepterad, han blev godkänd som elitmänniska. 1821 blev han docent i historia, tre år senare adjunkt i filosofi och efter ytterligare fyra år professor i samma vetenskap. 1835 utbytte han denna professur till en i estetik och modern litteratur; det var inte så noga på den tiden, var man bildad kunde man bli professor i både det ena och andra.
Atterbom invaldes i Akademin 1839. Han avled den 25 juli 1855. Föddes gjorde han den 19 januari 1790 i Åsbo socken, Östergötland. Han gillade sagor och språk; tyska lärde han sig tidigt. Snorre Sturlason hörde till lektyren. Senare blev det gustavianska skalder och Schellings idealistiska filosofi. Det kunde behövas i ett kulturliv ännu präglat av snusförnuft och materialism.
Atterboms Uppsaladagar kan sammanfattas i orden folksaga, äventyr, melodiska versformer, tysk nyromantik. Det sistnämnda var en reaktion på den franska stelheten som dittills gällt som poetiskt ideal. Det var kanske en storm i ett vattenglas men viktig ändå: det var fransk klassicism mot romantik, regelbundenhet mot friform, rationalism mot intuition. Atterbom gillade dessa litterära fejder där han alltså förfäktade romantik och dans. Dock blev han sjuk efter ett tag i Uppsalas kvalmiga luft, men genom bidrag från vänner fick han möjlighet att resa till Tyskland och Italien 1817. I det förra landet mötte han författare och filosofer han brevväxlat med och i det senare mötte han målare och mecenater. Det drömska soldiset vilade över konsten.
Vid hemkomsten tog han sin examen. Resan hade gjort susen för inspirationen. Sedan blev han Oscars lärare; vägen till att bli en elitfigur stod öppen.
Relaterat
Tegnérs ”Svea”
Carl Snoilsky
Thomas Cole: ”The Voyage of Life: Youth”, 1842
Om skribenten: Lennart Svensson
