Notre-Dame de Reims är den gotiska katedral där franska konungar krönts under seklers gång. Kyrkan uppfördes 1211 på samma plats där en basilika tidigare hade legat och där den frankiske kungen Klodvig döptes år 496. Katedralen skadades svårt av tyska granater två månader in på första världskriget, men återställdes efter kriget.

Reims

I

För granaternas vita krevader
och lågornas härjande hav
de heliga kungarnas rader
lagt splittrade kronor av.
En visslande storm av kulor
drog fram i fialernas skog,
och sprängt av en skärva i smulor
katedralens leende dog.

Katedralen är död. I raden
av fallna sitt liv den gett.
Nu spökar den svart över staden,
en stupads brända skelett.
Dess själ var glöden, som strålat
i målade fönsterfält,
som brinnande bomber kolat
och hetare lågor smält.

Katedralen är död. Och de skända
den döda i spalt och broschyr.
”Vad bryr oss en kyrka? — En enda
soldat är oss mera dyr.”
De fråga: ”Hur kan man värdera
det skönaste tempel, välvt
av människohänder, mera
än människolivet självt?”

II

Ett sekels längtare drömde
och murade drömmen mot skyn.
Jag såg dem, de tusen glömde,
en böljande dimmig syn.
Jag såg dem i arbetsdräkter,
jag såg dem i prästerlig ståt,
de män av förgångna släkter,
som givit sitt liv däråt.

Envar av de tusen döda,
bar som en helgonstod
emblemet för livets möda,
sin klubba, sin pensel, sitt lod.
Som spöken såg jag dem draga
mot djupnande mörker förbi.
Som nattliga vindar klaga,
så steg deras ångestskri.

En stämma i mängden sade:
”I murarnas tunga massiv,
där block efter block vi lade,
vi murade in våra liv.”
En annan: ”Ett strålande fönster,
som levde så varmt och blitt
av ljuset i spröjsarnas mönster,
det släcktes. Det livet var mitt.”

En tredje: ”Den luftiga spira,
som sträckte sig närmast skyn,
min hand med bilder fått sira
högst för den högstes syn.
En grushög är spiran vorden,
den frukt, som min möda bar.
Min kropp var multnad i jorden,
mitt liv var däruppe kvar.”

En fjärde: ”Den leende ängeln,
som bar i sin veckade skrud
åt Maria med liljestängeln
om livets under sitt bud.
— förstår du, hans liv jag kunnat
väcka ur sovande sten
blott därför, att livet mig unnat
att lysas av kärlekens sken.

Bebådelsens helga Guds moder,
en jordisk kvinna hon var,
fast högt över seklernas floder
benådelsens krona hon bar.
Den allmakt, som styrde min klubba,
befallde min lycka: Förbliv
i ditt verk, som ej tiden skall rubba!
— Den lyckan var mer än mitt liv.”

Och det steg som en kör av de döda:
”Katedralen är död. Den var vi.
Vår kraft, vår dröm och vår möda,
våra själar levde däri.
Den multnade munnen talar ej mer,
men du hört vår stämma ändå.
Det brustna ögat ej längre ser,
men de syner det födde bestå.

Granater och eld fått föröda
det verk, som vår livskraft fått.
Nu äro vi tusen döda
och spöken och minnen blott,
de glömda tusentalen
av namn i ett sekels arkiv.
Katedralen är död — Katedralen,
våra tusen eviga liv!”

(Bild: French Troops Resting av Christopher R. W. Nevinson)

Om skribenten: Patrik Ehn

Patrik Ehn är en svensk folkbildare och opinionsbildare. Han är utbildad vid Uppsala universitet och har en filosofie kandidatexamen med kulturgeografi som huvudämne. Tidigare var han gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige. Ehn satt även med i partiets centrala valberedning och representerade Sverigedemokraterna i Kyrkomötet. Därmed betraktades Ehn som en av de ledande företrädarna för sitt parti. Patrik som tidigare varit bosatt i Tyskland, har ett stort intresse för den konservativt revolutionära idéströmningen som var rådande där för hundra år sedan. Han har även studerat internationella relationer och gör därför gärna utrikespolitiska betraktelser.