Carl Snoilsky var en svensk greve och diplomat, akademiledamot och överbibliotekarie vid Kungliga Biblioteket. Han var poet, en god sådan; han kunde sitt hantverk och mer därtill. Han levde 1841-1903.
Det må vara att vissa dikter i Carl Snoilskys ”Svenska bilder” (1886) idag är lätt obsoleta. ”Slottsherren” och ”På Värnamo marknad” känns lätt daterade. Och det kan finnas ett drag av teater och tillrättaläggning, av idyll och tjusighet i scener som torde ha krävt mer svärta. Jag säger inte att allt ska vara naturalism och elände, dragande-i-smutsen och plebicism, jag medger bara att Snoilsky saknade viss kraft ibland.
Men nu ska jag inte frossa i det som eventuellt saknas i denna diktsamling med scener ur svensk historia. Jag ska ta upp det som är värt att poängtera, det som står sig. Jag ska blåsa liv i den andliga glöd som gömmer sig i dess rader. Ta bara ”Regementets kalk” med dess berättelse om hur prästen i Västmanlands regemente, fängslad efter Poltava och sedan frigiven, beger sig till slagfältet och gräver upp de nattvardskärl han grävde ner där innan fångenskapen. Och hur han återvänder hem med klenoderna för att äntligen kunna hålla fältgudstjänst med regementet:
… Den stränge mannens blick
av glädje varmt förklarad gick
till altaret på renen.
Uppå dess disk, av grästorv redd,
med snövit duk däröver bredd,
stod regementets kalk bredvid paténen.En tigande omarmning än
förente trofast vän med vän
på hemmets gröna slätter,
där våren höll sitt intåg då
ihop med nya gossar blå
och vita tält och blanka bajonetter.Kommando åter ljöd: giv akt —
Formera fyrkant! — Det var sagt.
Att tacka och att prisa,
koralen steg mot himlen lugnt,
där lärkan, lik en strålig punkt,
högst uppe sjöng sin frihets sälla visa.
Detta är andlighet, sol och stål. Detta är svensk bushido.
Det finns mer av andlig koncentration i ”Svenska bilder”. Som ”I Swedenborgs trädgård” där siaren får besök av ett barn som frågar mannen hur en ängel ser ut. Siaren svarar prompt med att ta med sig barnet till sin trädgård:
Uti en ram av grönt vid gångens slut
vill ögat stanna
framför ett fönster — lagom till tittut
för lilla Anna.»Till fönstret där, mitt rara hjärtegryn,
Jag henne leder.
I glaset får hon skåda då den syn,
varom hon beder.»Den lilla lyder, bävande och snar.
Vad kan det vara?
Hon ser ett barnansikte. Fönstret var
en spegel bara! —
Detta är idylliskt. Men det är också sant; Swedenborg lär ha fått ett dylikt besök och besvarat frågan just så här. Svarets innebörd är så klart att vi alla har det gudomliga inom oss, vi kan som människor höja oss till högre nivåer i reinkarnationens kretsgång – även till änglalika nivåer.
Snoilsky diktar inte formellt andligt, han nämner föga om kyrklighet och kristendom. Men han finner andlig koncentration, han finner det oförgängliga i det timliga. Som i bilden av Johan Banérs dödsläger:
Rivna fanor, segertecken,
med en dubbelörn i vecken
täcka murens nakna kalk.
Dimmigt brinner vaxljusveke
vid en enkel bår av eke
i det halvt förstörda koret
ställd på svartklädd katafalk.
Dikten i övrigt sammanfattar bra de svenska bragderna under 30-åriga kriget, symboliserat av den döende ”Herr Jan” på sin bår. Bortsett från det gillar jag följande rader i denna dikt, som väl uttrycker legosoldatens särart:
Ren kring högkvarteret skocka
fräcka hopar sig och pocka:
”Prompt vår sold vi vilja ha,
annars gå vi till Oranien,
eller sälja oss åt Spanien,
Turken, Påven eller Satan,
bara han betalar bra.”
Här finns att förvisso rader att citera, mer än jag orkar. Men ska man dra en liten rapsodi över bra dikter i denna samling kan man nämna:
. ”Kung Erik” – en vemodig idyll över den snart vansinnige kungen och hans folkliga gemål
. ”I Ryssland” – en lätt salongsmässig episod om en krypskytt som missar ett skott mot Karl XII, dock gillar jag denna dikt för dess koncentrerade form och dess stämning
. ”Brandklipparen” – Sveriges historia från Karl XI:s tidiga regenttid till Karl XII:s senare dagar, symboliserat i en viss krigshäst som ska ha gått i arv mellan de båda
. ”Hattar och mössor” – hur den överreklamerade ”Frihetstiden” egentligen var
. ”En afton hos fru Lenngren” – åter en idyll men 1700-talet var förvisso idylliskt också
Denna diktsamling är som antytt koncentrerad, den ger in nuce vårt lands historia från Gustav Vasa (”Gamle kung Gösta”) till tidigt 1800-tal (”Skogsvandringen”, om en ung Tegnér vandrande genom värmländska nejder). Så läs hellre den här än att plågas av stilmässigt överarbetade tegelstenar av Peter Englund eller av förnekande, Sverigefientliga populärverk av Dick Harrison. Du får tragik (”Stenbock vid svarvstolen”) likaväl som heroism (”Stenbocks kurir”), du får idyll (flera) och tragik (”Lützen”, ”Kristina”), du får egendomligheter (”Olof Rudbeck”) och flärd (”Erik Dahlberg”, ”Efter fyratio år”). Plus lite mer.
Du får med andra ord det mesta. Så egentligen, min disclaimer-inledning till trots: det mesta i denna samling är eminent läsbart! Tendensen till idyll finns där men det hör delvis till poesins natur. Allt har en tendens att bli lite tjusigt med rim och meter. Men att Snoilsky även hade kraft och styrka i sina rader är uppenbart. Han var en driven poet (”jag bringar druvor, jag bringar rosor, / jag skänker i av mitt unga vin”) så när han tog sig an Sveriges historia så var det inte bara ämnet som gav dikten liv, det var hans talang och poetiska gåva. Därför står sig detta verk, därför är det en klassiker. Man kan lugnt inhandla ett ex på antikvariat för en spottstyver och glädja sig åt alla scener han ger ur Sveriges historia, även de mer teatraliska. För den dominerande tonen i dikterna är sann, han sjunger inte falskt. Han har av svenska bilder gjort närmast odödliga, platonska urbilder.
Relevant
Heidenstam: ”Karolinerna”
Svensk stormaktstid
Om skribenten: Lennart Svensson
