Låt oss sluta kalla politiska motståndare för f-ordet.
Efter att nyligen färdigställt en bok om fascism-begreppets historia, ser jag att alla mina ansträngningar att minska missbruket av detta nyckelbegrepp varit förgäves. Fascismen kommer sannolikt att leva vidare, inte som en växande europeisk mellankrigstidsrörelse utan som ett fritt utdelat epitet som kan tillämpas på vad än journalister ogillar för stunden. Den intet ont anande läsaren av våra partiska medier kommer att fortsätta luras att fascisterna är en eller flera av följande skurkar: anti-amerikanska jihadister, uttalade invandringsmotståndare här och i Västeuropa, demokratiska presidentkandidater, israeliska soldater, kristna homofober, isolationister, eller de nationalistiska regeringarna under Viktor Orbán i Ungern eller Vladimir Putin i Ryssland. Denna lista över ”fascister” fortsätter att växa – en utförlig sådan skulle vara minst dubbelt så lång.
Nästan alla försök att använda fascist som skällsord innefattar jämförelser utan grund i historien, men som framkallar förutsägbara reaktioner. Enkelt uttryckt luras vi att tro att ”fascism är detsamma som Hitler”. Genom att den som talar associerar det han ogillar med f-ordet eller genom att indirekt göra samma association, kopplar han sitt hatobjekt till folkmord. I sin bok Liberal Fascism förlitar sig Jonah Goldberg inte ens på att underförstått jämställa skurkar med nazister. Han dyker rakt på sak och tillämpar argumentum ad Hitlerum, han jämför Hillary Clintons ekonomiska planering med Hitlers arbetsmarknadsminister Robert Leys politik. Vi luras därför att tro att det demokratiska partiet har blivit hitlerister, och vilken idiot som helst vet ju vad det betyder.
Någon som borde veta bättre än att missbruka begreppet är den israelisk-franska historikern Zev Sternhell, som tveklöst är världens tyngsta auktoritet på fransk fascism. I en intervju i Haaretz i augusti förra året, for Sternhell ut mot de israeliska bombningarna av Gaza, som han jämförde med beteendet hos mellankrigstidens fascister. Han underströk att den fascistiska faran ”nådde en ny höjdpunkt i Israel under operationen i Gaza” och att Israel nu är fyllt av fascistiskt tänkande av det slag som genomsyrade Frankrike när Hitlers arméer invaderade 1940. Dessa jämförelser är oursäktliga av två skäl. För det första, vad man än må tycka om den israeliska militära operationen så var de som genomförde den inte ”fascister” – det går att misstycka till det våld som dessa soldater gjorde sig skyldiga till utan att ta till f-ordet. För det andra, så föll Frankrike 1940 för att tyskarna militärt utmanövrerade den franska armén. Landet omstörtades inte inifrån av fascister. Den grupp som stod för den mest flagranta kollaborationen med fienden under invasionen var de franska kommunisterna, som tog order från Hitlers dåtida allierade – Sovjetunionen.
Att nämna dessa fakta som svar till Sternhell verkar överflödigt. Författaren i fråga känner ju till historien långt bättre än jag. Detta gör hans raljerande desto mer anmärkningsvärt. Vi talar om en framstående historiker med fascismen som expertis, som skriver briljant om sitt ämne när han inte har på sig sina politiska glasögon. Sternhell introducerar en nykter tanke när han påminner oss om att ”det finns värre saker än fascismen”. Den italienska fascistregimen dödade ”inte mer än ett par dussin” motståndare innan den togs över av Nazityskland, och dessa var mestadels mord som begicks utanför Italien, förmodligen utan Mussolinis vetskap.
Försöken att ge fascismen ett nutida fokus sträcker sig från de seriösa och akademiska till de krasst opportunistiska eller avgrundsdjupt ignoranta. Historikern A. James Gregor vid University of California, Berkeley, kan vara den mest påläste av dem som behandlar fascismen som ett pågående problem. Gregor identifierar fascismen med den revolutionära vänstern. Enligt hans syn återspeglas den italienska fascismens influenser fortfarande i u-landsdiktaturer som uppvisar nationell solidaritet, socialistisk ekonomi och en auktoritär regim. Dessa Tredje världen-regimer utnyttjar också avskyn mot ”plutokratiska” stater i Väst med dess korrupta parlamentariska system, en sorts retorik som även förekom i fascistiska tal i den latinska världen under 1920-talet.
Problemet med denna kontinuitetsteori är att den förstorar upp slumpmässiga paralleller, utan att ta notis om de radikala samhälleliga skillnader som gav upphov till de regimer som jämförs. Gregor läser också in för mycket i den selektiva appropriering som Tredje världens u-landsdiktaturer ägnar sig åt när de klär sitt styre i Västerländsk ideologisk regalia. Denna ideologiska appropriering betyder inte att icke-västliga regeringar är på väg att förvandlas till de stater eller samhällen de lånar ideologiskt material ifrån. Man skulle rentav kunna ifrågasätta huruvida man kan tillskriva de politiska enheterna i Tredje världen de västliga referenspunkterna ”höger” och ”vänster”.
Om vi lämnar den akademiska världen, blir varje försök att påvisa ett pågående fascistiskt hot absurt. Således finner vi paralleller mellan Obama och Hitler eftersom bägge gjorde tjänster åt sina vänner, långsökta jämförelser mellan nazisterna och de amerikanska demokraterna eftersom bägge lanserade särbehandlingsprogram, och att man jämställer invandringskritiker och motståndare till homolobbyn med Tredje riket.
Ett fåtal fakta om vad fascismen var kan hjälpa till att förklara vad den inte var och inte är. Fascistiska rörelser utvecklades på den europeiska kontinenten mellan de bägge världskrigen och var främst en reaktion mot den revolutionära vänstern men också mot det upplevda misslyckandet hos de liberala parlamentariska regeringarna att ge ett tillräckligt svar på vänsterns förödande utmaning. Fascistisk politik verkar ha utvecklats naturligt i de latinskt katolska länderna och anammade korporativistiska ekonomiska idéer som selektivt extraherades från påvliga och nyskolastiska dokument, såväl som från romerska idéer om hierarki och auktoritet. Föga förvånande hade de fascistiska idéerna inte lika god resonans i mer individualistiska protestantiska samhällen. Detta kan bero på dels på förekomsten av ordnade konstitutionella regeringar på dessa platser dels på vissa uppenbara kulturella skillnader. Som British Union of Fascists och dess ledare Oswald Mosley fick erfara då de under 1930-talet marscherade runt i London iklädda svarta skjortor och sjöng den italienska fascistiska nationalsången med engelsk text samtidigt som de åtnjöt Mussolinis ekonomiska bistånd. De lyckades skapa mer en kuriositet än någon kraftfull nationell rörelse.
Trots försök från den italienska regeringen att skapa en fascistisk internationalism, gick det inte särskilt bra för deras utländska rörelser. Det faktum att fascisterna betonade en organisk nationell identitet begränsade räckvidden för en rörelse som tog sikte på särskilda staters självhävdelse. Till skillnad från kommunisterna och den samtida sortens amerikansk liberal demokrati var fascismen aldrig någon internationell kraft. Och att den utvecklats i länder som Italien och Spanien, som industriellt hamnat på efterkälken, gjorde den än mindre tilltalande i mer framgångsrika länder. Idén om att framstående länder som USA skapade välfärdsstater för att det fascistiska Italien gjorde det angränsar till det hallucinatoriska. På gott och ont tenderade de moderna västerländska demokratierna självmant att ge upphov till stora byråkratiska stater med sociala program. Det finns ingen anledning att anta att de som byggde och expanderade sådana projekt hämtade stöd från den latinska fascistiska modellen.
Inte heller har det organiska nationsbegreppet något gemensamt med det amerikanska eller den amerikanska globala mission som numera utgår från republikanska och neokonservativa källor. Till skillnad från de amerikanska hökarna, vädjade fascisterna aldrig till några mänskliga rättigheter eller försökte koppla sin solidaritetsuppfattning till någon idébaserad nationstillhörighet. Mussolini åberopade ”det latinska” som kärnan i Italiens nationella identitet, och i den utsträckning han hoppades kunna återskapa ett italienskt imperium, såg han det som en återvändo till deras romerska förflutna. Denna strävan att återgå till sin forna storhet var ett återkommande fascistiskt tema, tillsammans med återuppbyggnaden av en social hierarki som skulle anpassas för nutida behov. I kontrast till detta motiverar de neokonservativa sin politik genom att hävda att den bidrar till att frigöra bakåtsträvande samhällen från traditionens bojor. De vill göra andra folk mer som senmoderna amerikaner – konsumtionsinriktade, individualistiska, och fria från patriarkalt förtryck. Denna distinktion är inte ett försök att rättfärdiga vare sig nationskänsla eller den expansionistiska utrikespolitik som den kan leda till. Den poängterar helt enkelt skillnaden mellan olika saker.
Historikern John Lukacs har gjort iakttagelsen att alla jämförelser mellan tysk nazism och latinsk fascism slutgiltigt bevisat att det inte fanns någon generisk fascism. Lukacs uttalande är till hälften sant. Det existerade en stor klyfta mellan nazismen och den latinska traditionen av auktoritarism, i vilken fascismen var en kontrarevolutionär rörelse som låtsades vara en radikal revolutionär kraft. Trots en eventuell konvertering av vissa latinska fascister till Hitlers mordiska och totalitära projekt, var de två inte samma sak, och de flesta nazistiska kollaboratörer i ockuperade länder var inte övertygade fascister utan snarare opportunistiska politiker eller militära regeringar som var villiga att samarbeta med Tredje riket så länge de själva tjänade på det. Ändå fanns det en generisk fascism, och den var latinsk, korporativistisk och auktoritär och innehöll en mystisk nationsuppfattning. Denna fascism var långt mindre radikal och mindre expansiv än den tyska nazismen. Den sistnämnda hade lånat organisationsmodeller från fascismen men också från det socialistiska experiment som just då pågick i Stalins Ryssland.
Den allmänna uppfattningen av fascismen som bakåtsträvande verkar korrekt, liksom jämförelserna mellan det fascistiska styret och latinska auktoritära regimer. Man närmar sig denna slutsats även efter att ha läst all litteratur – som till viss del är mycket övertygande – som hävdar att fascismen var revolutionär, nationalistisk och auktoritär. Det enda sättet man undviker slutsatsen att den italienska fascistregimen inte verkade särskilt revolutionär är genom att skilja mellan fascismen som rörelse och fascismen som mellankrigstidens italienska regering. Den första är intellektuellt spännande medan den senare verkar ha varit ett mecenatsystem med pretentiöst namn. Den var bunden till ett klassystem och en politisk kultur som blev föråldrad redan under föregående sekel.
Mussolini gick hopplöst vilse i valet av allierade i slutet av 1930-talet, och från och med 1943 hade han förvandlats till en tysk marionett. Men hans tidigare styre hade varit en komisk opera-affär, dold bakom den dekorativa hierarkin av kontor som Mussolini hade konstruerat under ”statens” förment högsta myndighet. Egentligen styrde Il Duce med sina legioner av rådgivare, samtidigt som de försökte komma överens med alla samhällsklasser. Hans administrations totalitära egenskaper var till stor del överdrivna. Likaledes var det felaktiga omdömet från bland andra Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill att Mussolini drev sitt land effektivt. Han hanterade depressionen genom ekonomiskt bistånd till industrin för att hålla arbetarklassen i arbete och den italienska regeringen gjorde detta med alltmer devalverade pengar.
Fascismen var beroende av en nästintill klassiskt marxistisk uppdelning av klasser, med arbetarna på den ena sidan och ägarna av produktionsmedlen på den andra, och med den lägre medelklassen svävandes mitt emellan. Som Marx förutspådde gick medelklassen vanligen med i ordningens parti på grund av en känsla av respektabilitet. Marxistiska analyser av fascismen fortsätter att kasta ljus över generisk fascism eftersom den revolutionära vänstern och fascisterna stod inför samma sociala klimat. Betecknande för detta klimat är att den stratifiering på vilken detta vilade har försvunnit sedan 1930-talet, även om våra medier och politiska propagandister envist vägrar att ta notis om den saken.
Frågan infinner sig slutligen om varför vi alls bör bry oss om fascismbegreppets betydelse befinner sig i fritt fall. Jag kommer spontant att tänka på tre skäl.
För det första är det oprofessionellt att tillåta andra klassens journalister och politiska aktivister få definiera ord i enlighet med sina skiftande intressen. Begrepp som en gång haft klara och tydliga betydelser reduceras till stigmatiseringsetiketter när fel personer får kontroll över dem. Herbert Butterfield hade rätt när han insisterade på att man bara kan börja förstå det förflutnas referenspunkter genom att frigöra dem från politikers och partigängares grepp.
För det andra råder fortfarande en tvivelaktig uppfattning att all politisk ondska finns inom högern. Efter omfattande forskning drog jag slutsatsen att fascismen rent objektivt var en högerrörelse eftersom den utgjorde en kulturellt baserad reaktion på den revolutionära vänstern. Men detta innebär inte att generisk, i huvudsak latinsk, fascism fick sitt fulla uttryck i Hitlers folkmord. Nazisterna, som falskt förvandlats till de huvudsakliga fascisterna, var långt mer revolutionära och totalitära än de generiska fascisterna. Vidare har vänstern visat sig mer än kapabel att utföra sina egna onda handlingar och totalitära utsvävningar utan att låna någonting vare sig från högern eller nazisterna. Filosofen John Gray poängterade detta i Times Literary Supplement, när han hänvisar till en brist i vänsterns fantasi som gör dem omedvetna om den ”radikala ondska som följer av strävan efter framsteg”.
För det tredje, att ta upp fascismen, med syftet att väcka associationer till Hitler, är ett genomgående ohederligt sätt att närma sig våra samtida politiska och sociala problem. Det är ett försök att vädja till lyssnarens känslor för att uppvigla oss till politisk eller militär handling. Man behöver inte tycka om individerna eller grupperna som görs till måltavlor för att erkänna att vi inte har med Tredje riket att göra i något av de dagsaktuella exemplen. Och i än mindre utsträckning när vi tittar på något av de samtida exemplen har vi att göra med 1930-talets latinska fascister, som inte var mer än en fotnot i modern historia. Att kalla något eller någon fascist har kommit att involvera en känslomässig utpressning som inte längre borde accepteras av allmänheten. Den är kopplad till det parallella försöket att jämföra varje utrikespolitisk kris med ”München 1938” strax innan man insisterar att vi sänder ut den amerikanska militären för att hantera situationen.
Att hänvisa till och dokumentera dessa falska paralleller kan ha viss effekt, om fler människor börjar ta notis om detta upprörande missbruk av det förflutna.
Paul Gottfried är författare till War and Democracy, utgiven av Arktos.
Översättning till svenska av Daniel Friberg.
Om skribenten: Paul Gottfried
