Efter min resa till Port Elizabeth i november, krönte jag höstens vistelse i Sydafrika med adventsfirande i en av Pretorias anglikanska kyrkor. I vapenhuset välkomnades jag av den tidigare chefen för marinstaben Robert ”Rusty” Higgs. Higgs såg dagens ljus i King William’s Town i Östra Kapprovinsen, men tog studenten på Grey High School i Port Elizabeth, tre timmars bilresa i sydvästlig riktning från hemstaden. Därefter sökte han sig till flottan där han haft en mer eller mindre spikrak karriär. Under själva gudstjänsten i St Francis of Assisi Anglican Church, lästes texten ur det gamla testamentet av Leelie Selassie. Efter gudstjänsten fick vi tillfälle att samtala, och då framkom det att hon är ättling i rakt nedstigande led till Etiopiens kejsare Haile Selassie.
Hur hamnar då en ”kejserlig arvtagerska” i Sydafrika, och varför väljer en framgångsrik amiral att bosätta sig i det torrlagda Pretoria, en stad för boerättade landkrabbor? I Selassies fall flydde familjen till USA efter den revolution som omkullkastade kejsardömet i Etiopien för femtio år sedan. Hon gifte sig sedermera med Reuben Brigety som 2022 utnämndes till USA:s ambassadör i Sydafrika. Brigety har liksom ovan nämnde Higgs en bakgrund i flottan, men är framförallt en karriärdiplomat. Hans diplomatiska karriär tar dock slut i januari då Donald Trump svärs in som president. Brigety har heller inte imponerat på sin ambassadörspost i Sydafrika, utan är mest känd för att ha anklagat sin värdnation för att ha smugglat vapen till Ryssland, den så kallade Lady R-incidenten.
Hur kommer det sig då att man springer på en pensionerad amiral på första advent i Pretoria? Det är naturligt att Higgs, som uppenbarligen har engelska anfäder, söker sig till den anglikanska kyrkan, men det är inte lika naturligt att en sydafrikan av brittisk börd hamnar i Pretoria, eller för den delen att en sjöofficer frivilligt väljer att bosätta sig i en sydafrikansk provins fjärran från den 300 mil långa sydafrikanska kusten. Svaret på frågan är att efter en lång karriär inom den sydafrikanska flottan, och som marinattaché i Washington, utnämndes Higgs till förste sjölord, alltså chef för marinstaben, och förflyttades från flottbasen i Simon’s Town till huvudstaden Pretoria.
Higgs är alltså något av en främmande fågel i Pretoria, som framför allt är boerättlingarnas stad. Här talar man afrikaans, och firar förmodligen första advent i Nederduitse Gereformeerde Kerk som är ett reformert samfund. Det är betydligt vanligare att man hittar en engelskspråkig sydafrikan i grannstaden Johannesburg, och detta har givetvis sina historiska orsaker.
Striderna mellan boer och engelsmän är en kamp som har präglat Sydafrikas historia i generationer. Den första öppna konflikten var det första boerkriget (1880-1881) vars fredsförhandlingar slutade med att den sydafrikanska republiken i Transvaal fick självstyre så länge som man erkände drottning Viktorias överhöghet. Konflikten mellan boerstyret i Transvaal och engelska ”uitlanders” avtog dock inte. Den sydafrikanska republiken, ledd av Paul Kruger, ville inte ge de brittiska kolonisterna några medborgerliga rättigheter, och efter ett misslyckat brittiskt upprorsförsök började boerna rusta upp sina stridskrafter. De två boerstaterna, Transvaal och Oranjefristaten, ingick dessutom ett försvarsförbund. När Storbritannien vägrade att dra tillbaka de trupper som förts till Sydafrika sedan sommaren 1899, var det andra boerkriget ett faktum. På de två boerstaternas sida slogs också svenska frivilliga, men trots det så slutade kriget med brittisk seger.
Innan det andra krigsutbrottet hade den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain krävt fullständigt kommunalt självstyre för staden Johannesburg. Det handlade såklart inte främst om medborgerliga rättigheter, utan om områdets värdefulla resurser, närmare bestämt guldfyndigheterna. För många år sedan besökte jag Pilgrim’s Rest, en av de legendariska platser som blev Transvaals motsvarighet till Klondike under andra halvan av 1800-talet. Själva tillkomsten av den afrikanska metropolen Johannesburg är också det ett resultat av guldrushen. Guld hade hittats i vattendragen kring Barberton 1876, och tio år senare grundades staden Johannesburg. Än idag har Johannesburg ryktet om sig att vara en stad där mammon och synden härskar. Människor från hela södra Afrika söker sig fortfarande till Johannesburg eftersom det är där som guld och andra rikedomar finns, men guld är inte allt som glimmar och den gamla sanningen blir många varse som hamnar där.
En knapp timmes bilfärd norrut hittar vi alltså huvudstaden Pretoria som på många avgörande sätt skiljer sig från Johannesburg. I de centrala delarna av Pretoria dominerar fortfarande de vita boerättlingarna, också i numerär, även om tiden talar mot dem. I Pretoria tas det ofta för givet att man som vit behärskar boerspråket afrikaans. Oavsett om man besöker universitetet eller någon restaurang så blir man artigt tilltalad med ”meneer”, alltså det afrikandiska uttrycket för engelskans ”sir” eller för den delen tyskans ”Mein Herr” som ligger betydligt närmare språkligt sett. Någon ”Mein Herr” i Liza Minellis tappning är dock svårt att finna i det gudfruktiga Pretoria, utan då får man som sagt bege sig till syndens näste Johannesburg, en sorts afrikansk motsvarighet till den amerikanska smältdegeln New York.
Om jag firar första advent i Pretoria nästa år återstår att se, men om jag inte lärt mig afrikaans till dess så gör jag nog bäst i att bara le ock nicka artigt om jag skulle hamna i en församling tillhörande Nederduitse Gereformeerde Kerk.
Om skribenten: Patrik Ehn
