Tocsin är fransk alternativradio. Och den är bra. Bättre än både svenska och tyska motsvarigheter. Nästan lika bra som den amerikanska, den som E Michael Jones är informell ledare för, med tidskriften Culture Wars. Sista månaden har Clémence Houdiakova på Tocsin ägnat sig mycket åt covid-19. Hon har talat med professorerna Raoult och Perrone, två av de stora motståndsmännen i Frankrike under covid-19. Med Jean-Dominique Michel som skrivit en bok om bedrägeriet. ”Det var en övning i biologisk krigföring, inget annat.” Den här dagen är det Marie-Estelle Duponts tur. Dupont är psykolog. Och ”antivaxxare”. Houdiakova har ett långt samtal med henne.
Frankrike är i olag. Och ja, den här oredan beror i sista steget på president McRon och hans parlamentsval. Men Frankrike har varit i olag länge. Ett stort fel tidigt i förloppet begicks av Ludvig XIV. ”Solkungen”. Kungen hade snöpt högadeln i politiken. Besegrat den militärt och stängt in den på Versailles. Kungen försökte att förmå högadeln att sätta sig på sina slott och vältra sig i lyx istället för att lägga sig i statens, det vill säga, kungens angelägenheter. I det syftet uppmuntrade han dem att gifta bort sina pojkar med rika judiska flickor. Det skulle han inte ha gjort. Den avledningsmanövern ledde till oreda och förfall och sedan till revolutionen 1789. Det är klart att ett folk inte i längden kan leva under oket av en gudlös överhet. Folket reste sig. Och frimurarna tog folkresningen till förevändning för att inrätta en republik, i eget intresse. Nästa steg togs 1905 när socialister och liberaler, frimurare allihop, slängde ut Katolska kyrkan. Med skilsmässan mellan Kyrka och stat 1905 byggdes inbördeskriget, det iscensatta klasskriget, in i den franska statens själva struktur. 1900-talets övriga katastrofer i Frankrike är en följd av den utvecklingen.
1968 var bara en av 1900-talets katastrofer. Amerikanerna hade försökt att göra sig till ”Overlord” över Frankrike 1944-45 och misslyckats. Det misslyckandet var totalt när general de Gaulle steg upp till makten 1958 och gav Frankrike en ny grundlag och en ny ordning i politiken. Och det kunde amerikanerna förstås inte acceptera. 1963 knuffade de rika judarna i USA undan puritanerna och lagade så att de fick en president i sin smak, Lyndon B Johnson; en president som tittade åt andra hållet när Israel sökte krig med sina arabiska grannar 1967 och fann sig föranlåtna att sänka en amerikansk örlogsman i Medelhavet, USS Liberty. Lyndon Johnson var tillmötesgående även när det nya, starkt judiskt dominerade styret i USA bestämde att det skulle avföra president de Gaulle från makten i Frankrike, med en kupp kamouflerad som revolution. Projektet lyckades, givetvis. USA har kassa. Unga så kallade intellektuella, i många fall klyftiga och munviga pojkar från rika judiska familjer, ställde reste sig i spetsen för vad som skulle föreställa ett ”proletärt” uppror mot det katolska och patriarkaliska och traditionalistiska Frankrike. Mot de Gaulle. Vi känner det som ”ungdomsupproret” 1968. Frankrike har inte varit sig likt sedan dess. Ja, det katolska Frankrike fick sig en törn redan på 1680- och 1780-talen. Och 1905s frimurarkupp var en avgörande vändning. Men 1968 vändes Frankrike helt ut-och-in. Frimurarrepubliken Frankrike blev en travesti på en stat.
”Ungdomsupproret” blev en katastrof. Ja, först var det livat, förstås. Pojkarna fick veta att det var fritt fram att ta för sig och bära sig illa åt. Och gjorde så. De kastade alla hämningar, all moral, all kultur över bord. Och tog för sig. På flickornas bekostnad. Både män och kvinnor i den franska 40-talistgenerationen har suttit hos judiska psykoanalytiker sedan dess. 40-talisterna begick ”ungdomsupproret”. De tror att de är världshistoriska. De lever i en lögn. Och psykoanalytikerna hjälpte dem inte med deras neuroser; de förvärrade dem, de gjorde sina klienter beroende av sig, av mer och mer psykoanalys. Det blev ingen allmän genomklappning. Inte för 40-talisterna. Tack vare efterkrigskonjunkturen har de klarat livet och ekonomin mycket bättre än de förtjänar. Nej, den verkliga baksmällan drabbade barnen. Dostojevskij har skrivit om det där. Litterärt. Men ändå. Den bästa skildringen av det här problemkomplexet är ”Onda andar”. Vad händer med barnen om föräldrarna blir liberaler? De blir nihilister. Och deras barnbarn går helt åt helvete. I regel.
Marie-Estelle Dupont är född på 1980-talet. Hon är sladdbarn. Föräldrarna var 40-talister. Borgerliga sådana, visserligen. Delvis förankrade i en tillvaro som inte är särskilt liberal eller modern. Men sprucken. Den franska bourgeoisin är djupt disharmonisk. Marie-Estelle hade en mor som hatade henne. Hon borde ha blivit nihilist. Men det blev hon inte. Hon blev insiktig, Gud vare lovad. Hur det nu gick till.
Marie-Estelle blev kändis i Frankrike i mars 2020. Ja, just det. Under covid-19. Hon ställde sig kritisk. Nej, hon yttrade sig inte varken om smittan eller om sprutan, till att börja med. Men hon är, som sagt, mor och psykolog. När hon fick nog framträdde hon i fransk teve, i systemmedierna, och frågade ”är det verkligen en vettig kalkyl vi gör?”. Är det vettigt att stänga in ungarna hemma, att sätta på dem alla möjliga mystiska begränsningar i livet, att sätta på dem mask och annat, är det vettigt att pina livet ur dem för att rädda dem? Nej. Hon tyckte inte det. Och det visade sig att en god del av den franska nationen tänkte likadant som hon. När systemmedierna slutade att bjuda in Marie-Estelle Dupont till teve, då tog alternativarna vid. TV Libertés. André Bercoff på Sud Radio. Clémence Houdiakova på Tocsin. Med tiden blev Dupont mera kritisk, inte mindre. Mer obekväm. Inte mindre. Marie-Estelle Dupont vände sig mot undantagstillståndet, mot skrämseln, avskedandena och censuren. Ingen verklig debatt var längre tillåten, inte om något. Inte om smittan, inte om tvångsåtgärderna, inte om de politiska besluten, inte om lämpligheten av en allmän, i praktiken med tvång genomförd besprutning. Frankrike höll på att bli outhärdligt.
Efter pandemin har Marie-Estelle Dupont utkommit med en bok. Pandemin eller kanske snarast den franska statens hantering av den har varit en katastrof, framför allt för barnen. Det är hennes ståndpunkt. Men det räcker inte. Det räcker inte att kverulera över vad som varit. Vad tar sig Frankrikes hårt ansatta familjer till nu, med skadorna? Dupont ägnar sin bok åt frågan och åt ett försök att ge frågan ett svar och goda råd åt rådvilla föräldrar. I juni 2024 är hon gäst i studion hos André Bercoff på Sud Radio. Hon går efter vanan mot strömmen och den allmänna meningen. Hon går emot 40-talisternas liberalism och släpphänthet. Mot deras förmodade tolerans. Hon anser inte det är fråga om någon tolerans. Det är fråga om självsvåld, självupptagenhet och ansvarslöshet. Och nu, för barnbarnens del: nihilism och våld. Hon har ett budskap till rådlösa föräldrar i de följande generationerna: Försök att stiga upp och bli auktoriteter för barnen igen. Barnen behöver det. Auktoritet är inte förtryck. Det är ansvar. Det är ordning. Om vi förvägrar barnen en auktoritet, så överger vi dem, säger hon.
Vid det här laget är Marie-Estelle kritisk till mycket mer än president McRons bedrägliga försök att rädda fransmännen undan virusdöden med en hygienisk diktatur som är ännu sjukare än smittan. Covid-19 var en ”hysteri”, säger Marie-Estelle Dupont. Och 2024 nöjer hon sig inte med det. Det vara inte bara covid-19 som var ”hysteri”. Det är ”klimatkrisen” och Ukrainakriget också. Samma mysterier. Samma iscensättningar. De vuxna smiter från sitt ansvar. De ljuger och skräms. Och ungarna far illa när de vuxna ljuger och skräms. Det är dags att bringa det här vansinnet till ända, tycker Marie-Estelle Dupont.
Om skribenten: Mats Loman
