Polak, Węgier — dwa bratanki,
I do szabli, i do szklanki
Oba zuchy, oba żwawi
Niech im Pan Bóg błogosławi.
~
Lengyel-magyar két jó barát
Együtt harcol s issza borát
Vitéz s bátor mindkettője
Áldás szálljon mindkettőre.
Den elfte november är en viktig nationell helgdag i Polen. Dagen markerar den självständighet som vanns 1918 efter mer än hundra år av delningar mellan dåtidens stormakter. Nordisk Ungdom som sedan länge har goda kontakter med nationellt sinnade polacker brukar delta i den massiva manifestation som färgar Warszawas gator och torg vita och röda. I år deltog närmare tjugo NU-aktivister och organisationens talesman Fredrik Hagberg höll tal inför tiotusentals polacker. Själv är jag mer orienterad mot Ungern och i år var jag på plats i Budapest i samband med högtidlighållandet av Ungernrevolten, det väpnande uppror som inleddes den 23 oktober 1956 men som krossades av den sovjetiska övermakten tio dagar in i november.
De två nationaldagarna ligger nära varandra i tid, men nationerna som sådana har också stått varandra nära genom historien. Den ungerske kungen László I föddes för snart ett tusen år sedan i Krakow. Han var son till Béla I och den polska prinsessan Rikissa vars äktenskap arrangerades efter att Béla hjäpt den polske kungen i dennes fejd med pommerska hedningar. En annan ungersk kung vid namn Lajos I härskade under sin livstid (1326-1382) både över Ungern och Polen. Lajos I grundlade det första ungerska universitetet i Pécs 1367, och liksom László I hade han en ungersk far (Karoly I) och en polsk mor (Elisabeth av Polen). Hans polska mor lät för övrigt tillverka Europas första parfym som gick under namnet ”ungerskt vatten”. Parfymen nådde utlandet då Karl V av Frankrike fick en flaska av den väldoftande produkten i gåva, och därefter tillverkades destillatet runt om på vår kontinent tills dess att ”vattnet från Köln” (Eau de Cologne) tog över under 1700-talet.
Polen och Ungern har så vitt jag känner till aldrig utkämpat några krig mot varandra. I stället har de kommit till varandras undsättning som när polska trupper förgäves understödde ungrarna i slaget mot turkarna vid Mohács 1526, eller då den polske generalen Jozéf Bem i mitten av 1800-talet hjälpte ungrarna i frihetskriget mot den österrikiska överheten. En intressant detalj är att Bem efter kriget 1848-49 flydde till Turkiet där han konverterade till islam och fick titeln pascha.
Polens erfarenhet av muslimer begränsar sig annars till den lilla tatariska minoritet som fortfarande lever sitt liv nära den vitryska gränsen. De polska tatarerna är idag färre än 2000 till antalet, att jämföra med den pågående muslimska folkvandringen till Sverige. Ungrarnas kollektiva minne av muslimer domineras av de 150 år som landet delvis ockuperades av det Osmanska riket. Under denna period tvingades ungrarna att anpassa sig till de förordningar som turkarna försökte tvinga på dem. Eftersom alkohol är förbjudet enligt islam hävdade ungrarna att det visst inte var rött vin de drack utan tjurblod. Det ungerska vinet Egri Bikavér har fått sitt namn därifrån.
Idag är det de katolska länderna Polen och Ungern som främst motsätter sig den muslimska invandringen till Europa, och de skäl som anges för motståndet är annorlunda än de som Sverigedemokraterna brukar presentera. Jimmie Åkesson och Julia Kronlid hänvisar till att vi svenskar kan hjälpa fler främlingar i deras hemländer om vi begränsar invandringen. Ungerns premiärminister Viktor Orbán talar i stället om att den stora invandringen från Afrika och Asien är ett hot mot vår europeiska civilisation.
Som bekant dominerar Orbáns parti det ungerska parlamentet, och efter höstens val i Polen har det nationalkonservativa PiS (Lag & Rättvisa) egen majoritet i sejmen där vänstern nu är helt utraderad. Efter det polska regeringsskiftet väntar troligen en ”Orbanisering” av det politiska livet i Polen, och banden med Ungern kommer med all säkerhet att stärkas ännu mer. Man kan bara hoppas att de två vännationerna kommer att sätta sin prägel på europeisk politik de kommande årtiondena.
Om skribenten: Patrik Ehn
