De senaste veckorna har de liberalt sinnade, vita mellanskikten konsumerat serien Adolescence, en serie som inte bara bekräftat deras världsbild utan även lett till konkreta politiska utspel från aktörer som Keir Starmer. Fenomenet är intressant av flera skäl, inte minst ställer den förhållandet mellan media och representation på sin spets. I Adolescence är den misogyna knivmördaren en ung vit man från en intakt kärnfamilj, även om just den demografiska gruppen i verkligheten utgör en försvinnande liten andel av sagda förövare. Keith Woods har om detta noterat att ”in other words, boys like Jamie don’t exist”. Betydligt vanligare, som bland annat Connor Tomlinson rapporterat, är pojkar från etniska minoriteter, utan fäder, och gissningsvis från andra skikt än medelklassen. Oaktat försöken att konstruera Andrew Tate som en ”högerextremist” är han betydligt mer populär bland etniska minoriteter än bland vita britter. Detta märker man snabbt om man läser kommentarerna från hans publik, det finns också en studie som bekräftar det (från Institute for Strategic Dialogue). 41% av de svarta deltagarna i studien hade en positiv bild av Tate, mot 15% av de vita. Av båda könen, bör kanske tilläggas, grupperna svarta och vita unga män med positiv bild av Tate torde vara ännu större.
Att den unga mördaren i Adolescence är från just vit kärnfamilj framstår alltså som ett tydligt exempel på ideologi, och dessutom som verklighetsförvrängning. Det senare inte minst relevant då bland annat Starmer beskrivit den som en ”dokumentär”, vill visa den i skolorna och utöka den politiska repressionen i landet. Det finns en koppling mellan Adolescence och den hegemona men i många avseenden impopulära ideologi som befinner sig under angrepp bland annat från Trump. Det är en ideologi med en tydlig etno-sexuell hierarki, där vita män befinner sig i botten och framställs som farliga och som bärare av historisk skuld. Det slår inte sällan över i det som i andra sammanhang fått namnet blood libel, blodsanklagelser. Det är avhumaniserande anklagelser där gruppen kopplas till olika våldsdåd och övergrepp motiverade av ”rasism”. Där de historiska blodsanklagelserna riktades mot judar och handlade om ritualmord med religiösa förtecken har den moderna motsvarigheten övergett den religiösa aspekten och handlar istället om vita som av ideologiska skäl mördar icke-vita. Det finns ett uppenbart psykologiskt och politiskt behov av dessa blodsanklagelser, därav oviljan att undersöka alternativa förklaringar vid liknande mord. Självförsvar, missförstånd, olyckshändelser och liknande är aldrig möjliga förklaringar i sammanhanget, det handlar alltid om den ”rasism” som enbart antas driva just vita.
Intressant är att Adolescence är en blodsanklagelse som i hög grad är artificiell. I spåren av Elon Musks kampanj mot USAID har vi fått veta hur starka kopplingarna mellan ”NGO:s”, ”civilsamhället” och ”ideella organisationer” å ena sidan och staten å den andra faktiskt är. Tomlinson har om detta skrivit att ”the popularity of the series is not organic either. The charity promoting Adolescence, Tender, has received £3.9 million in government grants since 2020 — and was co-founded by Keir Starmer’s ex-girlfriend, Phillipa Kaufmann.” Tender har tydliga kopplingar till den brittiska staten och skolväsendet, Tomlinson fortsätter ”the charity were invited to Downing Street on the 1st of April, and have partnered with Netflix to make Adolescence free to stream in every UK secondary school. Other materials circulated in schools by Tender include the “Pyramid of Sexual Violence”: which states that “Attitudes and Beliefs” including “Bragging”, “Strict gender roles”, and saying “Boys will be Boys” leads ineluctably to “Gang rape” and genocide.” Det finns inslag av astroturfing och agitprop här, även om Adolescence också tycks tilltala delar av mellanskikten genuint.
Med utgångspunkt i en fiktiv berättelse har ledare som Starmer försökt skapa en kris, och delvis lyckats. Två dimensioner är här intressanta. Den ena är den politiska, upprätthållandet av en relativt verklighetsfrämmande ideologi genom bekräftande agitprop och artificiella kriser. Den är i grunden inte särskilt svårbegriplig, eliter vill upprätthålla de ideologier de legitimerar sin position med eftersom det är svårt och riskabelt att uppdatera dem. Mer intressant är då den andra dimensionen, den psykologiska och känslomässiga. Målgruppen för produkter som Adolescence tycks ha ett psykologiskt behov av att konsumera berättelser där den egna gruppen framställs som moraliskt och mänskligt defekt i relation till andra grupper. Det är mer svårbegripligt, och såväl historiskt som internationellt avvikande. Hood, Langdon och Woods berör uttrycken för detta behov, men de går inte på djupet med det. Langdon skriver exempelvis att ”the show is acting as a kind of political pornography for leftists, allowing them to indulge in a frenzied bout of moral masturbation”, Hood konstaterar att ”mass media allow elites to invent an alternate reality that is more emotionally compelling than the real thing” och Woods konstaterar att ”liberals need a world of Black scientists, White gangs, racist police officers and incel killers to justify their beliefs, which can only be provided by a constant supply of regime media”. Symbiosen mellan etablerad media/kulturindustri och vita liberalers känsloliv tas här upp, en intressant relation i sig. Man kan misstänka flera nivåer, där de vita mellanskikten bland annat kittlas av att ta del av ”farliga” åsikter som Tates men kittlas ännu mer av att konsumera produkter och ideologi som de på ett djupare plan inser riktas mot dem själva och deras egna barn. Det finns ett inslag av självutplåning i det Langdon beskriver som ”politisk pornografi”, Guillaume Faye beskrev det som etnomasochism, ett inslag som förefaller beroendeframkallande. I vad mån det utgår från existentiella eller moraliska underskott hos de inblandade skikten är en annan fråga, D.H. Lawrence, Joseph Conrad och C.S. Lewis identifierade olika aspekter av det. Det är i så fall underskott som i särskilt hög grad drabbar just de mellanskikt som blir vänsterliberaler, dessa är särskilt benägna att idolisera upplevt vitala grupper och att stödja projekt som leder mot Aftonlandets undergång. Att frånta dessa skikt greppet om bland annat skola och kulturindustri är bara första steget mot en normalisering, på sikt kommer de behöva hantera underskotten i sin tillvaro och uppdatera sin världsbild till något mer livsbejakande. De kommer då bland annat sluta se unga män från den egna gruppen som ett hot och ett problem, även om reaktionerna på Adolescence antyder att de får ett emotionellt utbyte av just detta. Den andra möjliga läsningen av Adolescences mottagande är för övrigt att den skildrar den sociala och existentiella kris dessa mellanskiktfamiljer genomlever, utan att erbjuda någon väg ur den.
Vidare läsning
Keith Woods – Adolescence: Why Liberals Need a World of Fictional Foes
Connor Tomlinson – Britain’s War on White Boys
Tobias Langdon – Adulating ”Adolescence”
Gregory Hood – ’Adolescence’ and the Invented Racial Enemy
Om skribenten: Joakim Andersen
